Mitt mellan diktskrivande och längtan

Jag skriver på dikten till hjärtas längsta väntrum idag. Den är typ snart klar. Den ska få vara som den blir inget annat. Jag ska inte putsa för mycket.

Den här filmen kommer inte bli omtyckt, den kommer bli hatad av allt och alla. Det finns ingen som gillar såna här filmer. Jag ska ha någon slags premiär på den, någon slags kväll då jag visar den för första gången. Det ska inte vara någon jävla vanlig släppfest. Ingen alkohol, inga röda mattor, inga snittar, inget mingel. Bara sanningen och kompromisserna ska flygga ut genom fönstret. Sen ska jag skicka den till några festivaler bara för att kunna bli hatad. Sen lägger vi upp den på tuben för alla att se. Den kanske hamnar på någon DVD någon gång i en långt gången framtid. Kanske ska skicka den till SVT med ett följdbrev skrivet med urklippta bokstäver…..

Men jag gör filmen först och främst för mig själv och kanske fem andra personer. Jag gör den för din skull, för min skull och alla andra som inte gillar den kan i frågan dra åt helvete men det är klart, där sitter vi kanske redan…..

om den lyckliga stjärnan

Jag gråter den här morgonen. Jag äter frukost och gråter då jag tittar lite på krigsfilmen, den tunna röda linjen, gråter över budskapet som skär genom mitt vardagsrum. Tanken slår mig, det var länge sedan, länge sedan jag var fullt ut lycklig. Tanken störtar in som vatten i ett trasigt skrov. Det var länge sedan jag var lycklig! Det är hemskt, det grumliga inne i huvudet.

Samtidigt finns det mycket lycka längst inne i mig. Jag följer mitt hjärta och älskar mitt liv på många sätt. Jag har fantastiska människor omkring mig, en go flickvän, fina vänner, en fantastisk familj men ändå så känner jag mig inte lycklig fullt ut. Det är som om mitt liv står i ett väntrum och bidar efter att bli insläppt. Varför känns det som om jag håller min lycka med intryckt pausknapp?

Jag vill vara lycklig, jag vill andas och le utan alla dessa skenande demoner innan för kraniet. Jag vill fullt ut le utan denna domnad, jag vill att mitt liv ska sluta vänta på sig själv. Jag vill inte längre leva i parates. Jag vill vara fullt ut lycklig. Jag vill andas. Jag vill bort ifrån allt det här, jag vill finna min lyckliga stjärna.

Tusen och åter tusen

Amen

Behovet av att stifta en osynlig bekantskap

Det kommer korta perioder i en människas liv då man vill kämpa mot sitt eget vatten. Då det egentliga flödet som korsar de inre oceanerna inte vill ses åt. Då fördumningen i samhället, nedmonteringen av den värld vi lever i, då allt detta sjuka måste ses förbi. Vi sviker varje dag våra barns ögon, inte våra avkommor, utan våra egna ögon. Dom vi var för många år sedan, dom som såg det vackra i månskäran och fåglarna som steg över en gyllene himmel. Vi säger oss stava ”Kamp för frihet”, vi tror att vi kämpar med mjuka vindar i ryggen. Det är lögn. Många gånger, för att inte säga för det mesta, kämpar vi med motvind i magen och utan att se det hugger vi fram ”Kamp för gallren”. Vi sätter oss dagligen mer fast i mörkret än vi lösgör oss från det.

Det kommer korta perioder, och vi kommer återvända till självförnekelsen, då vi plötsligt lägger ner alla effektsökerier, alla trubbiga verktyg av inställsamhet och bara levererar ett flöde inifrån. En kraft som skjuter undan urbergen och sätter sig som indianer på en bergstop och ser runt jorden och tillbaks igen, igenom sig själv.

Det kommer en tid då vi människor verkligen är det vi tror att vi ständigt är, då det verkligen är liv som flyter genom våra ådror. Då kompromissen bara är ett fult ord, anonymt bland alla dom andra. Då hemlöshet och utanförskap exploderar och ligger som tunna flagor omkring oss innan de samlar ihop sig och sjunker tillbaks, intar sina platser igen.

Det kommer korta perioder i människors liv då livet är liv och inte uppehållstillstånd. Det kommer perioder i människor liv då jorden stannar, då livet strömmar över oss och vi springer gatorna ner med ett leende som hänger över det annars trötta ögat av det allseende felet, samhällets blindhet.

Det kommer en tid då liv verkligen är liv. Då ett poetiskt slut inte innebär en självhävdelse utan är en stämpel i tiden, ett sanningens sigill.

Slår hårdare än heroin!

Titeln till denna blogg kommer från en gammal, gammal, gammal dikt av mig som handlar om att läsa poesi på scen och hur fantastiskt det är, dikten doftar väldigt mycket av speciellt en man.

Jag har fått den oerhörda nyheten att min favorit och hjälte Bruno K.Öijer kommer med ny bok, svart som silver, han kommer även åka på turné i höst. Gissa om jag kommer stå längst fram som en jävla tonårstjej med hans namn på ett plakat! Bruno är bäst! Näst efter Tranströmer. Lyssna på det här klippet då Bruno på pricken sätter fingret på vad det är som gör grejen med att läsa poesi på scen. Det här skulle lika gärna kunna vara mina egna ord, han sätter ord och fångar upp precis det som gör att jag själv reser land och rike runt för att läsa mina dikter på scen. Lyssna speciellt på slutet. Bruno är gud. Han säger min själ!

Kolla även in brunok.se

Lördagmåndag blogg

Sitter här med ett glas kall öl. Det är lördag men skulle lika gärna kunna vara måndag. Lyssnar på Söndagmåndagsång med Thåström. Det hörs en fest på avstånd, jag vill inte vara med. Jag har arbetat hela dagen.

Första råversionen av Hjärtats längsta väntrum är klippt och klart. Det känns och ser bra ut, jag ska börja skriva dikten nu sen blir det musik. Det är som att följa en tunn tråd i mörkret, som att åka tåg utan biljett och hela tiden i räddslas spana över axeln om kontrollanten ska komma för man vill gärna komma fram någon gång.

Jag älskar Indiana Jones och ser fram emot ny filmen. Här kan ni läsa en krönika jag tillägnar samma man i dagen nwt.

Uppdateringar på min sida

Gå in på min hemsida, nyheterna och lyssna på min nya krönika, frihetens definition. Ni kan nu även  kolla in vilka fina priser jag vunnit på sista tiden med motivationer och allt, lite skryt men det måste man få göra! Kolla speciellt in Knut Wermlands motivation till Hans Wäpnargårdpriset, det gör mig lika stolt varje gång! Det är grymma Katarina på Ka-media som fixar min hemsida, hon är bäst. Så hjälpsam och noggrann.

 

http://www.ismaelataria.se/nyheterna.html

 

http://www.ismaelataria.se/awards.html

Att samarbeta och bygga bro tillsammans, en alkemist i Hagfors

Jag ha flera fina samarbeten på gång. Jag älskar att bygga bro mellan mitt artisteri och författarskap till andras. Det är av livsnödvändighet för mig att samarbeta med andra. Den som sa att ensam är stark är full av skit, ensam har aldrig varit stark. Visst är skrivandet och skapandet som procedur nästa alltid en väg man vandrar i enslighet, det kanske till och med bör vara så ibland men att samarbeta med andra är viktigt. Vi kan inte vara ensmavargar hela tiden. Individualitet är inte alltid en tyngd. Tillsammans är ibland skillnaden mellan succé och fiasko. Jag försöker vara med där jag kan och älskar att knyta band med andra konstutövande människor. Det handlar inte om att skaffa sig en massa ytligt bekanta utan det handlar om att vidga sina vyer. Sträcka ut händerna och vidröra ett annat hjärta, liksom lära sig något.

 

Jag har sedan länge ställt undan avundsjuka. Visste den gör sig påmind ibland men inte som förr. Jag kan inte ständigt gå runt och vara avundsjuk på mina kollegor, jag försöker istället lära mig något av dem, för jag har ofantligt mycket kvar att lära mig. När man anser sig fullärd är man dömd att blir en klåpare. Jag kommer aldrig blir fullärd, jag kommer aldrig komma fram och det är som det ska vara.

 

Jag försöker verkligen leva på det jag gör, jag siktar på att försörja mig som poet, författare och artist. Det är min grej och ingen jävel ska stoppa mig. Jag går en oviss framtid till mötes just nu. Jag kanske blir arbetslös till sommaren men det skiter jag just nu i för jag tänker satsa stenhårt på kulturen. Jag ska inte sitta på ICA, jag ska inte stå i järnvärket, jag ska inte ta hand om pansionärer. Inte för att det är något fel på det och jag har inga problem att utföra de yrkena. Grejen är den att jag VET, jag verkligen VET var min plats är! Jag vet var jag hör hemma och jag tänker slås med näbbar och klor för att få stanna där.

 

Vi har bara ett enda liv på oss, så vitt vi vet, är det inte av vikt då att vi försöker hålla oss till de platser där våra hjärtan känner sig hemma.

 

Jag har jobbat med det mesta. Jag har gjort vad som går för att ta mig hit. Jag har suttit av ett halvår i en skidanläggning i säffsen och känt hur livet försvann bort ifrån mig. Jag har satt plantor för äckel företaget STORA. Jag har till och med agerat väglagskontrollant för vägverket. Allt för att ”man måste ha ett jobb” och ”hyran ska betalas”. Nu skiter jag i att tänka så. Det får gå hur det vill. Jag tänker inte slappa ur. Jag tänker jobba hårdare och mer målmedvetet än någon gång förr. Jag ÄR författare och kulurarbetare, jag ÄR bra på det jag gör. Det finns en publik för mig därute och jag ÄLSKAR det jag håller på med. Fy fan vad jag ÄLSKAR kulturen. Sen är jag bred på det jag gör. Min dröm nu är att arbeta för Svenska kyrkan med kultur och livsfilosofi. Jag har ett stort projekt på gång men jag vet ännu inte om vi får våra miljoner. Jag bävar mitt i. Skakar och väntar.

 

Jag vet inte varför men människor blir alltid så fruktansvärt sura och arga så fort jag börjar prata om det här med att följa sitt hjärta och göra avkall på allt sånt som står i vägen. De åmar sig och grymtar, får något svart i ögonen men jag står för vad jag säger. Om en anställning skymmer hjärtats väg, om en fet månadslön inte väger upp den tyngd som en dröm som vill lyfta utgör så pengarna SKIT som måste kappas av för att själen ska må bra. Vi människor måste ta våra hjärtans röster på alvar och lyssna. Vi har en skyldighet till våra drömma, det är att följa dem.

 

Jag träffade en kristen kvinna på en skola där jag nyligen anordnade en worshop. Hon var säkert 30 år äldre än de flesta som gick där men hon var så speciell. Hon sa till mig att, följer du din inre sanning kommer du alltid vara lycklig. Visst kommer vissa perioder var svåra men du kommer alltid vara lycklig för ditt hjärta får tala fritt.

 

Jag var blind av tårar när jag körde hem den kvällen.

Att stiga ner i sitt eget vatten

Vi är alla en hårsmån från slutet. Vi tävlar varje dag med våra egna liv som insatts. Varje dag är ett garnnystan som samlar sig själv mot slutet, som om vi sköts av tusentals små mörka barnhänder i en park som tillverkar oss, monterar ner våra liv som en omvänd snögubbe. Rullar oss framåt men istället baklänges tryckandes vårt vita liv tillbaks i markens förlåtande jord.

 

Vi är alla ombord på en färja, ett kryssningsfartyg med öppna bogvisir. En hiss på väg upp i världens mäktigaste byggnad, ovetandes om dagens monumentala krasch i marken. Vi är ett barn som födds i tyskland ovetandes om att snedlugg och hat kommer bli modet i dess liv. Vi är en machete som tillverkas och skickar till Afrika 1992 för att klyva ved, omedveten om att det är barnarmar kommer klyvas.

 

Vi är varje dag på väg mot stora mål. Vi är varje dag en armlängds avstånd från katastrofen. Vi är en huskropp utan rum, som möbleras med en oviss framtid. Vi är gud som klär ut sig till satan framför spegeln i sina föräldrars sovrum. Vi är gud som onanerar i sängen, med spända öron mot ytterdörren, spejande om någon ska komma.

 

Det är viktigt att vi tar våra hjärtans röster på alvar. Att vi insjuknar i vårt eget mörker, vårt eget ljus. Lägger örat mot bröstet och lyssnar på motorn som surrar därinne för om vi lyssnar tillräckligt länge inåt kan vi faktiskt till sist höra oss själva gå förbi. Vi kommer se avgrunden öppna sig och blotta det benvita ansiktet av sanning. Den monumentala trossamfundet, den inre paradoxen. Våra egna viljors eviga säranden. 

 

 

 

Diktfilm och skolpoesi

Idag har jag läst poesi på en skola i Sunne. Det var himla trevligt, riktigt sköna elever där. Fick skriva mitt namn på en massa armar och spiralblock. Mycket trevliga ungdomar i alla fall. Det finns hopp för det här landet. Tack för idag.

 

Igår spelade vi in den sista scenen till Hjärtats längsta väntrum. Jag tror det blir bra. Har inte kollat in klippen men magen känns bra. Filmens enda skådis Lars-Ove Hagéll spelade för jävligt bra. Det var lite sådär igår så jag äntligen på mycket länge kunde känna hur underbart det är att jobba med film, vilken otrolig magi det finns i filmen värld. Det går inte att beskriva, det måste upplevas. Att göra film är lite av en sorg för mig, det är så fantastiskt och jag vill göra det ständigt men proceduren är så svår och så jobbig att man får få tillfällen att göra det på riktigt. Man drar sig liksom för att hoppa in i en produktion. Idén måste vara så jävla bra att allt slit ska vara värt det. Det är lite sorligt på nåt sätt.

 

Jag har en riktigt fin idé någonstans i huvudet. En erotisk diktfilm som jag vill göra. En avklädd och upphöjd långfinger åt alla. En vacker resa mot ett mål som ingen känner till. En tripp ner till helvetets himmel utan karta och kompass. Två skådisar, litet team. Sex, vemod och poesi. Jag ska skriva manuset någon gång i framtiden, kanske börjar i sommar.

 

Imorgon hör ni mig i Värmland P4, drive någon gång vid fyra tiden. Jag läser en ny krönika. Nu är jag i Grums hos den sötaste av dem alla, min godisbit, min Carro.

 

Kram till världen. Vi behöver mer kramar, behöver mer kärlek, behöver varandra mer än vi någonsin kan ana.