Den dugliga odugligheten

Det svaga, det utkastade och bräckliga får för lite tid, för få ögon i det här landet. Det som pinglar i utkanten till allt det slipade och perfekta. Allt det som inte ryms i idolprogram och den viktlösa perfektionen.

Det finaste vi har är allt det som aldrig kommer till tals. Svagheten inom våra hjärtan. Rösten som sjunger med såriga stämband. Killen som blir vald sist i fotbollslaget och tjejen som med den trasiga, gamla cykeln. Alla de som fick ärva det gamla. Alla dem som sjunger falska toner på sin pojk och flickrum. Alla de måste få finnas till, måste få en plats.

Jag älskar noggrannhet men hatar perfektion. Jag är noggrann med mitt liv. Jag vill inte ge ut eller sälja skräp. Jag är noggrann med det jag gör, samtidigt vill jag inte polera bort det som gör mig till jag. Det ska suga lite i utkanten, för vet ni vad, vi människor suger stenhårt även då vi är bra. Det är hemligheten med allt. Ni kan putsa och feja så mycket ni vill men era armhålor kommer alltid stinka människa. Ni kommer aldrig kunna rak eller opererar bort er bräcklighet, den är en del av er. Lika bra att bli vän med sin svaghet, sitt kassa jag. Inse medelmåttan bakom allt och älska honom eller henne för allt det sjukt dåliga som besitts och vem har sagt vad som egentligen är ”kasst”.

Ingen jävel bryr sig om perfektion när allt kommer omkring. Ingen bryr sig om sånt, det är bara vi själva. Då vi säger att vi gör det vi gör för oss själva. Varför skäms vi så mycket för oss själva då? Varför kämpar vi så med att ta bort allt det som gör oss unika? Varför eftersträvar vi då så mycket att likna andra?

Jag tror att perfektion är ett gift, en drog att använda med måtta då den allt för lätt kan förpestar tillvaron. Tror att många eftersträvar andras vilja då de tror att rösten de hör är sin egen men egentligen filtrerad genom andra. Bakvägen in i huvudet igen. Förklädd i den egna röstens trygga kläder.