Passagerarna och den stora känslan

Det är så jävla häftigt att skriva. Det är så himmelskt att det faktiskt går att skriva sig till en helare människa. Gång på gång tror jag det inte men så sitter jag här en söndag och skriver i mig värmen igen och känner att jag är en lycklig man.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om. Det får mig ändå att må bättre. Jag skulle kunna skriva en sex sidor novell om en blind älg som heter Hugo och ändå känna lycka. Jag behöver inte skriva om mitt mörker för att lätta på det. Skrivande är min kalibreringsmaskin, den får mig att inse allt jag redan vet om. Den synkroniserar mig med mitt eget jag. Jag har aldrig lämnat hamnen utan min kropp har seglat iväg medan min själ suttit kvar med all min värme och skrivit min kropp tillbaks hem igen.

Mitt skrivande är ett fyrtorn för min kärlek, kamratskap, lycka, värme, tillit, självkänsla eller vad fan som helst. Den är det finaste jag har jämte min Carro, familj och vänner.

Pennan och datorn är en av mina bästa vänner. De finns ständigt där som en livboj i den svallande bukten. De finns ständigt där som följeslagare, kompanjoner för att nå den stora känslan som annars skulle blåsa förbi, glida bort strax intill som ett fartyg med släckta fönster. Dolt från radarn så att ingen ska se det med passagerarna fyllda med guldstoft, på däck spejade ut i rymden med händerna kring räcket och de ler när mitt fyrtorn blinkar till bland några andra som en handfull värmeljus utsatta på näckrosor i en svart skogstjärn.