Behovet av att stifta en osynlig bekantskap

Det kommer korta perioder i en människas liv då man vill kämpa mot sitt eget vatten. Då det egentliga flödet som korsar de inre oceanerna inte vill ses åt. Då fördumningen i samhället, nedmonteringen av den värld vi lever i, då allt detta sjuka måste ses förbi. Vi sviker varje dag våra barns ögon, inte våra avkommor, utan våra egna ögon. Dom vi var för många år sedan, dom som såg det vackra i månskäran och fåglarna som steg över en gyllene himmel. Vi säger oss stava ”Kamp för frihet”, vi tror att vi kämpar med mjuka vindar i ryggen. Det är lögn. Många gånger, för att inte säga för det mesta, kämpar vi med motvind i magen och utan att se det hugger vi fram ”Kamp för gallren”. Vi sätter oss dagligen mer fast i mörkret än vi lösgör oss från det.

Det kommer korta perioder, och vi kommer återvända till självförnekelsen, då vi plötsligt lägger ner alla effektsökerier, alla trubbiga verktyg av inställsamhet och bara levererar ett flöde inifrån. En kraft som skjuter undan urbergen och sätter sig som indianer på en bergstop och ser runt jorden och tillbaks igen, igenom sig själv.

Det kommer en tid då vi människor verkligen är det vi tror att vi ständigt är, då det verkligen är liv som flyter genom våra ådror. Då kompromissen bara är ett fult ord, anonymt bland alla dom andra. Då hemlöshet och utanförskap exploderar och ligger som tunna flagor omkring oss innan de samlar ihop sig och sjunker tillbaks, intar sina platser igen.

Det kommer korta perioder i människors liv då livet är liv och inte uppehållstillstånd. Det kommer perioder i människor liv då jorden stannar, då livet strömmar över oss och vi springer gatorna ner med ett leende som hänger över det annars trötta ögat av det allseende felet, samhällets blindhet.

Det kommer en tid då liv verkligen är liv. Då ett poetiskt slut inte innebär en självhävdelse utan är en stämpel i tiden, ett sanningens sigill.