På marknaden och skänkt en stjärna att spara

Idag är det marknad i Hagfors. Det är en dålig marknad Hagfors visar upp. Några trötta små stånd med knallar som tycks vara helt orkeslösa. Lite godis, dansbandsskivor, fula emosmycken, lite rocktröjor, munkar, hamburgare, sockervadd och allt avlutas med en rejäl omgång i en gammal rutten virvelvind där det kanske är meningen att allt ska komma upp igen så man kan pressa ner lite mer på hemvägen. Det är fan tragiskt men mitt i detta står Hagfors stolthet. Per Berglund. Ett original som människor så missvisande säger. Hans står flera gånger i veckan och sjunger sina sånger i gathörnen i Hagfors.

 

Han viker inte ner blicken. Han tittar stolt på människorna som passerar. Han tycks tänka, åt helvete med er och era oskrivna regler, jag gör vad fan jag vill! Människor skrattar åt honom bakom hans rygg. En gång i tiden tända Per eld på sig själv i Hagfors centrum, gick ut en morgon. Hällde bensin över sig och tände på för att sen springa ner och hoppa i älven som rinner genom vår stad. Efter det har han myntat ett utryck, burning running home. Han skriver det överallt, på sin bil, sitt hus fast på hans bil står det även homotrekant. Han är fan underbar den mannen. Han är poet och skriver flera gånger i veckan i vårt lokalblad. Det är kryptiska, svåra dikter. Det är dolt för alla därför öppet för alla.

 

Per är för mig en av de största kulturälskarna vi har i kommunen. Att varje dag, ibland sminkad, ställa sig i Hagfors centrum och sjunga ut sina dikter kräver något. Det kräver att man lever på gränsen. Att man andas utan skyddsnät. Det kräver att man inte ställer upp på samhällets nio till fem tänk och den snäva mal vi ska passa in i. Det kräver kort och gott mänsklighet i sin vackraste prakt, sin mest osminkade verklighet. Jag är stolt över att bo i samma stad som Per Berglund.

 

Jag gick förbi honom nyss. Människor som passerade slog ner sin blick. Jag lyfte den och log mot honom, han log tillbaks. Jag stannade och applåderade och gick vidare fylld av någonting som en hel dags kallprat på mitt jobb inte kunnat ge mig.

Det inneboende kraften i att leva

Alla människor bär inom sig en vilja att överleva, att ingå i sammanhang. Vi vill alla överleva och klara oss för egen maskin. Varje dag kämpar vi uppför strömmen, mot alla odds. Vi kämpar och står i. Betalar våra räkningar, hämtar barn på dagis, arbetar, älskar, äter och ser på TV. Vi vill ingå i samhället, vi vill klara oss själva och slippa vara beroende av någon annan än oss själva. Vi är stolta och försöker ständigt hålla huvudena högt men precis just denna stolthet kan ibland sätta sig i vägen.

 

Det är stoltheten som lägger grus under våra själars skridskobana. Stolthet bor granne med högmod och det är lätt att låta sin stolthet bli tegelstenar i en säck på ryggen. Ibland är fallet tillbaks nödvändigt för vårt välmående. Att dra ner byxan på oss själva och låta könet dingla i morgonluften, ibland är det av nödvändighet för våra liv. Att inte ta allt så jävla alvarligt.

 

Våra liv kommer aldrig gå spikrakt fram. Det kommer vara upp och ner i en ständig upprepning och det är lika bra att bli vän med den tanken och släppa tegelstenarna. Släppa lite på sin stolthet. Fan, livet måste få vara öppna tempel med krus fyllda med sånt som inte kan passa alla. Livet är en flyktig fjäril i en sommarstorm. Det är packad kompis som sitter kvar när alla gått sin väg och spyr ner våran soffa. Det är  vinter mitt i sommaren, en hagelstorm precis när vi lagt på finduken och bjudit till fest. Livet är motsägelsefullt och måste så få vara, vi bör lära oss att rida draken. Segla fram som kronhjortar över en dimmig äng och inse den vackra poesin i ett liv som är en trasig gylf på en släktmiddag, ett punkterat däck i Tour de France, en uggla i skorstenen när vi ska mysa till det, ett trasigt paraply i stormen, en matkasse som spricker, en finne i röven, ett stenskott i framrutan och ett illa tajmat skämt ingen skrattar åt.

 

Vi är bara människor, det krävs inget mer än just det, att vara människa. Så släpp lite tegelstenar. Ni är inte perfekt. Ni kommer aldrig bli det, hur mycket ni än kommer försöka. Inte ens när ni ligger där och sover den långsmala trälådans eviga tupplur. Inte ens då kommer ni vara perfekta. Jag lovar er, maskarna kommer titta på er och säga, den där levde ett liv med för mycket stolthet, det syns på alla gråa hår och rynkor men det får duga, hugg in mina vänner.

Att förklara en känsla som säger mer än tusen ord

Jag har precis käkat lunch. Skriver den här morgonen men det går segt. Riktigt segt. Nya texter till P1. Skriver om döden, frihet och den ädla poesin som ryms i att gråta. För det är bland det skönaste vi människor kan gör, att gråta. Jag älskar att gråta.

 

Jag kan gråta till vad som helst. Det spelar inger roll var jag befinner mig, jag kan gråta till en kass film på TV, ett gammalt fotografi eller en hastig tanke i kön till ICA. Jag älskar att sitta ensam och verkligen gråta. För när jag gråter så fylls jag av en känsla som inte klär i språk, en övermäktigt upplevelse som skakar om mig och fyller mig med en gemenskap. En stor sanning som inte får plats inuti min kropp utan måste komma ut som tårar.

 

Att gråta är min själs sätt att kalibrera sig med resten av världen. Synkronisera mig med det egna jaget, själen längst inne. Den oerhörda känslan som dagligen finns med oss men som vi inte kan sätta ord på. Jag gråter för att jag plötsligt blir medveten om allt det vackra som den här stundtals ruttna världen ändå innehåller. Gråter för att det trots allt finns så mycket hopp.

 

Jag önskar att jag kunde förklara den här känslan med ingående men det går nästa inte, hela mitt liv kommer gå åt för att gång på gång försöka förklara den här känslan. Jag kommer aldrig lyckas, jag vill inte lyckas. Vill bara känna den och gråta för den. Låta tårarna skriva under livet kontrakt åt mig.

Hjärtats längsta väntrum.

Lyssnar på Roxy Music och förbereder för en filminspelning på söndag. Jag ska återuppta och avluta en gammal dikt-film som jag påbörjade för två år sedan. Det saknas en sista scen för att kunna börja klippa ihop skiten för det är skit, det är medvetet en riktigt skitfilm som jag vill göra som en ren provokation, en spya i ansiktet på allt gudomligt. En hårfin gräns mellan galenskap och stor konst. Jag påbörjade projektet som ett gensvar efter att ha jobbat med mastodontprojektet mellan oss och stjärnorna. Det är jag, min poesi, en kamera och en skådis. Inspelningsplatserna har varit riktigt svåra. Bland annat soptippen och en riktigt knarkarkvart här i Hagfors.

 

Jag vet inte var jag vill att filmen ska sluta. Det är ett superhemligt projekt till och med för mig själv. Jag har ingen aning om vad jag vill säga, dikten är inte klar. Det är i alla fall en man i kamp mot eller för någonting. Det är en film om en twist, om skräpet i mänskligheten, skiten omkring oss. Det är det vackra och sköra stöpt i samma äckliga form som satans ändtarm. Det är det avskyvärda och skönheten hand i hand. Ett spöke bland levande. En måltavla för osynliga pilar. Jag vet kort och gott inte vad det är mer än att jag vill se det bli gjort. Det finns ingen producent, ingen tänkt publik, inget insmickrande, inget som ni ska behöva tycka är bra. Det är vad det är och ingen av de iblandade förstår ett skit, inte ens dess projekt ledare. Det enda jag vet är titeln. Samma som den här bloggen. Fast innerst inne så vet jag nog att den kommer bli speciell, riktigt speciell.

 

Kolla den enda publicerade bilden ur filmen via min myspace (bilden på figuren i gasmask)

 

www.myspace.com/ismaelataria

 

Välmåendets förgyllda ram.

Det har varit en hård helg. Carro och jag har glidit isär och kommit ihop igen. Det har varit tufft men vi jobbar på det nu. Kärlek är inte ett ankare, det är vinden vi blåser varandras segel med som jag brukar säga. Det viktiga är att prata, prata och åter prat. Något som jag kan ha svårt med ibland. Jag är konflikträdd, ängslig och en ständig katastroftänkare. Det är något jag måste jobba på, eller måste och måste. Måste är ett jävla skit ord, jag måste ingenting men jag BÖR för att kunna leva som jag vill.

 

Kommunikation är bland det viktigaste vi människor har. Om vi inte kommunicerar vad fan ska vi då göra tillsammans egentligen. Om jag låter människor behandla mig orätt hur äger jag egentligen rätten att då klaga. Om jag inte säger till när jag känner mig trampad på hur ska vederbörande kunna förändra sig? Hur ska något kunna bli bättre om man inte vågar erkänna att det är dåligt? Det finns en kamp och den bör utkämpas då målet är hjärtats innersta bävning, välmåendets förgyllda ram.

 

Det är som NA säger, bara för idag.

En kamp mitt i livet

Det är kampen i mitt liv som gör att jag orkar fortsätta. Det är den hårda vägen uppför som gör det värt att kämpa. Det som komma ska, det som skall men nu verkar i det tysta, det oerhörda. Det är det som gör mitt liv värt.

 

Jag mår riktigt dåligt just nu men samtidigt i utkanten finns en oerhörd tröst. En sanning som verkar medan jag tickar vidare. Som en besättning som smugglas över gränsen, stora ord som någon allt för länge dragit stora svepningar över men som nu måste dras bort. Det finns ett hopp om en förändring men det är inget jag kan dela med någon annan än en enda person.

 

Jag är där jag bör vara. Naken mitt i livet. Bävande.

 

Jag lever

Liten funderingsblogg sent på kvällen

Balkongdörren liksom mitt hjärta, vidöppet. Värmen därinne bultar genom min kropp och rösterna där inunder av en avlägsen fest. Det är vår på gränsen till sammanbrott. Det håller till en sanning i marginalen, den aktar sig som en fladdermus dränkt i ljuset.

 

Jag håller mina tankar för mig själv ikväll, aktar och granskar för att inte släppa in någon. Jag håller min kropp som en ficklampa i mörkret. Rör mig som en haj, för att inte stanna. Det luktar bränt av tiden.

 

Jag har en inneboende i mitt bröst. En liten man som flyttat in. Jag upplever allt denna man frågar efter. Ser synerna han vill se. Tusen frågor som aldrig besvaras. Mitt liv ligger i spända linjer tillbaks till tiden som en gång vart och jag kämpar för att bryta mig ut och inte bli en del av det eviga klättrandet tillbaks igen.

 

Våra liv är dyrbara gåvor att ge igen till dom omkring oss vi älskar. Våra liv är ringar av löften trädda på våra själars muskulatur. Vi är varandras räddning utan att vi vet om det. Vi är varandras hjälp. Det finns så många problem i våra liv som egentligen inte är problem utan bara vägbulor att svänga förbi men vi människor har så svårt att hålla blicken långt fram. Vi vill åt vägbulorna för att skakningen i ratten skänker på nåt sätt mening åt våra liv, vi vill svänga in på de skakiga vägarna för att vi vill känna oss nödvändiga vid ratten. Den raka vägens stillhet skrämmer oss, gör oss nervösa.

 

Det finns en miljon bekymmer men bara ett eller två VERKLIGA problem. Dessa kommer vi aldrig märka förens de dimper ner på oss en soliga dag när vi sitter där med glasen i knäet och känner oss sådär 1800-tal. De verkliga problemen i våra liv är det där som aldrig korsat vårt lilla livs spekuleringar.

 

Vi gnäller på för lite pengar, vänner som inte förstår oss, kärleken som trilliskas, baddräkten som inte passar, maten som smakade dåligt, bilen som inte vill starta, vitvarorna vi inte äger men under tiden växer cancern och målar vårt öde med liljor och svart utan att vi vet om det. Det värsta men också det bästa är allt det som aldrig korsat vårt lilla huvud. De största bekymren är det vi inte ens funderat på. Vi kanske borde leva lite mer här och nu, imorgon kan vi faktiskt vara döda.

Mitt grymma band

Min Etnavän Mattias Linusson har byggt en studio i Hagfors. Det är ingen stor sak, en liten enkel men välbyggt, ljudisolerat rum med sångbås och allt.

Mattias och jag har ett band ihop, vi har sen starten kallat oss Etna. Vi är ett elektroniskt band med poetiska texter. Mattias spelar, jag sjunger, rappar och läser lite dikter till musiken.

Vi har legat nere i ett år nu. Inte gjort ett skit med bandet men nu har vi lagt över alla låtar till studion och jag var nyss där och lyssnade. Det låter fan riktigt bra om oss, jag har inte hört låtarna på lång, lång tid men det låter riktigt nice.

 

Vi har tagit beslutet nu att gå in i studion framöver och spela in låtarna, lägga på röst och släppa alltsammans som skiva. Den kommer bli mäktig. Vet inte om vi kommer spela något framöver men det är dags för en skiva nu. Det är dags att väcka liv i Etna för det är bandet värt. Jag kommer lägga mina röster snart, sen ska Mattias fila och mixa så får vi se vad som händer med materialet. En skiva ska i alla fall ut, plus lite nya grejer. Fixa ordentlig hemsida och grejer.

 

Men det känns skönt att spela i Värmlands bästa och mest intressanta band, för det kan jag fan säga. Ta er i häcken ni andra Emo, punk, rock grejer. Etna är fan skiten!

I luften, mänsklighetens finger

Ensamheten vi alla upplever är aldrig i enskildhet. Den utsatthet du känner i hjärtegropen är samma sak som känns längst inne i mig. Människor är som varandra, det är läskigt.

 

Jag förstår inte varför vi människor då envisas med att hålla så höga murar mot varandra när vi i själva verket vandrar runt och känner samma känslor, vilket slöseri med tid och värme! Tänk om vi alla bara för en dag skulle sätta oss ner och verkligen samtala med varandra på ett sätt vi aldrig förr gjort, jösses vad långt vi skulle ta oss!

 

Eller jag tror nästan det skulle vara bättre om alla satte sig ner tillsammans i en hjärtformad ring som värsta hippikollektivet. Sitta där och titta på varandra, liksom i tanken breda ut blicken inåt över en äng där tankar skuttar som rådjur i funderingarnas glänta. En taggtråd bruten och fnittriga barnfötter ner till sjön, till det innersta som ligger där. Allt det som förr handskats med de grova handskarnas totala frånvaro av innerlighet.

 

Tänk om vi alla var tillsammans en dag, som om något verkligen gällde. Som om livet plötsligt slutat väntat efter sig själv. Som om vi kommit på något, satt mänsklighetens finger i luften och sagt, aha!

En sista vid dagens slut

Idag sändes mitt för tillfället sista vid dagens slut i P1. Den handlar om min älskade Farfar som inte finns i livet idag. Jag kommer snart sätta mig ner och producera nya. Det har varit en rolig resa att skriva texterna för P1 och jag har fett mersmak.

 

Lyssna på den senaste texten här

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1145223&BroadcastDate=&IsBlock=1

 

Eller via min hemsida. www.ismaelataria.se