Eftertanke på lördagskväll

Jag sitter här ikväll, staden jag är född i utanför i mellangärdet till sommar och höst. Jag försöker sträcka mig upp och plocka gyllene äpplen. Förs vidare i höljda vagnar, förföljs av tysta andar. Jag lever och andas.

 

Det trycks på knappar och drar i spakar. Undrar om evigheten kommer kunna ta hand om delar av oss innan tiden rinner slut under bron.

 

Vi behöver varandra. Människor behöver andra människor, det är fakta. Vi tar hand om andra med baktankar om det egna. Vi säger, kanske kommer om en stund, så vi är garderade. Vi vill bränna broar men ändå traska dem. Vi vill tyckas om men inte för mycket, bara nästan så vi kan återuppfinna vår egen ensamhet om och om igen…

En hymn till sommaren 08

Här kan nu lyssna på höstens första P-4drive krönika.

Eller via min hemsida

Väntans tider

Idag strular min mail. Satan i gatan vad blödig man är när det kommer till kommunikationens gyllene spets. Hela världen korkar ihop ett tag.

Jag knackar annars på tomma dörrar idag. Det finns ingenting bakom. Ingen inspiration, nästan ingen glöd alls. Det är en praktsikt dag idag, en dag att ringa runt och maila (om jag kunde) Det är så kallade, väntans tider. På tisdag får jag mitt svar, min dom. Då får jag veta om mitt miljonprojekt går igenom. Det bli säkrad inkomst i tre år då, bra lön och skitskoj arbete som jag inte vill gå in på innan det händer. Hoppas, hoppas. Blir det av så ska jag ha champagnefest efteråt. Lovar.

Tänker jag på det så kreverar nästan min kropp, så jag väljer att hålla det bortom mig. Går det åt helvete så är det väll någon mening med det. Kan inte göra mer än att drömma, drömma och tänka stort. Våra drömmar är egentligen allt vi har, det räcker gott att ta hand om dem. Om vi inte vårdar blosset som vickar inuti, vad fan ska vi leva för då?

Tankspridd poet snubblar ibland. Det är idag min krönika sänds. P4 – Värmland. Mellan klockan tre och sex.

Radio king kong

Idag har jag spelat in radio. Så var maskinen igång igen. Radio är härligt att jobba med. Så befriande och enkelt. Snart ska jag även banda lite nya texter för P1.

 

Träffade även min bror igår. Kändes så rätt och så gott, vi hittade ett fint flöde. Jag hade en mycket god eftermiddag tillsammans med honom. Känns även så rätt då det är klart att min bok kommer släppas.

 

Marcus Birro beskriver så in ihelvete bra på sin blogg varför Stephen King är en av vår tids största berättare. Och jag kan inte mer än hålla med honom, håller dessutom med Birro när det gäller kultursnobbarnas (ofta med snoppar) jävla arrogans och bajsnödighet när de klankar ner på King och kallar det ”lite sämre” och ”lite ytligare” litteratur. Att det inte är lika ”fint” med King men de kan alla ta sig där de med sannolikhet aldrig tagit sig eller någon annan. Stephen King är en av de största, en av de bästa. Han är en stor förebild för mig, älskar den mannen. En stor konstnär.

 

Förövrigt är Birro också en stor man. Han är betydelseful och viktig för det här jävla landet. Hans tid kommer med stormsteg. Jag har ett projekt av avsluta tillsammans med honom, en liten ”litterär konsertfilm” kan man säga. Vi filmade honom förra hösten och vi behöver klippa ihop det snart. Det har hänt så mycket saker så jag helt enkelt inte haft tid men det ska bli ändring på det snart, hoppas jag.

 

Ikväll blir det film, soffa och glass med Carro.

Boksläpp spikat och radio idag

Möter med förlaget igår gick superfint. Det blir Bengt Bergs Heidruns förlag som kommer släppa min bok. Beräknat släpp blir till våren. Jag ska utveckla en liten föreställning av boken och korsbefrukta den med det scenmaterial jag har nu. Sen blir det en liten turné i samband med släppet. Men häftigt är det. Äntligen kommer jag släppa en bok med hårda pärmar och tjockt papper, jag längtar redan till våren. Det kommer bli stort.

Idag börjar jag sända mina kåserier i P4-värmland igen, det har varit lite sommaruppehåll. Idag kommer jag summera min sommar 2008 och det blir sanningen, en fantastisk sommar. Hur vi lever vidare med sommaren. Hur vi behåller värmen intakt i våra bröst. Ratta gärna in P4 – Värmland mellan 16.00 och 18.00.

Gott

En fundering på ett café i norra Värmland.

Sitter på ett litet fik i Torsby. Dricker kaffe och känner mig lite sekelskift, det händer ofta att jag känner mig sekelskift. Idag är verkligen en sån dag. Som om jag vandrar över kullerstenarna i klackskor, femhundra tre meter i en annan värld som ingen annan traskar. När jag svänger under den gamla järnvägsbron lyfter fåglar mot himmeln. Mot min tidiga 1900-tals himmel. Såriga moln hänger skadeskjutna ovanför en blekgrått valv. Jag har ett paraply över armen, fast regnet är långt borta. Jag har mina texter med mig, inuti huvudet skavande.

Idag ska jag ha mitt första möte med förlaget som är tänkte att kanske släppa min medberoendebok. Det ska bli spännande, vi får se hur allt går. Hoppas på det bästa.

Annars befinner jag mig i någon slags gråzon just nu. Jag hukar mig i leriga diken och håller hjärtat i kupade händer. Livet kan te sig så hårt och kantigt ibland. Det kan vara så svårt att ta in. En balans längs ett rakblad. Ett berg som man tror att man lärts sig men som plötsligt blir större när man närmar sig. Känslan av att aldrig lära sig och när man precis hunnit över mål så står det en sur domarjävel och säger att det är dags för omstart.

Tänk om kallet bara är fejk? Tänk om den inre elden bara är fusk och polerad yta. Tänk om inbillningen satt sina hårda klor i mig. Tänk om ansiktet som vänder sig om i regnet, skrattar tomt och ödligt. Tänk om jag bär mig själv som passagerare inuti min kropp, som om jag till mitt eget liv, mina egna problem, mitt eget skapande inte är riktigt med. Det är inget gnäll, bara en fråga riktad till mig själv. En fundering på ett café i norra Värmland.

En ed att bryta

Jag har en sorg som inte går att ta bort. Jag har ett sätt som gör mig till jag, det kan inte tas bort. Min sorg bottnar inte i självömkan, många gånger faller jag dit men inte alltid. Min sorg bär vita vingar av hopp, den är spröd och stark på samma gång. Den här världen är tillräckligt ryck-i-kragen som den är, vi behöver inte låta den ta plats även i vår rätt att sörja.

Att känna sorg för en annan människa, att lida för någons plågor är att våga ta i kärleken till samma person. Det är att fullt ut ge sig möjlighet att känna medlidande för någon annan än sig själv. Jag är stolt över att jag har den förmågan. Kan inte svara för vad någon annan tycker och tänker. Kan inte svara för andra än mig själv, inget är enkelt, inget är lätt. Inget är rätt, inget är fel.

Men i den här karriärskåta, egofixerade världen där snabba klipp och korta kickar är en dygd. Där tillåts inte såna finmejslade och sköra saker som sorg, vi blir nervösa då den kommer. Vi fingrar på bläckpennan och låtsas som det regnar. Sorg tar udden av diskussioner, den rämnar dialoger och lägger grus under fikapauserna. Prata Seinfeld, OS, carport och fylla. Men nämn inte döda barn, alkoholister eller en dotter som skär sig i handleden för då finns risken att det sprider sig en kall stämning av tillbakadragna hjärtan.

Men som vanligt är jag också av en annan tro. Egentligen är alla diskussioner som innehåller sorg välkomma, egentligen är varje arbetskamrat full av värme som bara vill spillas över oss. Varför då? Jo därför att alla människor innerst inne är fulla av sån som vill alla andra gott men inte kan komma loss. För att vi tror att alla omkring oss kräver av oss att vi ska hålla käft och vara ”starka”. Släpp för fan på taget människor, vem bär ni alla de där tegelstenarna för?

I det här livet har allt en tendens att ske allt för fort. Vi håller andan så högt det går och glömmer bort att livet är ofantligt kort, för kort att slösas bort på stillastående luft.

Inatt avlägger jag härmed en ed som säkert inte kommer hållas men skit samma för jag avlägger den ändå. Jag ska ALDRIG mer stressa på slentrian. Jag ska aldrig mer flåsa, det är mycket nu, i telefonen då det egentligen inte är det. Jag ska börja säga att jag älskar människor jag älskar. Jag ska tacka nej där jag vanligtvis sagt ja. Jag ska ta mig tid för mina medmänniskor, jag ska satan i gatan bry mig om folk. Jag ska bli ett lugnt andningar med armen mot väggen, jag ska bli gud i varje andetag. Jag ska lunga ner mig lite, inte slå så mycket på mig själv. Jag ska tänka, shit happens och fortsätta. Dra ner på dramatiken för jag är trött på min dramatik ibland, trött på att hela tiden kämpa. Livet är för viktigt än att snacka bort alltsammans.

Jag ska börja förändra. Jag ska försöka ge sorgen och sårbarheten friare spelrum. Släppa axlarna ännu mer och följa med det varma flödet inifrån. Jag ska älska och förändra mitt liv. Jag ska vända mig till ikonerna och tron, i skog och tempel. Jag ska söka svaren inifrån och ut. Jag ska inte godta något annat än det rätta. Jag ska ge upp alla spel som inte kan vinnas. Jag ska släppa in det reviderade, det starka. Och jag ska bryta mot allt det jag skriver här men jag ska älska varje sekund av mitt lilla futtiga, löjliga, storslagna och mäktiga liv.

Här är jag och jag är inte mer än såhär.

Sårigt men öppet, idag är ett gott ont

Idag är det en liten kantig dag. Jag mår fint men ändå skubbar det inuti. En vän till mig fick Cancerbesked igår, det är en man som funnit där vid min sida genom många år. Kanske inte så närvarande men ändå varit där. Vi har inte umgåtts så mycket men han har ändå varit behövd även i sin frånvaro. Det är tungt. Det är ett hånflin från den mörka gängliga bredvid. Det är ett hårt tag om revbenen. Det är ett svart undantag. Det är sorg, öppet sår fullt av sorg.

Jag såg i Pappas ögon igår hur gråten välvde runt och ville ut men det kom inte. Jag kände så min kärlek virvla i djupa strömmar. Kände mitt hjärta rasa in, den bittra smaken av att fly. Pappa och jag har svårt att för varandra öppna som vi borde. Ibland då mamma inte är med känns det så svårt att mötas. Manlighet är en blytyngd i vardagen.

Själv har jag fått någon konstig inflammation i mitt ögonlock så det har svällt upp. Det är obekvämt. En massa olösta grejer jag vill få klart nu så jag kan släppa, röra mig vidare. Jag har inget mer idag.

Hackigt och kantigt, precis som denna blogg. Sårigt och öppet.

Kantigt. Tomt och fyllt. Skit i maskineriet som löper lätt.

OS är slut, trodde aldrig jag skulle kunna vara så intresserad som jag ändå varit. För OS har varit skitskoj att följa.

Kent och Öijer idag.

Slut för just nu.

Om våra onda och goda sidor

Jag drömmer mycket en period nu. Jag drömmer våldsamma, svart drömma. Jag tar livet av människor, åker in på fängelsestraff och beter mig allmänt svinigt åt. Det är helt sjuka grejer ibland. Många skulle säkert fråga sig då vad det betyder, vet inte, jag är av tron att vi inte ska tolka allt för mycket. Jag tror att drömmar tar hand om våra mörka sidor, det är en kanal för det undermedvetna att pumpa ut vårt mörker. För vi människor är mörker och ljus kombinerat. Ni kan förtrycka det och säga vad ni vill men alla ni som läser det här, alla är ni kolsvarta någonstans i själen.

Men är mörkret inom synonymt med ondska. Både jag och nej enligt mig. Det är klart att våra mörka sidor ibland när de tar överhanden kan bli onda handlingar i praktiken men jag är av tron att även våra goda sidor kan bli onda de ochså men inte lika självklara att se för vår omgivning. Medberoende, överbeskyddande föräldrar etc. Allt detta är negativa krafter och ”ondska” som förklär sig i godhetens slängkappa.

Ju förr vi människor inser vårt mörker desto bättre är det. Vi ska prata högt och mycket om vår mörka sidor. Inte peta undan dem i ett hörn och skämmas. Det är lika mycket värt som våra ljusa delar. Det är själens bakgård där knottiga träd vackert reser sig mot skyn, det är platsen där skator och kråkor flyger över trasiga moln. Det är en vacker plats att vandra på. Det är vår själs andra hälft, vår mörka labyrint.

Att vara äkta

Jag blottar mig så mycket det går. Vänder mitt själs tandkött in och ut, blottar mina sårigast sidor. Mina mest ruttna tänder. Jag försöker så gott det går att ställa mig i en sån personlig placering gentemot mina medmänniskor. Jag gör det för att jag vill koppla i andra, hålla upp en hand och säga. Hey, jag är precis som du. Mina texter är kontaktannonser för mänskligheten inuti mig. Det handlar om att nå andra.

Jag kan bara hoppas att jag gör det. Att jag är sanningsenlig nog inuti för att nå andra. Bara genom total sanning kan man nå andra genom sin konst, bara genom total hängivelse till de sanna hjärtslagen inuti kan man som författare nå andra. Det går inte att fuska sig in i människors hjärtan. Då glider det kanske in någon millimeter för att sen rinna av. Jag hoppas jag ter mig äkta mot min omgivning. Hoppas och ber.