Att egentligen prata om något, när man tillsynes talar om något annat.

Människor är experter på att tala med dolt språk. Vi tror att det är någon annans närhet, någon annans närvaro vi behöver, då det egentligen är oss själva. Då allt egentligen handlar om att lära sig umgås med sig själv.

Vi tar varje chans vi kan och lägger vår rädsla, vårt tillkortakommande hos andra. Det är hela världen det är fel på, själva behöver vi aldrig rannsaka. Det är lätt att skuldbelägga andra då det kanske är vi själva som är roten till det onda.

Vi kollar snett på vänner, älskade och medmänniskor då problemet egentligen ligger hos oss själva. Det här förstår de flesta men vad människor inte vet är att det fungerar lika åt andra hållet. Det kan vara så att vi vill umgås, vara nära och festa med allt och alla i hopp om att hålet i hjärtat ska sluta sig, då allt kanske är så enkelt så det handlar om att vara ensam. Tänka inåt, istället för utåt. Ibland är det vi söker inte vad vi behöver.

Det är lätt att stövla in i relationer med kära och nära då det egentligen handlar om att sätta sig ner och tänka på sig själv. Vad är min del i det hela, varför gör jag det jag gör. Är det för min skull eller någon annans?

Vi pratar på, funderar och skaver. Tiden den tickar undan med urlätta steg och utanför där blåser hela livet förbi medan vi tänker ut nya falluckor, nya fällor för vår sinnesro som egentligen skulle kunna promenera fritt, rätt in i våra hjärtan.