En sång för snötisdagens trötta öga

Det snöar utanför fönstret, det vankar varmt klädda individer fram och tillbaks som klockpendlar på en moraklockastor rymd som ryms ovanför varje huvud, ett altare av värme som slår sin gonggong över världens ansikten. Det är plogbilar och matkassar, det är snoriga barn och igensnöade dörrar. Det är vår i luften även om man inte kan tro det.

Påsk blåste över och jag är hemma igen. Jag har besökt min Mamma och Pappas nya hus i dalarna, långt in i skogen där inga mobila berdband eller täckningar når. Det är skönt. Det är som att bege sig in i en barrig sovsäck och dra igen blixtlåset. Det är skönt, sen har jag varit på bröllop, min syster har gift sig. Jag känner fortfarande av sviterna av den fyllan. Det är inte ofta nu för tiden som jag fyller mig på det sättet, det känns som om jag har kroppen har en massa slaggprodukter att ta hand om. Jag känner mig körd under isen, som om jag ligger i bottenskrapet och harklar mig. Det är ingen härlig känsla precis men själförvållat, så jag får skylla mig själv.

Men jag längtar tillbaks till Mamma och Pappas hus, det var super skönt att sitta uppe vid det gammal träbordet och skriva, titta ut på rådjuren och älgarna. Dricka te och flytta iväg i mitt arbete. Härligt. Jag längtar tillbaks men jag längtar även efter min Carro. Jag behöver henne här på många olika och himmelska sätt. Jag behöver min älskling hos mig. Behöver, behöver…