Aldrig komma fram

Att stänga in det tillräckliga, att inombords sväva iväg och ta sin själ till det ställe som sig bör. Rätt igenom svara på frågorna som behövs, ta sig rätten att stövla iväg i sin vardag. Bryta generationers tysthet och ställa sina demoner till svars. Det är sånt som intresserar mig just nu.

 

Jag vill begrunda markens smak, varför torr jord dammar när man slår på den. Varför det tog så många år för fjärilspuppan att kläckas när de andra spräcktes så tidigt. Jag undrar över mycket, det är det som är min gåva. Att jag inte nöjer mig utan fortsätter pilla i öppna sår och jag vill aldrig sluta med att vrida och vända på saker och ting. Jag lägger ett pussel som jag aldrig vill se bli färdigt. Jag vill inte att mina kamp ska vinnas, jag vill springa på ett löpband och aldrig ta mig fram för om jag tar mig fram så är mitt liv slut, då finns det inga mer steg att ta.

 

Den dagen jag blir färdig så är den dagen kommen då jag ska dö och jag vill inte dö än. Jag vill finnas kvar länge och undra varför jag lever. Jag vill stiga ner i samma flod jag nyss gick ur. Inom och i allt det jag älskar vill jag simma och aldrig komma fram. Jag vill se horisonten komma närmre och närmre men precis när jag ska ta den, flyttas längre bort. Min kamp är min välsignelse, min väg mitt krucifix.

 

Jag vill inte komma fram, jag vill aldrig komma fram.