Den stora töntens bekännelse
Jag har aldrig varit häftig, cool och beräknad. Jag har festat, gjort misstag och allt det där men jag har aldrig gått ut för att leva mitt liv enligt de oskrivna reglerna. Där andra många gånger festat runt har jag lika mycket arbetat, skrivit och turnerat. Jag har erfarenheter som det inte går att dela med många av mina jämngamla, upplevelser som de som kliver upp och går till ”ett vanligt jobb” aldrig kommer förstå. Hur ska man kunna förklara för någon tjusningen i att stå på en scen och fyllas av en obeskrivbar kraft när det känns som om hela världens blick riktas mot just mig, de få sekunder när jag verkligen LEVER. Att mitt i natten i passagerarsättet skriva ner världens bästa dikt i tungtrafik mellan Stockholm och Örebro. Sötman i att repetera en dikt tusen gånger om för att under två minuter leverera den på en lastbilsflaksscen i Luleå. Den oerhörda befrielse som tangenterna kan frambringa, den stora tröst som bor i ett språk som hamnar på papper. Meningen man fylls med av ett mail som säger att ens ord räddat livet på någon annan. Hur ska jag för andra som inte förstår förklara tjusningen i en förstärkare i rundgång, att slunga sin ord över en pumpande bas. Om svetten längs ryggraden och vatten som smaker tusen gånger bättre än det någonsin går att beskriva bara för att det dricks på en scen. Om trappan ner som upplevs efter en livespelning, den sänkning av världen men ändå den skönhet som bor i kroppen, av att allt ligger på sin exakta plats. Den styrka som kan upplevas i månader av endast en enda föreställning. Hur ska en ordinarie Svenson kunna förstå det komplexa i att förbereda en scenshow, skriva en bok, en krönika eller att med andan i halsen invänta sändningsstarten i radio. Hur ska jag kunna dela tjusningen med säga tagning och kameran rullar, den magi som bor mellan människorna under en filminspelning. Magin i klipprummet, känslan av musik i klippen man lägger sig rätt. Vilka betyg, vilket CV stryker under alla mina erfarenheter. Det finns inte, hur förklarar jag för dem som inte förstår vilket är många. Den tagiska känsla av att ens liv förvandlas till inget alls på grillfesterna när yrken ska diskuteras, det utanförskap i själen när ingen förstår vad fan man pratar om. Den reducering till noll.
Jag är stolt över vem jag är och vad jag gjort under mitt hittills levda liv. Mitt liv gnistrar och har gnistrat mest i mina nyktra tillstånd. Fylla har funnits, roliga och trevliga (ibland mindre) men de tillfällena är flyktiga och sköra i utkanten till det konkreta och verkligt stadiga betet i livets friska äpple. Det finns en tragik i det svenska folkhemmet, många människor har upplevt den lyckligaste tiden under influensen av drycker som snurrar till hjärnan. Många lever fjuttiga liv i skuggan av alkoholen. Jag är så glad att mina verkliga berusningsmedel är kopplade till min inre röst, att den största kicken är mitt eget liv.
Gudarna ska veta att jag ifrågasätter mig själv och mitt liv ständigt. Jag frågar mig gång på gång om det verkligen är ett värdigt liv jag lever. Om jag inte förspiller allt men när jag sluter ögonen och känner inåt så kan jag bara känna stolthet för allt det som innebär att vara jag. Jag är i min exakta mitt. Jag älskar mig själv även när jag föraktar och hatar min person.
Jag är tjugosex år på utsidan men inuti, erfarenhetsmässigt känner jag mig medelålders. Jag har så fruktansvärt mycket erfarenhet men vem fan ska jag dela allt det här med utom med den lilla klick som själva håller på med något form av utryck. Hur förklarar jag allt det här vid grillfesten. Som brinnande kulturarbetare hamnar man utanför samhället. Man klipper liksom av en navelsträng till det vanliga livet, blir en i utkanten som har få att dela sin erfarenheter med. Det finns en oerhörd sorg i allt det här.
Jag var den töntigaste killen i klassen. Inte längst bak, inte längst fram utan jag satt ständigt i mitten. Jag gick aldrig på de coola festerna. Jag var för mig själv. Jag kollade på bingolotto med Mamma och Pappa. Jag sov ensam under stjärnorna och fiskade. Jag har haft förhållanden men många gånger under väldigt långa perioder varit totalt ensam, isolerad från allt och alla även när jag varit mitt i. Jag är den ocoola killen som aldrig utnyttjat och bedragit. Även i de vildaste stunderna har jag varit sjyst och vänlig. Jag kan inte vara ett svin, det ligger inte mig fatet. Jag är en tönt som älskar mer att titta på extramaterialet till Alien än att prata nyrenoverade badrum, brudar och bärs. Jag har mer gemensam med Datornördarna med glasögonen än Svenssons och standraggar-player-killarna med stubbfrisyren. Jag har det inte i mig, jag är den jag är. Jag gråter varje dag minst en gång, jag vill tro på ett liv där alla är goda mot varandra. Jag älskar och håller mina böcker och skivor som sköldar mot världen, jag reser mina favoriter som lansar mot idiotin i världen, fylls fortfarande av samma känsla av frihet genom mina favoritband. Lever med en tonårings naivitet mot alltihop. Jag kan prata i timtal om italiensk skräckfilm men inte orka med en sekund med sktisnack-ytligt-prat-i- fikarummet. Jag kräks på sociallakoder. Jag vill snubbla i livet, handlös falla in i kärleken och konsten. Jag vill tro på en värld som börjar fungera. Jag vill skrika och slå mig fri.
Jag är en tönt och det är jag stolt över. Jag är så oerhört töntigt och vanlig att klockorna stannar. Jag är fan en svärmorsdröm. Jag är en sjyst, lugn och vanlig kille med väldigt lite erfarenhet i det vanliga socialalivet eftersom jag aldrig varit en del av det fult ut. Jag är en misfit. Däremot har jag ett helt kartsystem över den mänskliga innandömet tatuerat bakom mina ögon, jag har sett igenom allt och funnit något som få är förunnat. Jag har ett litet bloss som jag skyndar mig hem med, släpper ut det i min lägenhet där det nu surrar runt och gör mystiska ljud, måla min himmel med färger ovan det invanda. Den stora himlens sanning som göms bakom de triviala molnen som alla ser.
Jag är sorg och lycka hand i hand. Jag den katolskaläran kluven i själen, jag är min egen messias och min egen avgrund.
Jag är en tönt och det är jag stolt över!
