om den lyckliga stjärnan

Jag gråter den här morgonen. Jag äter frukost och gråter då jag tittar lite på krigsfilmen, den tunna röda linjen, gråter över budskapet som skär genom mitt vardagsrum. Tanken slår mig, det var länge sedan, länge sedan jag var fullt ut lycklig. Tanken störtar in som vatten i ett trasigt skrov. Det var länge sedan jag var lycklig! Det är hemskt, det grumliga inne i huvudet.

Samtidigt finns det mycket lycka längst inne i mig. Jag följer mitt hjärta och älskar mitt liv på många sätt. Jag har fantastiska människor omkring mig, en go flickvän, fina vänner, en fantastisk familj men ändå så känner jag mig inte lycklig fullt ut. Det är som om mitt liv står i ett väntrum och bidar efter att bli insläppt. Varför känns det som om jag håller min lycka med intryckt pausknapp?

Jag vill vara lycklig, jag vill andas och le utan alla dessa skenande demoner innan för kraniet. Jag vill fullt ut le utan denna domnad, jag vill att mitt liv ska sluta vänta på sig själv. Jag vill inte längre leva i parates. Jag vill vara fullt ut lycklig. Jag vill andas. Jag vill bort ifrån allt det här, jag vill finna min lyckliga stjärna.