Att stiga ner i sitt eget vatten

Vi är alla en hårsmån från slutet. Vi tävlar varje dag med våra egna liv som insatts. Varje dag är ett garnnystan som samlar sig själv mot slutet, som om vi sköts av tusentals små mörka barnhänder i en park som tillverkar oss, monterar ner våra liv som en omvänd snögubbe. Rullar oss framåt men istället baklänges tryckandes vårt vita liv tillbaks i markens förlåtande jord.

 

Vi är alla ombord på en färja, ett kryssningsfartyg med öppna bogvisir. En hiss på väg upp i världens mäktigaste byggnad, ovetandes om dagens monumentala krasch i marken. Vi är ett barn som födds i tyskland ovetandes om att snedlugg och hat kommer bli modet i dess liv. Vi är en machete som tillverkas och skickar till Afrika 1992 för att klyva ved, omedveten om att det är barnarmar kommer klyvas.

 

Vi är varje dag på väg mot stora mål. Vi är varje dag en armlängds avstånd från katastrofen. Vi är en huskropp utan rum, som möbleras med en oviss framtid. Vi är gud som klär ut sig till satan framför spegeln i sina föräldrars sovrum. Vi är gud som onanerar i sängen, med spända öron mot ytterdörren, spejande om någon ska komma.

 

Det är viktigt att vi tar våra hjärtans röster på alvar. Att vi insjuknar i vårt eget mörker, vårt eget ljus. Lägger örat mot bröstet och lyssnar på motorn som surrar därinne för om vi lyssnar tillräckligt länge inåt kan vi faktiskt till sist höra oss själva gå förbi. Vi kommer se avgrunden öppna sig och blotta det benvita ansiktet av sanning. Den monumentala trossamfundet, den inre paradoxen. Våra egna viljors eviga säranden.