Kärlek är fantastikt

Kärleken gör konstiga saker med kroppen. Man blir ibland liksom på nåt sätt alldeles slö och apatisk, värmen bakom bröstplåten förlamar alla andra sinnen och personen man älskar blir det enda som fokuseras på. Jag är glad att jag känner så, jag är så tacksam att jag känner den kärlek jag gör. Caroline är det finaste som finns, hon är mitt allt, den enda mitt hjärta ser och idag är längtan stor och påtaglig. Jag vill vara med henne. Nära henne och suga liv ur varje del av henne. Jag vill vara en omvänd vampyr, en varmare version som ger lika mycket liv tillbaks. Jag vill hålla om och bli kramad. Känna närvaron smeka mitt hjärta, den storslagna världsomseglingen runt mitt rödbultande jordklot, bröstpumpens gravitation bruten och seglen i världsrymden svävande ut i en älskande rymd. Huvudet under mina händer och kyssen som klyver tiden och rämnar dialogen, säger så mycket mer än mitt språk någonsin kommer att kunna ge.

Idag när jag åkte hem med min far. Så hörde jag låten, om du inte fanns, från uppsättningen Christina från Duvemåla. Jag har aldrig i hela världen trott att jag skulle gråta till den men det gjorde jag. Lite sådär i smyg så inte pappa skulle se för det vill vi inte, att våra fäder ska se oss söner gråta. Vet inte varför det är så men det är en annan sak, det som är det väsentliga är att jag längtar så efter min tjej så mycket att jag gråter till Christina från Duvemåla.

Kärleken är fantastik.