Ett läskigt brev kom

Tydligen har jag ovänner, eller så är jag bara utsatt för en synnerligen otäck komplott. Jag fick ett brev idag från skithuvena i Sverigedemokraterna, eller i alla fall från någon som använder deras otäck namn för att skoja med mig eller något.

 

I brevet låg någon form av rasistiskt utklipp från Dagens nyheter 88 års årgång. Det står en massa smörja om att Sverige är drabbat av ockupation. Att fienden eller främlingarna som de kallas använder barnvagnar. Sen är det en massa annat skit som kallas Sverige åt svenskarna och blablabla.

 

Jag finner detta brev extremt löjligt och i vanlig ordning tar jag avstånd från allt sånt här skit som Sverigedemokraterna ta sig till. Det är ett gäng vilseledda fjantskallar som inte begriper att det finns en hel VÄRLD utanför fönstret, att det finns mer än bara SVERIGE. Att de osynliga röda linjerna sitter i våra egna huvuden. Vi är alla medmänniskor, alla är lika i sin olikhet. Alla länder bör vara öppna och välkomna för alla människor men det tycker inte Sverigedemokraterna. De tycker att vi ska stå med en falukorv under armen, en dalahäst över axeln vid gränsen och säga hit men inte längre till människor i nöd.

 

Men det läskiga med mitt brev, det som gör mig riktigt jävla arg är att det står Sverigedemokraterna C/O och så mitt namn. Vad fan innebär det här! Någon jävel förknippar mig med den här smörjan och jag tänker inte ta det här. Jag tänker ringa Sverigedemokraterna och ställa dem mot väggen.

 

Fortsättning följer…..

Vi är värda att finnas till

Den stora komplikationen i livet är den ständiga skiftningen av ont och gott, pusslet i våra hjärtan som ständigt byter färger. Schackbrädet som snurrar runt. Spelet vi spelar mot oss själva. Varje dag är en kamp för att övervinna oss själva. Vi putsar och fejar, betalar räckningar, lagar mat, tittar på nyheter och förstummas över hur världen ser ut. Varje dag tar vi hand om våra hjärtan, käresta, våra barn och familjer. Vi kämpar på. Strular med elbolag och myndigheter. Vi pluggar och skriver långa romaner. Vi kämpar och kämpar. Höjer garden och går till skolan, arbetet eller soffan med morgonens första öl och hela tiden är vi mitt inne i denna kamp. Denna hårda strid mot oss själva. Vi handlar på men kollar aldrig kontot för vi vill inte se hur lite pengar vi egentligen har. Vi köper tröjor, tv-spel, soffgrupper, bilar och utemöbler för att vi behöver det. Vi behöver utrusta vår omgivning med tillräckligt mycket ljus att lysa upp vår väg mitt i mörkret, det långa stråket mellan kickarna i våra liv för det är kickarna vi söker.

Kickarna, resorna, festerna, favoritsysslorna, semestern, strålkastarljuset, snöret i motorn som vi gång på gång drar i för att vi ska orka fortsätta. Gångerna då vi sätter oss ner för att ta det lugnt, varva ner, de är få. Vi sliter oss gråhåriga över våra liv. Vi slutar träna, blir tjocka och grådaskiska. Vi käkar godis och dricker för mycket kaffe, läsk eller alkohol. Vi feströker på balkonger, tar en och tar en till. Sätter på våra skivor och säger, den här låten handlar om mig! Vi dansar på disco fast vi i inte kan. Hånglar med andra tvivlare. Förråder våra älsklingar för att våra skrevs säger emot tryggheten. Vi vaknar bakfulla och jävliga. Ätter pizza, ser på film och planerar för att kliva på vardagens sadel igen. Vi förstorar våra liv och tror vi är unika, tror att vi levt våra liv när vi i själva verket gjort det som alla andra gjort men vi är stolta och vi ska vara stolta, för vi är alla bra mitt i vårt krampaktiga lilla liv. Vi är alla värda att älska.

Vi människor är fantastiska mitt i vår vanlighet. Alla som vandrar från coop med kassar med fryspizza, kryddor, aftonbladet, lite sallad, tomater, fyra burkar tonfisk, köttfärs, potatis och en mjölkchoklad. Alla vi är värda att tas på alvar. Vi som kollar på porr men förnekar, vi som i det skymundan odlar det perversa men utåt håller upp fasader. Vi som tänker att våra liv börjar imorgon och att idag kan slarvas bort, skjuter en plog framför oss tills det tar stop och vi bränner ut oss. Vi är fina människor, vackra varelser. Vi som äter oss in till innanmätet i världen med inte rör det av respekt för den som aldrig kommer komma dit. Vi som visar hänsyn mot allt och alla samtidigt som vi kör över våra medmänniskor.

Vi som betalar fackavgifter trots den höga kostanden, vi som odlar drömmar om att bo utomlands. Vi som tänker att vi ska jobba ett halvår för att sen kunna leva på lönen nästa halvår för att göra det vi drömmer men när vi sitter där med pengarna så orkar vi ändå inte följa vår dröm för att vi inombord är allt för trötta. Alla vi som ständigt kliver ur sängen med garden höjd för att kasta oss ut i kampen, vi modiga och fega. Vi slöa och raska. Vi är värda all kärlek i världen. Vi är värda att tas på alvar.

Vi som torkar fötterna på guds matta. Vi som går kopplade utan att vi vet om det, alla vi som är så jävla vanliga när vi tror vi är ovanliga. Vi är alla värda livet. Vi är värda det liv som vi siktar på men aldrig kommer nå, inte ens när döden skiljer oss åt.

Passagerarna och den stora känslan

Det är så jävla häftigt att skriva. Det är så himmelskt att det faktiskt går att skriva sig till en helare människa. Gång på gång tror jag det inte men så sitter jag här en söndag och skriver i mig värmen igen och känner att jag är en lycklig man.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om. Det får mig ändå att må bättre. Jag skulle kunna skriva en sex sidor novell om en blind älg som heter Hugo och ändå känna lycka. Jag behöver inte skriva om mitt mörker för att lätta på det. Skrivande är min kalibreringsmaskin, den får mig att inse allt jag redan vet om. Den synkroniserar mig med mitt eget jag. Jag har aldrig lämnat hamnen utan min kropp har seglat iväg medan min själ suttit kvar med all min värme och skrivit min kropp tillbaks hem igen.

Mitt skrivande är ett fyrtorn för min kärlek, kamratskap, lycka, värme, tillit, självkänsla eller vad fan som helst. Den är det finaste jag har jämte min Carro, familj och vänner.

Pennan och datorn är en av mina bästa vänner. De finns ständigt där som en livboj i den svallande bukten. De finns ständigt där som följeslagare, kompanjoner för att nå den stora känslan som annars skulle blåsa förbi, glida bort strax intill som ett fartyg med släckta fönster. Dolt från radarn så att ingen ska se det med passagerarna fyllda med guldstoft, på däck spejade ut i rymden med händerna kring räcket och de ler när mitt fyrtorn blinkar till bland några andra som en handfull värmeljus utsatta på näckrosor i en svart skogstjärn.

Fällorna vi skapar och vägarna vi vandrar

Vi människor har en förkärlek till att tipsa varandra, ge varandra ständiga vägledningar men oftast ser vi att vår vägledning slår fel, de slår när de egentligen vill smeka. Vi lägger små trampminor och handgranater i vår vänlighet, monterar falluckor vid våra öppna dörrar, sätter spik i en matta där det står, välkommen in, på.

 

Jag pratar om stinget i sidan, det lilla kvävda skriket när det i karriären går bra för våra vänner men inte för oss. Den svart pest vi låter våra sinnen spy ut över vår omgivning.

Varför misstror vi varandra så mycket? Varför kan vi inte bara gynna varandra lycka? Vi människor är ibland små självupptagna monster som ser varje möjlighet till att kliva över lik för att ta oss någonstans. Vi roffar åt oss möjligheter som flugor på ett kalas och slipar knivar i det tysta, slipar möjligheter att ta oss före.

 

För en gång i tiden singlade stjärnor genom din kropp, en gång i tiden gick du på andra sidan bron. Du korsade för att den andra vägen anses mycket enklare, du bröt din egen axel för att kretsa runt det utslitna men trygga navet, du gick dit alla går för att fällorna stryker medhårs där, där det ingen finns risk att hamna i någon annans väg, du blir runt den utslitna axeln världens mittpunkt om än i alla fall i andras ögon. Du blir navet till den apatiska likriktningen. Du blir en kopia av ett kopierat förslag som någon gång likriktades. Du bli som alla andra för att de andra fått dig att vilja det.

 

Men varje natt så länge du lever, genom allt för många OCR nummer och en svällande mage kommer den väg du egentligen ville gå göra sig påmind. Du kommer klaga och lägga skulden på allt annat omkring dig men du kommer inte kunna fly. Det är då du kommer börja designa dina fällor, tydligare och intensivare. Du kommer bygga fällorna så höga att du tillsist inte tar dig ut själv utan rasar ihop som en liten askhög som sakta förs bort av vinden. Skapar ett litet dammoln kring marscherade fötter på vardera sida av en å.

 

Men du kommer göra nytta för det kommer människor efter dig som kommer tyda små gnistor i askan runt deras axlar. De kommer inse ditt svek och vända klacken till den andra sidan. De kommer inse ditt misstag och ta tillvara dina gnistor, spara dem i en burk som ställs under sängen som en påminnelse att döden kommer i olika smaker.

En sång för snötisdagens trötta öga

Det snöar utanför fönstret, det vankar varmt klädda individer fram och tillbaks som klockpendlar på en moraklockastor rymd som ryms ovanför varje huvud, ett altare av värme som slår sin gonggong över världens ansikten. Det är plogbilar och matkassar, det är snoriga barn och igensnöade dörrar. Det är vår i luften även om man inte kan tro det.

Påsk blåste över och jag är hemma igen. Jag har besökt min Mamma och Pappas nya hus i dalarna, långt in i skogen där inga mobila berdband eller täckningar når. Det är skönt. Det är som att bege sig in i en barrig sovsäck och dra igen blixtlåset. Det är skönt, sen har jag varit på bröllop, min syster har gift sig. Jag känner fortfarande av sviterna av den fyllan. Det är inte ofta nu för tiden som jag fyller mig på det sättet, det känns som om jag har kroppen har en massa slaggprodukter att ta hand om. Jag känner mig körd under isen, som om jag ligger i bottenskrapet och harklar mig. Det är ingen härlig känsla precis men själförvållat, så jag får skylla mig själv.

Men jag längtar tillbaks till Mamma och Pappas hus, det var super skönt att sitta uppe vid det gammal träbordet och skriva, titta ut på rådjuren och älgarna. Dricka te och flytta iväg i mitt arbete. Härligt. Jag längtar tillbaks men jag längtar även efter min Carro. Jag behöver henne här på många olika och himmelska sätt. Jag behöver min älskling hos mig. Behöver, behöver…

Våga öppna och dela med dig

Jag sitter just nu oh försöker slutföra ett sommarprat jag ska köra i P4 till sommaren, det ska spelas in nu och sändas någon gång i sommar. Jag ska skriva ett poetiskt, angeläget och roligt sommarprat. Lite mer dikt så det kommer förhoppningsvis bli berörande. Dessutom kommer jag sända kåserier för P4 mer frekvent nu, jag är mer eller mindre fast krönikör i P1, dagen slut och kommer snart dyka upp där i en lång intervju. Jag har workshops, läsningar och andra projekt på gång och siktar på att jobba stenhårt nu.

 

Jag sitter varje dag nu och försöker arbeta mig odödlig. Försöker skriva mig till en plats där ingen kan nå mig. Till en dal där frukterna blommar och hänger ner i stora drivor över mitt huvud. Jag vill lossna från världen och driva iväg, bli den jag alltid vart. Jag vill ta mig ut och finna lite ljus att stoppa i min värld. Jag vill döva mörkret och injicera sanningen i vardagen som omger oss.

 

Jag vill använda min svaghet, mina brister och skriva om dem. Alla människor faller med outlösta fallskärmar, sanningar vi håller inne för att de anses tabu. Hemligheter vi håller inne för att det inte är någon annans angelägenhet men det största vi kan göra som människor är att verkligen prata om våra bekymmer. Våga öppna och dela med oss av det vi känner, för våra innersta hemligheter är många gånger alla andras vardag.

 

Vi har alla så mycket kunskap som vi skulle kunna hjälpa varandra med så varför hålla dessa verktyg instängda i verktygslådan när vi har så stora användningsområden för dem?

Aldrig komma fram

Att stänga in det tillräckliga, att inombords sväva iväg och ta sin själ till det ställe som sig bör. Rätt igenom svara på frågorna som behövs, ta sig rätten att stövla iväg i sin vardag. Bryta generationers tysthet och ställa sina demoner till svars. Det är sånt som intresserar mig just nu.

 

Jag vill begrunda markens smak, varför torr jord dammar när man slår på den. Varför det tog så många år för fjärilspuppan att kläckas när de andra spräcktes så tidigt. Jag undrar över mycket, det är det som är min gåva. Att jag inte nöjer mig utan fortsätter pilla i öppna sår och jag vill aldrig sluta med att vrida och vända på saker och ting. Jag lägger ett pussel som jag aldrig vill se bli färdigt. Jag vill inte att mina kamp ska vinnas, jag vill springa på ett löpband och aldrig ta mig fram för om jag tar mig fram så är mitt liv slut, då finns det inga mer steg att ta.

 

Den dagen jag blir färdig så är den dagen kommen då jag ska dö och jag vill inte dö än. Jag vill finnas kvar länge och undra varför jag lever. Jag vill stiga ner i samma flod jag nyss gick ur. Inom och i allt det jag älskar vill jag simma och aldrig komma fram. Jag vill se horisonten komma närmre och närmre men precis när jag ska ta den, flyttas längre bort. Min kamp är min välsignelse, min väg mitt krucifix.

 

Jag vill inte komma fram, jag vill aldrig komma fram.

Dansa under den diamantbepryda himlen

Att skriva sig en mur, att ta skydd där och leva som en enkel man i sina texter. Det är nåt jag siktar på just nu. Att hela tiden dansa under de knotiga träden med bläckpennan under armen, under en rostig himmel med kedjor som hänger ner och dinglar i låsta kroppar, vridna, uthuggna och mejslade till vackra fågelvingar.

 

Det är fantasins frostiga trädgård jag vill traska, de frusna sjöarnas strand där svanarna böjer sig bakåt för att bita fast i sig själva, en tunnel av kärlek genomborrad i ett urberg av sommarfriska andetag av det hoppfulla och lyckliga. Det enda jag vill är att dansa med ena handen fri under kronorna som sträcker sig mot våra visioner, upp till den mittersta molnbanken och tillbaks igen.

 

Vi vandrar alla en skog, inne i den skogen kan vi alla plötsligt skönja oss själva. En minesskog där vi ser våra liv i varje stam, allt vi gått igenom som upprepade bilder i de tysta tjänarna. Det är ditt vi ska styra våra steg, dit där mossan talar ett främmande språk som ändå känns igen. Det är dit våra steg ska vandra, där ingen kvinna är endast kvinna och ingen man endast man utan ett pärlband av ansikten som ankrar i samma väsen, det innersta. En plats där texter som den här anses lättlästa och ingen behöver anpassa sig för att bli förstådd. Vi ska bege oss tillsammans dit där det innersta talar genom de öppna dörrarna i hjärtat som samhället annars, omedvetet, kämpar för att stänga.

 

Vi är alla hack i häl på en stor sanning, vi har alla något på gång. Det flämtar framför alla näsor en stor sanning som måste tas till vara på. En armsträckning bort finns den sista gnistan, förlorar vi den förlorar vi oss själva. Vi tänder ljust framför och ser inte att vi samtidigt, genom samma knapp, släcker ett annat bakom oss. Vi är alla redan framme, vi måste bara stanna och lyfta blicken och inse att det vi vill ha redan är oss givet.

Ett rop från andra sidan drömmen

Att minnas vart jag gick i mina gamla skor är viktigt för själen att veta om, att i tanken höra till sitt förflutna brusa under bron är av stor vikt. Det finns så många ansikten som passerat mitt anlete, så många människor inom mig som trängts ihop och dött. De sitter nu på tomma läktare och blicka ut genom mina ögon, dom finns med mig i alla mina hittills levda liv. De finns där som en flyttvästar för mitt minne.

 

Jag har redan passerat den ljusa linje under många gånger i mitt hittills levda liv, så många gånger jag gjort vändning över och dött för vi människor hinner nämligen dö flera gånger under ett liv för vi lever inte bara ett liv, vi lever flera. Under vår tid hinner vi kanske gå igenom tio – elva andra liv, vi ser det inte men osynligt korsläggs det ena bytet efter det andra. Vi känner det inte men i skymundan forslass kistorna undan. En viss ordning måste vidhållas.

 

Det kan var sorligt att se gamla fotografier på sig själv och inse att man åldras, det kan ta emot att bevittna sitt eget kötts vissnade. Det händer oss alla. Även den störste vinnaren är på sitt sätt en förlorare för vi kommer alla förlora för att vinna igen. Vi har alla en kort vandring som i naturens mått mätt går otroligt fort. Hur vi väljer att förvalta tiden är vår sak, vår labyrint.

 

Det blåser kallt genom Grums idag, jag är och vevar i gråskalan. Jag är ett vandrande orosmoln. Det tänds en lampa inom mig av och ann. Det försvinner brickor under mina fötter, det läggs ett redan färdigt pussel i mina händer. Det onödiga energispillet sliter mig trött och utanför fönstret tickar en stor svart klocka ner stora siffror, bredvid den finns mitt namn i rött tusch, nedklottrat som av en slarvig hand.

Den plågande simturen

Att ge allt i sitt liv är kan var som att balansera längs ett mörkt hål. Att hela tiden skyffla sitt ljus på andra människor men aldrig få något tillbasks kan lätt leda själen ner i bitterheten. Att hela tiden försöka ha stenkoll på sina steg, vart och hur kan slita upp stora hål på knäna.

 

Det är tufft att hela tiden hålla huvudet över vattnet, det tar emot att simma. Det är så mycket enklare att bara ge upp. Låta stenen tynga ner foten så man tillsist når botten. Det är enklare så. Kärlek kostar, det är dyrt men get tiofaldigt tillbaks.

 

Vi kämpar på med våra liv. Vi håller varje dag huvudet över vattnet och simmar allt snabbare för att komma förbi våra medmänniskor. Vi håller oss alla flytande för att det är så vi gjort i generationer och om alla andra ligger där och plaskar så ska vi också. Vi kränger oss över varandra, tar tag i och trycker huvuden under vatten.

 

Vi simmar som blötta möss i en oljetank, rör oss mot det där linjen av land som hela tiden tycks flytta sig framåt. Vi håller upp hakan och gnetar på. Vi är livrädda för att stanna för då kanske vi sjunker mot en säker död. Så vi stretar på. Vi pressar kroppen till bristningsgränsen och vi kan alla tydligt känna hur krampen är på väg men vi skjuter upp allt sånt och simmar på men hur ska vi orka!

 

Vi håller upp ansiktet och simmar på. Gör som alla andra och simmar på för det är så vi måste göra annars dör vi. Vi kommer krampaktigt simma i flera år men tillsist orkar vi inte mer utan vi kommer ge upp, vi kommer inte orka längre utan plötsligt skita i allt och sluta simma på flit. Vi kommer vilja dö och när vi sakta sjunker mot vår säkra död så tar det plötsligt stop och vi märker till vår glädje men även fasa att vi faktiskt bottnar och har med största säkerhet gjort det under hela vår simtur. Vi bottnar faktiskt och vi kan plötsligt med lätthet vada genom det midjehöga vattnet.

 

Frågan är då vilket värde vår frenetiska simtur kommer ha inför oss själva?