Dansa under den diamantbepryda himlen

Att skriva sig en mur, att ta skydd där och leva som en enkel man i sina texter. Det är nåt jag siktar på just nu. Att hela tiden dansa under de knotiga träden med bläckpennan under armen, under en rostig himmel med kedjor som hänger ner och dinglar i låsta kroppar, vridna, uthuggna och mejslade till vackra fågelvingar.

 

Det är fantasins frostiga trädgård jag vill traska, de frusna sjöarnas strand där svanarna böjer sig bakåt för att bita fast i sig själva, en tunnel av kärlek genomborrad i ett urberg av sommarfriska andetag av det hoppfulla och lyckliga. Det enda jag vill är att dansa med ena handen fri under kronorna som sträcker sig mot våra visioner, upp till den mittersta molnbanken och tillbaks igen.

 

Vi vandrar alla en skog, inne i den skogen kan vi alla plötsligt skönja oss själva. En minesskog där vi ser våra liv i varje stam, allt vi gått igenom som upprepade bilder i de tysta tjänarna. Det är ditt vi ska styra våra steg, dit där mossan talar ett främmande språk som ändå känns igen. Det är dit våra steg ska vandra, där ingen kvinna är endast kvinna och ingen man endast man utan ett pärlband av ansikten som ankrar i samma väsen, det innersta. En plats där texter som den här anses lättlästa och ingen behöver anpassa sig för att bli förstådd. Vi ska bege oss tillsammans dit där det innersta talar genom de öppna dörrarna i hjärtat som samhället annars, omedvetet, kämpar för att stänga.

 

Vi är alla hack i häl på en stor sanning, vi har alla något på gång. Det flämtar framför alla näsor en stor sanning som måste tas till vara på. En armsträckning bort finns den sista gnistan, förlorar vi den förlorar vi oss själva. Vi tänder ljust framför och ser inte att vi samtidigt, genom samma knapp, släcker ett annat bakom oss. Vi är alla redan framme, vi måste bara stanna och lyfta blicken och inse att det vi vill ha redan är oss givet.