Ett rop från andra sidan drömmen

Att minnas vart jag gick i mina gamla skor är viktigt för själen att veta om, att i tanken höra till sitt förflutna brusa under bron är av stor vikt. Det finns så många ansikten som passerat mitt anlete, så många människor inom mig som trängts ihop och dött. De sitter nu på tomma läktare och blicka ut genom mina ögon, dom finns med mig i alla mina hittills levda liv. De finns där som en flyttvästar för mitt minne.

 

Jag har redan passerat den ljusa linje under många gånger i mitt hittills levda liv, så många gånger jag gjort vändning över och dött för vi människor hinner nämligen dö flera gånger under ett liv för vi lever inte bara ett liv, vi lever flera. Under vår tid hinner vi kanske gå igenom tio – elva andra liv, vi ser det inte men osynligt korsläggs det ena bytet efter det andra. Vi känner det inte men i skymundan forslass kistorna undan. En viss ordning måste vidhållas.

 

Det kan var sorligt att se gamla fotografier på sig själv och inse att man åldras, det kan ta emot att bevittna sitt eget kötts vissnade. Det händer oss alla. Även den störste vinnaren är på sitt sätt en förlorare för vi kommer alla förlora för att vinna igen. Vi har alla en kort vandring som i naturens mått mätt går otroligt fort. Hur vi väljer att förvalta tiden är vår sak, vår labyrint.

 

Det blåser kallt genom Grums idag, jag är och vevar i gråskalan. Jag är ett vandrande orosmoln. Det tänds en lampa inom mig av och ann. Det försvinner brickor under mina fötter, det läggs ett redan färdigt pussel i mina händer. Det onödiga energispillet sliter mig trött och utanför fönstret tickar en stor svart klocka ner stora siffror, bredvid den finns mitt namn i rött tusch, nedklottrat som av en slarvig hand.