En fundering på ett café i norra Värmland.

Sitter på ett litet fik i Torsby. Dricker kaffe och känner mig lite sekelskift, det händer ofta att jag känner mig sekelskift. Idag är verkligen en sån dag. Som om jag vandrar över kullerstenarna i klackskor, femhundra tre meter i en annan värld som ingen annan traskar. När jag svänger under den gamla järnvägsbron lyfter fåglar mot himmeln. Mot min tidiga 1900-tals himmel. Såriga moln hänger skadeskjutna ovanför en blekgrått valv. Jag har ett paraply över armen, fast regnet är långt borta. Jag har mina texter med mig, inuti huvudet skavande.

Idag ska jag ha mitt första möte med förlaget som är tänkte att kanske släppa min medberoendebok. Det ska bli spännande, vi får se hur allt går. Hoppas på det bästa.

Annars befinner jag mig i någon slags gråzon just nu. Jag hukar mig i leriga diken och håller hjärtat i kupade händer. Livet kan te sig så hårt och kantigt ibland. Det kan vara så svårt att ta in. En balans längs ett rakblad. Ett berg som man tror att man lärts sig men som plötsligt blir större när man närmar sig. Känslan av att aldrig lära sig och när man precis hunnit över mål så står det en sur domarjävel och säger att det är dags för omstart.

Tänk om kallet bara är fejk? Tänk om den inre elden bara är fusk och polerad yta. Tänk om inbillningen satt sina hårda klor i mig. Tänk om ansiktet som vänder sig om i regnet, skrattar tomt och ödligt. Tänk om jag bär mig själv som passagerare inuti min kropp, som om jag till mitt eget liv, mina egna problem, mitt eget skapande inte är riktigt med. Det är inget gnäll, bara en fråga riktad till mig själv. En fundering på ett café i norra Värmland.