Var inte rädd för döden, var rädd för det olevda livet.

Det finns en skräck i våra liv. En rädsla för att tro på det som dundrar längst inne. Rösten inom som bär silvervingar. Den varma trösten i ett kantstött hjärtas allra innersta bävning, den vilsna påminnelsen som söker vår blick. Det klara, kristallrena barnet inom som står med blicken fokuserad rakt fram men som ses förbi så fort chansen ger för mycket.

 

Vad är ett liv? Vilka komponenter behövs för att göra en vanlig hederlig svensk vardag. Vad behövs för att din frihet ska betyda sin vikt, vilket pris är det du betalar? Hur mycket kostar din lägenhet, bil, TV, prylhög. Hur mycket betalar du av med din själs mynt. Hur mycket värker den högen varje natt när natten färgar din dag med glömska?

 

Vi har ett liv, så under den här perioden. Vad är då viktigt? Vad är det som värderars? Så många vägar vi tror att vi vill ta i våra innersta rösters utsträckta finger men som sen på närmare visar sig i skymundan hålla sig uppe med hjälp av våra föräldrar, våra vänner, våra nära och kära.

 

Alla vill alla gott men bakom varje röst hänger en rädsla för människor som går sin egen väg, som ifrågasätter den stora stämpelklockan. Rädsla för rösterna som påminner oss om våra egna drömmar, våra egna viljor som förlorar sig i skarpt sken.

 

Rakt framför den högt stående solen vänder sig tusentals vuxna huvuden. Stirrar rätt in i det glödande gapet, göder drömmar som förstorar magar och grånar hår. Den bortglömda astronauten  på driv i den tomma rymden…..