Styrka och tro
Igår var jag i Kristinehamn och spelade in min juldikt. Den kommer någon gång i november.
Jag skriver om Hagfors den här morgonen. Om min stad, mitt lilla hål i världen där jag kom från. Skriver till den gamla slitna låtet Chris Isaack, Wicked Game. Den är sliten men ack så vacker, den är guld för mig och säker många andra. Den är så fin. Jag bara älskar gitarrsoundet i den. På nåt sätt är det lite småstad över låten. Den sitter rätt nu. Nick Cave också, speciellt hans kompband, behöver lite sånt där Twin peaks känsla i det här jag ska skriva. Ödsligheten och värmen som bor där jag bor.
Som många andra har jag en hatkärlek till min hemstad. En känsla som säger till mig att bara dra härifrån, samtidigt en kärlek för människorna som väjer att bo och verka här. Den där tillbakadragna stoltheten som ryms i blicken hos alla bybor här. Då simmaren Anders Olson kort efter att han vunnit guldet fick frågan hur det känns och han svarar men pillriga ögon, något i stil med, det där var väl inget speciellt. Jag älskar när stordåden får tala för sig själva, då människor låter sin prestation, sina drömmar prata utan egots skryt och poserande. Då det avslappnande går hand i hand med den råa, äkta talangen. Det kan kallas jantelag eller vad fan som helst, jag kallar det avslappnad och ärlig inför livet. Att veta att det kan gå lika fort åt andra hållet. Det är Hagfors bra på. Det är sånt jag har lärt mig här.
Att vara glad för framgång men ändå hålla sig till mark och fortsätta jobba. Att låta ankaret av lugna stilla det flamsiga. Att man inte är större än sin senaste framgång. Att vinna guld och ge reportern en litet stel och varmt leende. Blinka till mot världen. Sen åka tillbaks till Värmland och lägga sig i hängmattan och planera nästa stordåd. Att kort och gott göra det man gör för sig själv först och främst, ingen annan. Att inte tro att man är något, bara för att man är något. Att tro att man är något men ändå inse att man inte är mer fantastisk än någon annan. Att alla människor har sina guldmedaljer att vinna.
Det älskar jag Hagfors för.
24 september, 2008 vid 12:58 e m
När vi är barn får vi höra att vi kan bli vad som helst, vi ska följa våra drömmar. När vi är tonåringar behöver ingen säga till oss att vi kan bli vad som helst, det vet vi redan och vi säger det högt. Det är en helt otroligt grandios självbild som man när. Vi kan bli precis vad som helst. Någon gång längs vägen verkar det där mattas av för när vi är vuxna får vi höra – följa sina drömmar, man måste försörja sig också! Hmm… Vart kommer likhetstecknet in i bilden? Att drömmar innebär att man blir ekonomiskt fattig. Jag greppar det inte, en dröm, en guldmedalj kan ju se ut precis hur som helsat, det är liksom högst individuellt. Fler vuxna borde nära sin tonårs-grandiosa självbild och hylla barnjaget inombords. Det som upptäcker världen, leker, fantiserar och somnar gott om kvällen. Det vuxna jaget borde utgöra kompassnålen i tillvaron, det som lotsar oss tryggt framåt. Vi är så låsta på hur det ska vara istället för att se det för hur det kan vara.
24 september, 2008 vid 1:23 e m
Precis så!