Diktfilm och skolpoesi

Idag har jag läst poesi på en skola i Sunne. Det var himla trevligt, riktigt sköna elever där. Fick skriva mitt namn på en massa armar och spiralblock. Mycket trevliga ungdomar i alla fall. Det finns hopp för det här landet. Tack för idag.

 

Igår spelade vi in den sista scenen till Hjärtats längsta väntrum. Jag tror det blir bra. Har inte kollat in klippen men magen känns bra. Filmens enda skådis Lars-Ove Hagéll spelade för jävligt bra. Det var lite sådär igår så jag äntligen på mycket länge kunde känna hur underbart det är att jobba med film, vilken otrolig magi det finns i filmen värld. Det går inte att beskriva, det måste upplevas. Att göra film är lite av en sorg för mig, det är så fantastiskt och jag vill göra det ständigt men proceduren är så svår och så jobbig att man får få tillfällen att göra det på riktigt. Man drar sig liksom för att hoppa in i en produktion. Idén måste vara så jävla bra att allt slit ska vara värt det. Det är lite sorligt på nåt sätt.

 

Jag har en riktigt fin idé någonstans i huvudet. En erotisk diktfilm som jag vill göra. En avklädd och upphöjd långfinger åt alla. En vacker resa mot ett mål som ingen känner till. En tripp ner till helvetets himmel utan karta och kompass. Två skådisar, litet team. Sex, vemod och poesi. Jag ska skriva manuset någon gång i framtiden, kanske börjar i sommar.

 

Imorgon hör ni mig i Värmland P4, drive någon gång vid fyra tiden. Jag läser en ny krönika. Nu är jag i Grums hos den sötaste av dem alla, min godisbit, min Carro.

 

Kram till världen. Vi behöver mer kramar, behöver mer kärlek, behöver varandra mer än vi någonsin kan ana.