Eftertanke på lördagskväll

Jag sitter här ikväll, staden jag är född i utanför i mellangärdet till sommar och höst. Jag försöker sträcka mig upp och plocka gyllene äpplen. Förs vidare i höljda vagnar, förföljs av tysta andar. Jag lever och andas.

 

Det trycks på knappar och drar i spakar. Undrar om evigheten kommer kunna ta hand om delar av oss innan tiden rinner slut under bron.

 

Vi behöver varandra. Människor behöver andra människor, det är fakta. Vi tar hand om andra med baktankar om det egna. Vi säger, kanske kommer om en stund, så vi är garderade. Vi vill bränna broar men ändå traska dem. Vi vill tyckas om men inte för mycket, bara nästan så vi kan återuppfinna vår egen ensamhet om och om igen…