Elden ur arslet

Idag åker jag bort över midsommar och firar med min familj. Jag har bloggat lite dåligt på senare tid men livet och nätuppkopplingen räcker ibland inte till men vad fan, vem gör jag det för? En evig fråga?

En av mina största skräcker är att stagnera konstnärligt. Att det jag gör helt plötsligt ska sluta betydda för andra. Att de som tyckte jag var bra vänder mig ryggen. Jag är livrädd för att precis på skarven glida undan och hamna utanför tillsammans, bli sviken av min egen tröttande ålders svingande lie. Bli en föredetting. Jag är rädd att människor ska säga, Ismael Ataria var bra men sen blev han tråkig. Att människor ska avfärda mig som passé och förutsägbar.

Att börja lyckas med sina drömmar för även slaggprodukter med sig. Det skapar en stress att ständigt lyckas med vad man gör. Jag ska till Arvikafestivalen i år igen, förra året var en succé och det känns lite som om jag inte går upp och skjuter raketer ur arslet och sprutar eld ur ögonen så kommer folk bli besvikna, uj, uj vilka krav poeten har på sig själv (världen slutar inte snurra för att jag kör samma dikter en sommar till)

Jag vill bli något, vill ta mig framåt men rädslan för att misslyckas finns ständigt där. Den plågar mig. Jag tror på mig själv stenhårt men samtidigt varje dag finns det saker som säger till mig att jag skulle vara bättre om jag var på något helt annat sätt. Jag är livrädd för att misslyckas och bli en skugga kastad av mitt eget jag.

Därför tänker jag börja jobba mer disciplinerat än någonsin, betala priset villigt för tiden går aldrig så fort som när man sitter ner och rullar tummar, lutar sig mot sin egen talang utan att göra någonting. Det räcker inte med att vara duktigt och lovande man måste jobba lite också.

Perfektion är ett dåligt ord men sammansättningen, det bästa jag kan, är bättre.