Det finns en sjukdom i åldrandet, ett skavande sår i att bli äldre och öka sin medvetenhet om samhället och omvärlden. Det finns en bitterhet som när vi minst anar det och står med garden nere plötsligt slingrar in i våra kroppar utan minsta motstånd. Jag har sett denna kraft börjat verka i människor. Det handlar om att bittra till i livet, släcka lamporna runt sin inre lekplats medan barnet vi alla bär inom oss står där med uppdragna armar och skakar med kölden bitandes i den röda kinderna.
Jag har svårt att ta när människor blir brådmogna och ger upp sina drömmar, sina visioner för att något inom dem säger, nu får det vara bra. Bara för att de tror att de blivit ”mogna”. Jag förstår inte varför ordet Naiv bara måste stå för något negativt. Jag tänker kämpa för att vara naiv hela mitt liv, jag tänker huvudstupa krascha in i kärleken och mina drömmar. Ett liv utan den barnsliga synen på livet, kärleken och konsten är inget liv alls i min mening.
Kindpussa iväg till jobbet, lite kyligt hålla handen borta från elden. Konflikträdd och ”mogen” sitta på avstånd då man egentligen vill slå ut som en blomma och skrika, Jippiiiiiiiiiii! Livet är härligt mitt i sitt elände, livet är inte stadigt rakt fram. Det är en färgstark berg och dalbana. Det är att dra ner sina byxor och låta könet blåsa i vinden. Det är grovhångel och tungan långt ner i härligheten. Det är en våt uppfläkt dröm att slinga sig ner i, det är taktökningar och fjädergnissel. Det är en orgasm i ögat på allt det inrutade och svala.
Det är så svårt att se och märka det men med åldern är det allt för lätt att plötsligt stelna till av rädsla för att inte passa in, öppna upp för bitterhet, småsinthet och skadeglädje för at ta medelvägen. Sitta i fikarummet och snacka skit om kvinnan i andra arbetslaget som klär sig för färgstarkt, klaga på grannens gräsmatta eller måla ut en häxa i bygden för att denne inte tar vägen som alla tog. Att ta den säkra vägen, att ta medlevägen har sitt pris. Det handlar om att kapa sina drömmar med en häxsax, det handlar om att ge upp den person som innerst inne betyder något. Det som gör livet värt att leva, börja existera istället för att leva.
Jag tänker aldrig bli så. Jag ska huvudstupa störta in i livet och jag är stolt över att jag har kvar min naivitet, stolt att jag vågar drömma naiva drömmar. Det finns bara en sann väg att gå och det är hjärtats flöde, det enda rätta, annars lever vi en kvävt och fjuttigt liv, annars är man bara en liten lort som Astrid skrev. Jag tänker aldrig sluta tro att livet kan förändras genom kärlek och konst, tänker föra elden med högburet huvud. Om det så krävs tänker jag gå till botten med mina sjunkande visioner, som en kapten i honnör ska jag stå längst fram på mina drömmar och det ska fräsa och bubbla när alltsammans sjunker under vattnet och länge ska min omvärld se hur det lyser från havsbotten. Ser hur en mans visioner glöder som en skatt bland den vajande tången…
