Ordrosor och paradoxer

Jag jagar de plötslig stunderna av klarhet. Då skalet skingras och himlen vissas. Jag vill vissa en spegel av skrattande apor och neddragna byxor. Vill höja upp det vardagligt enkla och sticka mellan det tyngre. Jag vill smuggla i värme i ytan. Bli en mörkeralv med clownnäsa för att ge mig själv och alla andra en delad kaka, en tudelad version av livets komplexitet.

Stundtals möter jag människor efter mina konserter som säger att de inte förstod, att vissa saker tedde sig obegripliga. Jag frågar varför men de har aldrig några bra svar. Jag vill säga till dem, du behöver inte förstå min vän. Behöver vi förstå när Kent spelar, behöver vi förstå Petter eller Robyn. Behöver vi förstå Madonna. Behöver vi förstå när vi dansar, då hjärtat brister och rasar in. Då orden målar vårt oförstånd med en känsla av klarhet. Vi vet inte vad som händer, det enda vi vet är att vi gillar det. Räcker inte det.

Poesins paradox, att vilja vissa verkligheten men samtidigt vara fången av redskapen som påvisar det som ligger däremellan. Säga att en ros är en ros när det egentligen är ett rotsystem av skönhet….