Den enkla vägen

Alla människor är värda enkelhet. Vi är värda att så lätt som möjligt skjuta bollen ner i rätt hål. Slippa alla omvägar och göra det simpelt att leva. Att existera är mycket enkelt, det kräver egentligen inte så mycket av oss.

Vi människor skapar allt för enkelt våra egna flängelsen. När vi tror att vi inte duger, när vi kämpar för att hålla upp den tomma stoltheten, alla grå anseenden. Vi designar allt för lätt i våra huvuden en värld full av krav och måsten som egentligen inte finns. Vi bygger inte så mycket murar mot varandra som alla säger, utan de största murarna bygger vi är mot oss själva och den stora insikt vi bär i våra hjärterums sammetskammare.

Livet kräver inte mer av oss än att vi andas och existerar. Det är vi själva som väljer att skapa stressen och pressen runtom oss. Så lika enkelt är det då att sluta stressa, sluta att gå den svåra vägen för att ta den enkla istället. Det är kort och gott bara att bestämma sig.

Jag tänker jobba på att sluta tvinga mig. Jag ska jobba aktivt för att välja det enkla. Dra ner på dramat inom mig och slappa istället för att stressa även då jag jobbar hårt. Jag tänker titta ut genom fönstret och spåra regnbågens slut i mitt eget hjärta, den lugna skatt som bor där.

Jag tänker leva istället för att existera.

Lågan ska slå idag och imorgon

Närheten tätnar på utsidan. Världen står i farstun med sydväst och gummiraka, det glider möjligheter över rutorna i mitt ombonade hem. Jag är lycklig idag, väldigt lycklig.
Jag har en fri och skön sommar. Jag har festivaler och poetiska resor, sommarprat och krönikor som måste skrivas. Igår var jag i studion och spelade in text till min nya film, imorgon åker jag till mina föräldrar och firar midsommar tillsammans med min syster och hennes familj.

Jag längtar Caroline idag. Längtar henne så det värker i kroppen. Jag vill skratta tillsammans med henne och krama henne intill mig, hålla henne hårt i mina armar. Den kvinnan, den kvinnan. Åh, hon suktas i mitt hjärta.

Världen händer här och precis i skarven ligger orosmolnen och slumrar, de jävlarna ska sova där. De ska inte väckas. De ska ligga där och sova. Åt satan med mina tvivlande rivjärn.
Jag ska leva länge, jag ska odla mina drömmar. Sträcka mig mot himlen och andas, långt ner i lungan stilla min oro, långt ner i lungan fästa sanningen.

Jag är en lyckligt lottad man, en låga som brinner klar i dagsljuset. Den ska brinna så, det längsta strået i handen och sädesladan som brinner. Röken ska spåras över tre socknar och när jag kommer ridande på min åsna ska folket inom mig sträcka sina händer mot skyn och ropa namnet på kraften inom. Riva sönder hela himlen som en rutten höna så möjligheterna skvätter över hela mitt hjärta…..

Bröder utan ryggrad

Sitter här trött och slutkörd i huvudet. Det har varit en tidig dag iväg från Dalarna. Min och Carros minisemester drar vidare. Idag åker vi till Mariestad och den fantastiska platsen Vristulven. Det ska bli fint.

Jag har sett att bröderna Schulman fortsätter att sprida sin stinkande dynga över Sverige. De hoppar återigen på en av landets sanna romantiker, Marcus Birro ännu en gång. Birro är tusen gånger mer värdefull för det här landet än båda de bröderna. Det ovärdiga mörker de sprider är inte värt en flaskhals, inte värt att ens pissa på utan bara avliva som en lam häst. Stå på dig Birro min vän! Men den största skiten med Schulmanbröderna är den svans, den armé av söndriga människor som följer deras väg. Jag skrev en gång och kritiserade dem och fick både hatmail och elaka kommentarer av anonyma idioter. Det är dom alltid, de oheliga själarna med interaktivaknivar, de skriver anonymt för det vet att de inte kan stå till svars för sin egen dynga de sprider omkring sig.

Sympatiserar du med börderna Schulman är du i mina ögon en idiot. Du står då på fel sida. Du hyllar ryggradslöshet, feghet, mörkret och den billiga vägen. Du kommer uteslutande och rakt ner hamna i helvetet. Eller så sitter du där redan…

Idag, en bra dag…

Idag har varit en händelserik dag. Jag giggade på en skola i Karlstad. Det gick fint om man bortser från kråkan som flög runt på scenen och stal showen från mig men sånt är härligt, när naturen gör sig påmind. Vi är så små vi människor. Sen hade jag ett trevligt möte med trubaduren och vispoeten Christer Lindén. Vi har snackat ihop oss lite och det kommer generera i flera roliga grejer framöver. Sen kan det bli så fint att mitt stora kulturprojekt går i hamn, det ser så ut nu faktiskt! Det kan bli guld det här!

 

Om några dagar åker jag och Carro på lite snabbsemester/skrivapaus ett tag till mina föräldrars hus i Dalarna. Jag måste skriva lite nya krönikor samt sätta ihop lite nytt showmaterial nu till sommaren.

 

Livet händer hela tiden omkring oss, det är otroligt…

Mitt P3

Igår kunde jag höras i P3 när jag läste ett utdra ur min dikt Cry Baby, lyssna genom den länk m ni vill höra….

http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=broadcast&Id=1195088&MiniPlayer=&BroadcastDate

 

Ikväll åker jag och Carro för att se nya Indiana Jones filmen, jag längtar!

Heja Sverige

Mina väskor står packade. Jag drar till Grums och min Carro några dagar. Ska läsa poesi på en skola på Måndag. Jag är lite värmetrött i kroppen, det är gött på något sätt. Idag är det nationaldag, jahaja.

Sverige är ett sår just nu som inte går att sy ihop. Det är en svår tid för människor på kanten, de som hamnat utanför. Det är en hårdare till för alla som vill följa sitt hjärta. För oss kulturarbetare så underlättar inte regeringen, tvärtom. Det är hårdare tag och jag blir arbetslös om en vecka men jag vägrar att se allt ur den pessimistiska synvinkeln, jag vägrar lägga ner mina vapen. Jag ska hålla värjan och skölden högre än någon gång. Jag vägrar vika en tum från hjärtats väg.

Sverige är på många sätt en skämt, en löjlig vaggande tarm där människor hunsas runt utan att säga emot. Det är ett bromsspår i världens kalsong., en nation som hyllar det tomma och underhåller sig själv till döds men inte bara och endast, det är även många varma omtag. Stygn av finaste mänsklighet. Det är styrka under ytan, det är mod att våga…

Kom igen Sverige! Kom igen för fan!

En poet med mjukglass i huvudet

Precis nyss hemkommen från Sunne. Jag har uppträtt under demokratidagarna där. Det är fint med demokrati, felet är att Sverige håller på att sälja ut delar av den men ändå den är fin i grunden. Sen var det någon slags hyllning till Selma Lagerlöfs är, vet inte riktigt hur de fick ihop de olika trådarna. Ungdomarna i Sunne är stört sköna. Så himla goa och jag hoppas jag får komma och uppträdda igen.

Mest kände jag mig som en turist i tillvaron idag. Jag knackade mig fram på halvfart och ville mest sjunka under jorden och vara ensam. Vet inte, jag blir såhär ibland. Liksom degig i huvudet. Sen kan man fråga sig vad fan jag ständigt måste envisas att klä mig i svart även när det som idag är 340 grader varmt ute, den fåfänga jag säger då det!

Jag träffade en halvkänd feministisk vissångerska som uppträdde samtidigt med mig. Hon var bra men hennes grej gick in i ena örat och ut ur det andra, när hon körde sin show satt jag mest och tänkte på mjukglass mer än jag lyssnade på texterna. Förlåt men jag har så svårt när någon står och sjunger fitta och knulla i var och varenda mening. Jag må var pryd men det skaver inuti mig när jag hör någon, kille som tjej, ta orden i sin mun med någon slags pubertal fascination i rösten. Bläh säger jag! Sen blir jag trött att lyssna när en hel show endast bygger på könsfrågan, det blir lite ensidigt men gud förbjud det får jag inte säga för då kanske jag också får en hatsång tillägnad till mig. Sen blev jag till och med lite ledsen på henne också.

Jag kanske tänkte för mycket på mjukglass och missade något men jag tyckte mig i hennes texter uppfatta ett hat till kärleken, en bitterhet till att vara två. Hon sa något i still med att om man vill ta sig så långt man vill så är kärleken det enda som kan stoppa. Jag har själv tänkt såna där grejer men jag är nu av tron att kärleken är en kompanjon till att förskjuta de där bergen. Jag har så svårt på senare år att lyssna på, singel-bitter-gökar som tror de vet hur kärleken fungerar. Jag har sagt det och säger det igen, kärlek är inte ankare det är vinden vi blåser varandras kärlek. Kärlek kan vara ett gift, en gemensam ensamhet delad i två men inte bara och inte endast, varför göra allt så svart och vitt? Världens förbannade tråkmånsar måste ha fel, det kan inte ha rätt då kärlek är vad två människor för det till.

Men som sagt jag har kanske för mycket mjukglass i huvudet idag.

24-timmarskampen

Jag har varit dålig på att höra av mig till människor jag känner och älskar. Min syster, vissa kompisar och speciellt min bror. Det sitter som en infekterad tagg i min rygg. Jag är så jävla uppe i min värld att jag ibland glömmer dem. Det får inte hända men händer ändå, livet är motsägelsefullt. Jag ska sätta mig ner och ringa runt någon kväll, höra av mig, lyssna och prata lite. Speciellt känner jag att det är viktigt att höra av mig till min bror nu när han är på behandlingshem, jag vet att jag inte ska tänka för mycket att jag måste men fan, mitt hjärta vill ställa upp för honom. Det är för min egen skull jag ska ringa.

Ibland kan jag ha ett hål i huvudet så att säga, ibland går jag vilse i min egen kropp och glömmer bort värmen som finns där. Glömmer dom som betyder för mig. Det är sorgen att göra det jag gör, att yrket ibland följer mig var jag än går. Att det stundtals inkräktar på hela min värld. Tar död på närheten till människor och andra delar av mitt liv. Den är en 24-timmars kamp som aldrig upphör att ligga i huvudet. Det är ett slit, roligt slit men dock ett slit.

Många är vi som varje dag drömmer om den stora dagen då lyftet kommer. Vi arbetar med hjärtat på rätt ställe och sliter för att en dag kunna se molnen segla förbi. Vi sliter med hjärtat som ficklampa i en annars nedsläckt värld. Vad vi bör göra är att vårda batterier lite bättre, lite ömmare händer kring de båda polerna.

Alla ska skratta

Dricker lite starkt kaffe och gör mig redo för en mötesmorgon. Det är mycket som måste fixas nu. Kommer spela in dikten till Hjärtats längsta väntrum idag. Sen börjar vi med musiken. Det kommer bli bra och berörande, förhoppningsvis eller så blir det som jag sagt, ingen kommer fatta någonting. Jag gör den här filmen för mig själv och fem andra personer så är det. Vi får se vilka fem det blir….

Sverige har blivit ett stå-upp land där det roliga är dygd. Sverige roar sig till döds. Allt ska skämtas om hela tiden, vi vill ha våra lusigkurrar på piedestal. Det ska vara elaka skämt, illvilja och skämt om Svenskar och invandrare. Det ska var lyteskomik stöpt i förortsromantik och lagom södermalmssvalt. Det ska var Stockholm och avspänt, självdistans och glida på ytan. Det är biliga poänger och det innerliga ska flygga genom fönstret. Vi har unga komiker som gör avkall på sina hjärtans röster för att de ska passa in, jag vet detta av erfarenhet. Jag har träffat unga komiker som gjort avkall på sin poetiska röst för att vara roliga på heltid.
Jag har också blivit rolig. Förr var jag aldrig rolig, jag körde gravalvarligt över publiken men jag kände att humor behövdes för att väga upp det tyngre. Jag behövde kalibrera om min poetiska röst. Så nu kör jag till och med den simplaste kiss och bajs humorn. Jag använder kanske biliga poänger ibland, det bryr jag mig inte om så länge jag gör det med hjärtat och inte med elakhet. Så länge jag lägger lika mycket krut på den poetiska, mänskligt varma delen i mina shower.

Stockholm Live och allt det där suger så hårt. Det är en ytlig, kall värld full av underbara, varma människor som låter sin mänskliga värme stanna kvar. De är ett fördomsfullt och ytligt band mellan publik och artist. Det är inget vidare kvalité. Det är tråkigt, så tråkigt.

Det varma omtaget

Att i hjärtat veta om att någon älskar mig är det finaste känsla man kan uppleva som människa. Att vara älskad och omtyckt för vad som än händer, det är stort. Kärlek är ett öppet hav där man vet vart land finns även när man känner sig borttappad och förlorad. Jag vet att jag är älskad. Mitt hjärta vet bultande om att min familj, mina vänner och min Carro älskar mig. Jag vet om det och det är så otroligt.

Jag vet att det finns en kvinna i mitt liv som älskar mig vad som än händer. Som står vid min sida som en soldat och följer mig, som jag vill följa. Att i hjärtat verkligen känna sig älskad av en anan människa är fantastiskt, det är dom känslorna som lägger riktig kärlek i kärleken. Det är den varma övertygelsen som allt egentligen går ut på, kamratskapet som syr ihop himlen som visar att det vackraste sker i det lilla. Det är magi.

Jag och min älskade har haft våra duster och jag har haft mina grå tankar, mina osagda stenblock över förälskelsen Mina egenheter som grumlar men vi jobbar. Min älskling och jag jobbar och det är som om jag är tillbaks till vägen jag gick innan. Jag är tillbaks i landet där molnen är mjuka och himlen smaragdgrön. Jag älskar, älskar och tittar nyfiket omkring mig likt en nyckläckt fågelunge.

Jag känner mig så älskad av Caroline. Jag känner verkligen in i märgen hur mycket jag betyder för henne och det gör mig så mjuk inombords, så gråtmild då hon betyder så mycket för mig. Det handlar inte om att ta för givet, tvärtom. Det handlar om att ta varje dag som en gåva, varje dag som ett nytt liv. Jag faller mot utsträckta armar. Jag litar på ett annat hjärta. Det är så svårt att skriva ner den här känslan i ord, det är så svårt att beskriva himlens omtag. Det är så svårt att beskriva stjärnornas dans. Så svårt att för er dokumentera min bultande röst. Jag skulle vilja att hela världen fick känna min trygghet, min värme.

Jag önskar hela världen en Carrobultning i hjärtat, önskar hela världen varm. Jag önskar att hon var här hos mig…..