Dagens lärdom till mig.

Jag försöker disciplinera mig så mycket det går. Tar mig samman och stretar på. Tro är att jobba för mig, både inåt och utåt. Det är att gå upp på morgonen och sätta den där båten i sjön. Att våga ta i så det skriker, ta hand om och skörda. Disciplin kostar, det finns ett pris. Priset är att tacka nej ibland torts att det lockar. Det är att se lågan vicka längre bort och tro att jag en dag kommer dit och kan ta del av det som brinner där. Visst inte säkert men jag måste tro på det. Jag måste tro att det finns en framtid för mig, vad ska jag annars göra?

Men att tro är även att ta det lilla lugna, slappna av och njuta på vägen dit. Det här har jag mycket att lära om. Jag måste lära mig att slappna av lite mer annars kommet tiden fram till lågan att tappa sitt värde och egentligen när allt kommer omkring är det vägen dit som är mödan värd. Allt handlar om att ta han om alla delar, alla mål. Även de som finns här och nu.

Jag ska arbeta disciplinera men framför allt, jag ska jobba på att jobba utan tvång. Det är min lärdom för dagen.

Möte med förlag uppskjutet

Mötet med förlaget blir uppskjutet en vecka, mycket att göra för dem nu tydligen. Bah! Ja, ja det är väll någon mening med det. Då blir det arbete den här dagen istället. En liten dusch, sen skriva, skriva, skriva….

Allt jag vill, allt som komma ska.

Imorgon åker jag till Torsby för möte med ett förlag där. Det finns ett intresse för att ge ut min diktsamling, medberoendeboken ni vet. Jag har inte skrivit så mycket kring den men nu är det dags för ett första möte för att förhoppningsvis hitta fram till ett sjyst samarbete så den kan få komma ut i dagens ljus. Jag läste manuset för någon dag sedan och jag är fortfarande nöjd över den sånär på några ord som ska flyttas lite hit och dit, tycker den innehåller det jag vill skildra och språket håller fortfarande ihop. Grejer man gör har en tendens att spricka lite när man läser det på håll men jag tror det kommer bli kalas i slutänden.

 

Jag vill så gärna släppa boken och göra bokslut över den perioden i mitt liv. Nå ut till andra medberoende och berätta min historia för det är bara genom att ge bort som jag kan behålla själv. Jag vill nå andra i liknande situation och ge dem hopp och styrka. Jag hoppas bara att mitt manus håller i andras ögon, hoppas förlaget ser det som god poesi. Jag vill verkligen slå igenom muren. Vi får se hur det blir. Imorgon åker jag i alla fall och tar upp en diskussion. Mer kan jag inte göra. Men när boken släpps kommer jag släppa en bomb i media. Jag tänker ta upp lansarna mot problemet igen. Jag är inte klar, jag mobiliserar bara mina arméer. Det är en kamp att vara medberoende, en kamp som behöver höras högt och tydligt men jag behöver själv vara stark.

 

Ikväll längtar jag efter Carro, högt och mycket. Det längtas inuti mig. Vart jag än tittar så ser jag bara hennes leende. Jag har kvinnan med det vackraste leendet i världen, tro mig, det finns ingen som ler så vacker som hon. Hon är fantastiskt vacker. Jag älskar henne så.

Att vara värd sin egen vikt

Vi berövar varandra dagligen. Vi sticker revolvrar i sidan och rånar snor varandras upplevelser, våra innersta minnesbank allra tätaste valv. Media och våra medmänniskor, spelar ingen roll, alla bär vi ansvaret när vi gång på gång amputerar våra egna själar. Gömmer undan dem i den mörka jorden. Håller dem nere med svart tyngder, en dank av ironi och skitsnack.

Vår rädsla, vår skräck för att inte duga kan ibland gå över våra huvuden. Höja sig över oss, förinta livet på insidan när vi väljer att låta den här rädslan gå ut över dem vi älskar och håller av. Vi ser det inte men ofta så väljer vi hårdhet mot vår närhet för att mjukheten oss saknas, förmågan att med medkänsla stötta våra medmänniskor är alltid mindre än den kraft som vill se till att vårt eget skin räddas.

En människas minne, sorg eller erfarenhet får inte missunnas henne eller honom bara för att vikten i dessa upplevelser inte överensstämmer med den molnbank som skymmer solen inuti det som utgör oss själva. Vi får inte lägga krokben för andra bara för att vi ska hålla platsen längst upp intakt.

Vi äger våra egna sorger, ingen kan ta det ifrån oss. Våra upplevelser är det enda heliga i våra egna liv. Det finns inga krav, inga måsten. Inget som borde vara klart vid någon tidpunkt.
Det enda som finns är en tickande tid som fyller sig själv med betydelse, fyller sig själv med det som behövs för att just vårt liv ska bli värd sin vikt.

Med hjärtat på rätt plats

Med varje anda som dras. Med varje hjärtslag som ljuder. Med varje dröm som brinner så är kampen värd att uthärdas. Satsar du ditt hjärta, slänger du ut din hjärtmarker på den grön duken. Tror du bomben tänd, tror du explosioner och vad andra ibland ser som enfald. Tror du allt detta kommer fantastiska stjärnor singla genom ditt huvud. Det kommer hända.

Det är nästan läskigt men kämpar du för allt du tror på, kämpar du för ditt liv så kommer allt blir bra. Ingen jävel kan komma och säga något annat. Safea inte genom ditt liv, släng ut skiten från bankfacket, ut i fri luften med det. Allt är möjligt, det kanske inte kommer bli exakt så som du tror men kämpar du med goda intentioner, med hjärtat på rätt ställe. Om du gör det så kommer det går bra ändå hur det än blir. För det går att bli författare, poet, musiker, jonglör, cirkusartist, målare, skulptör eller vad fan som helt. Det går att lyckas! Det går att bli det du vill!

Livet är svinkort, det är en flyktig fjäril i vinden som försvinner varje dag som går. Livet är ett mäktigt skådespel. En gigantisk pjäs. Vad vill du bidra med? Vilket avtryck vill du göra i tidens varma sand? Vi har ungefär tjugo år på oss? Vad vill du göra med de åren? Det är aldrig försent efter men från 20 till 40 utförs de största handlingarna, de djupast avtrycken. Jag vill inte stressa någon med mina ord men vi måste värdera, varje dag som vi kliver upp måste allt värderas och ses efter. Livet går för fort annars. Så min vän, vad vill du gör med ditt liv. Jag har bestämt mig, har du?

Snövit blogg en augustidag i skarven

Hur inväntar du din tid? Hur fördelar du ditt hjärtats slag? Vart vill komma med ditt krängande skepp, din inre last? Vad rymmer lådorna i ditt mörka gap, vilka frågor sitter spikade runt dem. Vilka råttor sprider pesten inuti din tysta kropp?

Det här livet är en augustidag som vilken som helst, det är en dag i skymundan. Det är ett andetag på väg att dö. Det är livet som gnistrar lika diamanter i ditt halsband. Allt för mycket koffein och ett öga som nästan inte orkar hålla upp sig själv. Det är arbetet som en kompress över allt blödande. Sanden genom den perforerade plåten, korpen som hest säger att allt kommer blir bra. Fjädern som ramlat, singlar mot frid.

Sommaren är snart slut. Det varma andetaget är snart draget til sista. Det finns en bokslut i tiden att göra. Resultaträkningar till ett liv. En kyrka som ringer ut och en församling som skingras och går åt olika håll, som en stark pulsåder som gått av och sprutar sitt blod ut i mörkret, varje droppe tyngd av en gudomlig lätthet.

Skribent vid arla morgonstund

Det har varit en grymt tidig morgon för mig. Jag är helt såsig i skallen. Min skjuts från Dalarna avgick tidigt och jag är helt slut i huvudet, mer än vanligt! Jag ska summera min sommar för P4 räkning, en krönika som ska handla om min sommar 2008. Det bli ganska enkelt, det blir lite en kärlekskrönika. För sommaren i år har varit underbar men hur fortsätter man en perfekt sommar? Hur kapslar man in känslan i hjärtat så det går att suga på den som en gudomlig halstablett resten av året nu när den underbar hösten kommer?, underbar men grå. Där är jag idag. Tror bara jag ska sova en timme först.

I någon sorts hast

Regnet det bara faller ner som humöret

Människor hukar i regnet. Paraplyer och regnrockar, sura miner och en känsla av att sommaren ligger skjuten på en divan någonstans och kvidder, någonstans långt borta. Människor som är trötta och ur balans kan vara jävligt jobbiga att lyssna på. Viljan till att tvinga till sig ett medlidande kan bli för mycket för vem som helst. Offerkoftor kliar och förblindar det egna ögat.

Idag åker jag till Dalarna och arbetar därifrån. Åker dit där inget bredband kan nå, reser iväg och jobbar utifrån en annan punkt.

Jag var nyss på systembolaget och köpte mig en flaska rött, fick 666 som nummer på min kölapp. Undrar om det var en slump eller ett otäckt tecken.

Adjöss.

Ett barndomsminne

Kommer ihåg när jag var liten, kanske runt sex eller sjuårs åldern. Jag satt i bilen tillsammans med Mamma och Pappa. Vi var på väg någonstans, vet inte vart. Vi svängde förbi folkparken i Hagfors. Det var dans och en massa människor rörde sig runt bakom de gröna staketen, det var folkfest och packat på dansbanan. Pappa körde upp längs vägen. Plötsligt märkte jag att Pappa stelnade till, han blev askgrå i ansiktet. Nästan som om han blev skrämd av något han sett. Mamma såg också vad jag såg. Hon frågade Pappa vad det var.
Han sa att han sett någon han kände igen i folkmassan. Mamma sa, ja vad är det med det. Pappa tittade på henne och mitt inre frös till is och skapade ett minne som därefter kom att hemsöka mig i mina drömmar en lång tid från den dagen. Pappa tog luft och sa, han är död.

En dikt utan titel, en liten smak från ett pågående arbete.

Den splittrade helhetens tillhåll
där under mark
som den starka järnklon
vrider himlens innertak till golv
- våra själars slättmark

Den stunden mitt på dagen
då luften står still och irrande sinnen
jagar planlöst och vänder blad i stora duglighetens kokbok,

tänker ut

Då solen gjort sin sista armhävning
och försvunnit
När arbetet kavlat ner sina armar
- Torkat svetten ur förhalad reflektion
Då ska det dolda livet gnistra
och obarmhärtiga sanningen tima

När månen tänt sitt runda starskott
och natten lagat sin välkomstmiddag
Då begrundan sätter sin låga i kupade glas
ska vemodet åter ställa ner sin väska,

ringer på