Sårigt men öppet, idag är ett gott ont

Idag är det en liten kantig dag. Jag mår fint men ändå skubbar det inuti. En vän till mig fick Cancerbesked igår, det är en man som funnit där vid min sida genom många år. Kanske inte så närvarande men ändå varit där. Vi har inte umgåtts så mycket men han har ändå varit behövd även i sin frånvaro. Det är tungt. Det är ett hånflin från den mörka gängliga bredvid. Det är ett hårt tag om revbenen. Det är ett svart undantag. Det är sorg, öppet sår fullt av sorg.

Jag såg i Pappas ögon igår hur gråten välvde runt och ville ut men det kom inte. Jag kände så min kärlek virvla i djupa strömmar. Kände mitt hjärta rasa in, den bittra smaken av att fly. Pappa och jag har svårt att för varandra öppna som vi borde. Ibland då mamma inte är med känns det så svårt att mötas. Manlighet är en blytyngd i vardagen.

Själv har jag fått någon konstig inflammation i mitt ögonlock så det har svällt upp. Det är obekvämt. En massa olösta grejer jag vill få klart nu så jag kan släppa, röra mig vidare. Jag har inget mer idag.

Hackigt och kantigt, precis som denna blogg. Sårigt och öppet.

Kantigt. Tomt och fyllt. Skit i maskineriet som löper lätt.

OS är slut, trodde aldrig jag skulle kunna vara så intresserad som jag ändå varit. För OS har varit skitskoj att följa.

Kent och Öijer idag.

Slut för just nu.