Om moral

Det gäller att hålla sitt liv hårt, strukturerat och nära. Det gäller att inte låta sig valsa iväg för mycket. Moral är i Sverige ett dödsdömt ord. Det är något som många är rädda för, ett ord som i många munnar har en bitter eftersmak. Att det påminner om en slags mental prygling, ett avlopp av stinkande remmar som tynger ner och binder fast människor som skulle kunna blomma genom betongen.

I mina ögon är moral något annat. Det är ett rättsnöre att leva efter. Det är att stå med fötterna på jorden och leva ett autentiskt liv. Möjligheten till moral är en av saker som skiljer oss från djuren, vi har berikats med förmågan att skilja rätt från fel. Naturen har aldrig haft den möjligheten och behöver inte det, moral har ingen plats i ett rike där lagar verkligen fungerar. Människor säger alltid att naturen är grym men lika grym som rättvis och öm är den om vi studerar noggrant. Samma zebra som fälls på savannen är lika mycket mat för lejonet. Blommorna vissnar och dör som en hyllning till själva livet. Löven som faller nu på hösten ger lika mycket regnstänk tillbaks till de som komma ska komma. Det finns en oerhörd ordning i naturen.

Människan har inte haft en ordning. Människan är inte skapt för att följa lagen, den starkaste överlever. Det ligger inte i vår natur. Människor som påstår att det ligger i vår natur att trampa oss fram är ute och seglar. Det är när vi roffar åt oss, när vi förstör och skövlar. Skadar våra medmänniskor för vår fantiserade rätt att äga mest. Det är DÅ vi går mot vår natur. För människan har berikats med moral, medkänsla och förmågan att skilja rätt från fel. Denna moral ska vi praktisera på oss själva, varandra och naturen för att skapa en jämvikt och på sikt ett friskare jordklot. Vi är vaktmästare till jorden, inget annat. Vi är ömma och berikade tjänare till Moder Natur. Människan är inte gjord för pengar, råa affärer, vassa armbågar och snabba klipp. Vi är gjorda för vänlighet, långsiktigt tänkande, solidaritet, moral och godhet. Vi ska ta oss upp och framåt, tjäna pengar och leva fint men inte på bekostnad av demoralisering och empatilöshet. Då kan vi lika gärna ta livet av oss direkt. Jag vill inte säga att ondska, småsintheten och avundsjuka inte är en del av oss och bör hållas borta. Absolut inte! Det är tvärt om jag menar. Håll er bitterhet med öppna händer, bjud in mörket till bordet. Duka och trivs med det men låt moralen skilja ut vad ni låter era medmänniskor och naturen få ta del av.

Moral är i min mening något vi bör applicera på våra liv. Vi lever alla för nära våra skosulor. Vi har inget perspektiv på vår tillvaro. Vi skyndar fram, stapplar runt och förstör för naturen, varandra och framför allt för oss själva genom att leva på en mentaldiet av lättsmält och snabba klipp.

Moral är en vacker fågel i det bo som är byggt av våra kroppar. Hopflätade. Bundna till varandra.

Den dugliga odugligheten

Det svaga, det utkastade och bräckliga får för lite tid, för få ögon i det här landet. Det som pinglar i utkanten till allt det slipade och perfekta. Allt det som inte ryms i idolprogram och den viktlösa perfektionen.

Det finaste vi har är allt det som aldrig kommer till tals. Svagheten inom våra hjärtan. Rösten som sjunger med såriga stämband. Killen som blir vald sist i fotbollslaget och tjejen som med den trasiga, gamla cykeln. Alla de som fick ärva det gamla. Alla dem som sjunger falska toner på sin pojk och flickrum. Alla de måste få finnas till, måste få en plats.

Jag älskar noggrannhet men hatar perfektion. Jag är noggrann med mitt liv. Jag vill inte ge ut eller sälja skräp. Jag är noggrann med det jag gör, samtidigt vill jag inte polera bort det som gör mig till jag. Det ska suga lite i utkanten, för vet ni vad, vi människor suger stenhårt även då vi är bra. Det är hemligheten med allt. Ni kan putsa och feja så mycket ni vill men era armhålor kommer alltid stinka människa. Ni kommer aldrig kunna rak eller opererar bort er bräcklighet, den är en del av er. Lika bra att bli vän med sin svaghet, sitt kassa jag. Inse medelmåttan bakom allt och älska honom eller henne för allt det sjukt dåliga som besitts och vem har sagt vad som egentligen är ”kasst”.

Ingen jävel bryr sig om perfektion när allt kommer omkring. Ingen bryr sig om sånt, det är bara vi själva. Då vi säger att vi gör det vi gör för oss själva. Varför skäms vi så mycket för oss själva då? Varför kämpar vi så med att ta bort allt det som gör oss unika? Varför eftersträvar vi då så mycket att likna andra?

Jag tror att perfektion är ett gift, en drog att använda med måtta då den allt för lätt kan förpestar tillvaron. Tror att många eftersträvar andras vilja då de tror att rösten de hör är sin egen men egentligen filtrerad genom andra. Bakvägen in i huvudet igen. Förklädd i den egna röstens trygga kläder.

Gammal och dum

Jag ska försöka strata upp mitt kulturprojekt i Hagfors nu. Ett långt arbete som kommer bli super kul när det väl kommer igång. Det är lite läskigt nu, stora känslor och stora idéer som ska sammanfattas och ta sig någonstans.

 

Det jag blir trött på är en massa äldre människor som inte kan mötas, inte få allt att stråla samman för ungdomarnas skull utan sätter sin personliga agenda framför ungdomars välmående. Jaa avskyr sånt! Avskyr när vuxnas jävla dumhet ställer sig i vägen för de ungas rätt att vara, vuxna ska finnas där som stöttepelare, dörröppnare. Beredda att ständigt själva lära sig något av de unga.

 

Vi har så mycket att uträtta tillsammans. Så ofantligt långt vi kan ta oss hand i hand, om vi bara väljer att tona ner språket. Tona ner vårt ego, ser helheten. Inte det punkterade, det raka.

Idag är stark, frisk och klar.

Jag är en soldat anställd i kärlekens tjänst. Jag är idag den depppojke jag alltid varit. Är idag längtan och hårt jobb. Idag är det svår Sisters of mercy period. Idag är det depp då depp för mig står för sanningen, det rena, det varma. Lyckan och kärleken.

Min ring på fingret glöder. Den är mitt pansar, mitt skydd. Mitt hjärtas ringmärka vingslag som gång på gång återvänder till min axel men klorna fulla av guld. Det är hjärtat mitt, sanningen. Det är längtan och mitt andra hjärta, slagen som slår mig varm.

Idag är arbete och pennan mot papper. Känslan som ger mig ro att ta mig framåt. Idag är tangenter och resan framåt i varenda mening. Idag är bara en dag till att lägga på högen med alla andra, inte mycket mer än så men samtidigt exakt så mycket som så….

Ord från en superhjälte i privata kläder

Ikväll är jag ensam. Jag umgås med mig själv och mina tankar. Det är lite småtungt, funderar en hel del. På allt och inget. Mest på framtiden, vart det ska ta vägen med mig.

 

För ett par år sedan tvivlade jag hårt på mitt eget skrivande. Det var en tung period. Skrev inte så mycket, höll mig mest ensam och utanför allt och alla.

 

Nu är jag i starten av mitt i. Om inte allt för många år kommer jag nåt halva vägen med mitt liv. Kommer jag då vara nöjd med vem jag är och vad jag presterat? Kommer jag vara värd min egen ålder? Jag är livrädd för dessa frågor. Rädd att ta i dem. Vandrar runt dem som nattgammal is. Det är nytt för mig, allt detta.

 

Jag har en massa känslor som är moderna för mig. Känner mig som kungen utan kläder, som en turist i min egen tillvaro. Jag är livrädd för att bli en föredetting men på ett sätt skiter jag i allt sånt, jag är i det stora hela nöjd med den människa jag är på väg att bli. Jag kan bli känd, erkänd eller ingen alls. Jag är stolt ändå över mitt egenvärde, över min självkänsla.

 

Men tänk om min självbild bara är ihopljugen av mig själv. Tänka om jag ljuger mig en verklighet. Tänk om jag har fel, så fel. Jag är en hjälte för att jag vågar tro, jag är en hjälte för mig själv, min egen Spindelman, min egen messias men jag är också rädd att jag är min egen undergång, mitt eget slut, min egen nemesis.

 

Jag är så rädd.

Sång för ljuset och mörkret

Den tomma himlen ovanför oss kan ibland vara mindre ensam om vi väljer att trots alla föröka se de stjärnor som finns. Allt hopplöshet i den här världen är inte större än vår vilja att faktiskt känna det lilla hopp som trots allt finns. Det ljusa kommer alltid vara starkare och större än mörkret, hur litet och svagt det ljuset än må vara. Kärleken segrar alltid i slutet. Det ljusa vinner tillsits alltid.

Allt mörker som ligger samlat under våra fotsulor, allt det mörka som försiggår i utkanten till våra liv finns där av en mening. Allt är uppbyggt av lika delar även om det känns som om det onda är större, det kanske till och med är så mesta dels av tiden, men aldrig att det i slutänden slår undan ljuset.

Vi bör lära oss att rida ut mörkret bättre. Lära oss att utan tång våga ta i det som kränger och bänder utanför det som glider och kittlar. Det blir så mycket lättare att leva om vi väljer att fokusera på det som trots allt är bra i våra liv.

Svart vinyl

Idag sänder jag radio i P4. Ratta in värmland, p4 runt 5 tiden. Här är en liten dikt jag skrev nyss. Bara för er….

Vi befolkar ett blågrönt turntable
där himmel och helvete spinner svart vinyl
Mixar ihop våra andetag,
blandar våra olika sidor som en svart-vit kortlek

gör det svårt att skilja på krist och antikrist

Vi håller diskussionen intakt
Delar upp mellan oss,
avstånd och goda råd

Vi tar oss samman för alla andra
och utan att vi lägger märke till det,
så glider beniga fingrar längre in mellan våra revben
- ett stadigt tag mellan liv och leva -
för att plötsligt när vi minst anar

i kaskader, röda fontäner

skilja kropp och själ

Att egentligen prata om något, när man tillsynes talar om något annat.

Människor är experter på att tala med dolt språk. Vi tror att det är någon annans närhet, någon annans närvaro vi behöver, då det egentligen är oss själva. Då allt egentligen handlar om att lära sig umgås med sig själv.

Vi tar varje chans vi kan och lägger vår rädsla, vårt tillkortakommande hos andra. Det är hela världen det är fel på, själva behöver vi aldrig rannsaka. Det är lätt att skuldbelägga andra då det kanske är vi själva som är roten till det onda.

Vi kollar snett på vänner, älskade och medmänniskor då problemet egentligen ligger hos oss själva. Det här förstår de flesta men vad människor inte vet är att det fungerar lika åt andra hållet. Det kan vara så att vi vill umgås, vara nära och festa med allt och alla i hopp om att hålet i hjärtat ska sluta sig, då allt kanske är så enkelt så det handlar om att vara ensam. Tänka inåt, istället för utåt. Ibland är det vi söker inte vad vi behöver.

Det är lätt att stövla in i relationer med kära och nära då det egentligen handlar om att sätta sig ner och tänka på sig själv. Vad är min del i det hela, varför gör jag det jag gör. Är det för min skull eller någon annans?

Vi pratar på, funderar och skaver. Tiden den tickar undan med urlätta steg och utanför där blåser hela livet förbi medan vi tänker ut nya falluckor, nya fällor för vår sinnesro som egentligen skulle kunna promenera fritt, rätt in i våra hjärtan.

Styrka och tro

Igår var jag i Kristinehamn och spelade in min juldikt. Den kommer någon gång i november.

Jag skriver om Hagfors den här morgonen. Om min stad, mitt lilla hål i världen där jag kom från. Skriver till den gamla slitna låtet Chris Isaack, Wicked Game. Den är sliten men ack så vacker, den är guld för mig och säker många andra. Den är så fin. Jag bara älskar gitarrsoundet i den. På nåt sätt är det lite småstad över låten. Den sitter rätt nu. Nick Cave också, speciellt hans kompband, behöver lite sånt där Twin peaks känsla i det här jag ska skriva. Ödsligheten och värmen som bor där jag bor.

Som många andra har jag en hatkärlek till min hemstad. En känsla som säger till mig att bara dra härifrån, samtidigt en kärlek för människorna som väjer att bo och verka här. Den där tillbakadragna stoltheten som ryms i blicken hos alla bybor här. Då simmaren Anders Olson kort efter att han vunnit guldet fick frågan hur det känns och han svarar men pillriga ögon, något i stil med, det där var väl inget speciellt. Jag älskar när stordåden får tala för sig själva, då människor låter sin prestation, sina drömmar prata utan egots skryt och poserande. Då det avslappnande går hand i hand med den råa, äkta talangen. Det kan kallas jantelag eller vad fan som helst, jag kallar det avslappnad och ärlig inför livet. Att veta att det kan gå lika fort åt andra hållet. Det är Hagfors bra på. Det är sånt jag har lärt mig här.

Att vara glad för framgång men ändå hålla sig till mark och fortsätta jobba. Att låta ankaret av lugna stilla det flamsiga. Att man inte är större än sin senaste framgång. Att vinna guld och ge reportern en litet stel och varmt leende. Blinka till mot världen. Sen åka tillbaks till Värmland och lägga sig i hängmattan och planera nästa stordåd. Att kort och gott göra det man gör för sig själv först och främst, ingen annan. Att inte tro att man är något, bara för att man är något. Att tro att man är något men ändå inse att man inte är mer fantastisk än någon annan. Att alla människor har sina guldmedaljer att vinna.

Det älskar jag Hagfors för.

Vin och volvo

Precis just nu dricker jag lite vin, gör mig ordning. Jag och min vackra Caroline ska iväg på lite festligheter hos en kompis. Jag har en väldigt vacker flickvän, det är jag stolt över. Hon står ute i hallen och blåser håret. Hon är så vacker, de små rörelserna som syns i skymundan. Då hon inte ser på. Poesin i hennes rörelser, hennes kropp.

 

Idag har Anders Olson, simmaren från Hagfors som tog medalj i Os nyligen, firats. En otrolig man som är en stor inspiratör för mig. En hjälte som jag gillar skarpt. Så ödmjuk, så starka och så otroligt rätt igenom go. Han är bäst. Ett verkligt skäl att vara stolt över Hagfors. Han har visat oss alla att nackdelar kan vändas till fördelar. Att det går att leva trots att livet vissar sig från sin hårda sidan.

 

Annars är det Volvo fortfarande, Volvo och vin men helst inte ihop. Aldrig ihop gott folk.