Den dåliga dagens serenad

Idag mår jag inget vidare. Jag är orolig för min framtid med än vanligt. Jag sitter här på kontoret och ängslar mig över vad som komma ska. Jag är trött. Det är tjockt i huvudet och tankarna bombar mig från alla håll.

 

Jag försöker skriva men det är svår, vill bara sova men det går inte för jag behöver bli klar med grejer. Det är slit och släp just idag.

Sverige är en grå jävla öststatsslips. Det regnar som i det värsta vårvädret, det ser ut som fan utanför fönstret. Jag behöver luft, behöver andrum mitt i det här.

Jag är rädd. Ängslig att misslyckandet andas alldeles runt hörnet, rädd att se mitt liv som jag älskar så mycket liksom vittra sönder och lämna mig kvar med tomma händer som nyss var så fylld. Rädd att allt ska bli ingenting, jag är rädd för framtiden.

Det är skönt att ha Caroline vid min sida. Det är skönt att vara älskad, att veta att det finns en pelare där att luta sig emot. Jag vill ha henne här idag, behöver hennes tröst, hennes ord och kramar. Jag behöver min älskling och hennes kärlek som en skottsäker dräkt mot alla pepprade demoner. Behöver fly undan och skapa mig en oas tillsammans med henne, glida bort från världen och bli hållen, ömt, länge och mycket.

 

Det är skönt att vara älskad, det är skönt att känna någon annans vingar lyfta mig. Det är så oändligt stort att ingå i ett varmt sammanhang.

 

Idag är en dålig dag, men ändå bra på ett annat sätt…

Vingslag på gång

2001 stod jag på en scen i Norrland i fjäderboa och för mycket smink, jag var en nyvaken ängel med klippta andetag. Jag var väldiga vingar och ett hjärta med rep mot det äkta. Jag läste en dikt till musik av Thåström. Jag var gud, i mitt eget huvud.

Jag slog av ett stativ. Fatta det? Slå sönder micstativ till poesi! Men i alla fall. Jag var gud i mitt huvud. Jag var grym. Jag var livrädd…

 

Jag är fortfarande grym. Lite, lite mer kontrollerad dock. Jag har tröttnat på sönderslagna stativ och poser. Jag vill göra något annat nu. Från ett år tillbaks nu LÄSER jag verkligen poesi på scen. Jag har tröttnat på att dansa runt längst framme där som någon yr jävla panelhöna. Jag är ingen poet med en tröja där det står klitoris på. Jag är den jag är, det får bli min begåvning helt enkelt.

 

Jag ska snart börja dra upp riktlinjerna för en ny scenshow. Jag ska skriva om min barndom, min bokstavskombination, om Anders, den jag är längst inne. Jag ska skriva om mina tillkortakommanden hur tråkiga, allmängiltiga de än ter sig. Jag är en av alla andra och det är det jag ska berätta om. Reflektioner från en vanlig kille med hjärtat fullt av för mycket tanke, jag ska beskriva mitt liv. Det som vart, det som är och det som kanske ska. Berätta om småsinthet, ilska, lycka, galenskap, kärlek, rädsla och ensamhet.

Jag ska berätta hur det är att leva med en bokstavskombination. Hur det är som vuxen att föröka hålla elden inom levande och varm. Skriva ner mina krockar med mig själv och min omvärld. Jag ska trösta, roa och oroa. Jag ska mer friskt än någon gång blanda tårar och skratt. Humorn ska vara svart och skoningslös. Jag ska driva med mig själv, driva med mig själv så fruktansvärt mycket. Jag ska skriva om mig själv.

 

Om den lilla prick mitt i bläckmassan, om obetydliga stora jag…

 

Jag ska snart börja skriva min nya show och den ska heta, Bokstavsängeln.

Den ängsliga killens sorgesång

Ibland är jag är rädd för allting. Vettskrämd för livet, ligger jag ibland hopkurad i hörnet på varje möjlighet utan att våga sätta igång den. Ibland har jag lätt att fega ur. När dörrarna öppnas har jag så enkelt för att vända klacken och gå. För att skräcken att lyckas är för stor.

Jag är en ängslig kille. En skrämd hare i en trollkarlshatt som vägrar komma ut trots att han skulle göra succé. Jag försöker ständigt hitta mod nog att våga fullt ut, försöker hela tiden gör det möjligt för det egna hjärtat att fungera och slå i min värld där jag ibland inför mig själv kriminaliserar slagen.

Hela tiden försöker jag tränga genom ytan och nå botten där jag kan ankra i lugnet men något i mitt bröst bli aldrig lugnt. Det slitet och drar i mig åt alla håll, det vill få mig att ge upp. Det säger till mig att jag inte är bra nog. Att jag borde pröva en annan färdväg, att min hjul är för klena.

Jag slås hela tiden. Det ett krig som pågår inom varje slag. Det är en försyn inom som oftast vänder och låter mig bli kvar med skallrande knäskålar inför livet. Det är en vetskap som inte ankrar nog stadigt i det egna. Det är en skräck för att misslyckas…

Det är min värld som oftast är skrämmande lik din.

En sång om självömkan

Jag kan jobba för att må bra. Det är läskigt men det är faktiskt jag själv som bestämmer om jag ska må bra eller inte. Det finns en massa hål vi gräver i vardagen för oss själva. En massa fallgropar vi gör med en eländig spade som är gjuten av vår egen självömkan.

Det är allt för lätt att falla ner i dessa hål och sen inte förstå att det är vi själva som grävt dem.

Jag har ibland väldigt enkelt att kliva ner i dessa hål och sen skylla på andra. På de senaste åren har jag fått tillräcklig självdistans för att se klart men förr, herregud vad jag klev i. Mådde jag inte bra för dagen så skyllde jag allt på min omvärlden, på vänner, familj, regeringar och väder. Jag spottade på allt jag kunde hitta för att slippa att rikta blicken mot den punkt där problemet låg. Nämligen i mig själv.

Det är så enkelt att glömma att vi själva faktiskt kan gör en skillnad för våra egna liv. Det är skönt att inse att jag själv kan mildra och smälta isen i mina egna tankars sinnesstämning.

Att jag i problemen faktiskt kan gå och knacka på min egen dörr först….

Frälsningen ligger inom oss själva

Vi har alla ett egenvärde som är värt alla besvär. Alla är vi tänkande, kännande individer. Alla har vi rätt till vår egen röst. Vi har varje möjlighet i världen att göra våra liv fantastiska!

I närheten av relationer till andra människor är det lätt att man viker undan. Låter sin kärlek dyka med nosen ner och lägga sig under andra människors existens. Bli under någon annan, älskvärd och öm, men ändå under på nått sätt. Det är viktigt att vi då står upp för de vi är. Vi vill väll till vår omvärld, det är okey, men det är viktigt att vi ser att vår existens är av värde. Det är av största vikt att vi tillåter oss att vara som vi är även när vi umgås med andra, du är värd att finnas till. Du är värd att älska dig själv….

För är det något som vi har svårt med så är det att älska oss själva. Inse att även vi har en röst och en kropp som är värd att finnas till. Det är allt för lätt att hålla andan och huka sig när man är med andra. Det är så enkelt att kröka huvudet in mot bröstet och bita tag i sitt eget hjärta. Förminska sig och göra sig själv så obetydlig som människa. Det är så enkelt att svansa runt bland sina medmänniskor. Kväva rösten och liksom i alla välmening låta bli att säga saker och möta emot för det är lättare så. Men livet är inte krökta ryggar och instängda röster. Livet är dramatiskt, utspelande, pratande och fantastiskt om vi så vill…

Livet behöver oss för att fungera, det behöver all hjälp det kan få för att bli något och det är bara vi själva som kan hjälpa oss själva…..

Godta det du inte kan förända och förändra det du kan, dig själv….. 

Dödskallen.

Jag skriver för radio idag. Jag kanske kommer sända poesikrönikor i P1. I snitt 300 000 lyssnare. Det är lite coolt, samtidigt läskigt. Nu har jag inte fått tjänsten än, vad som helst kan hända.

Är jag författare nu? När är jag färdig? När kan jag hämta upp den gyllene namnbricka med ordet författare tryckt på, när kan jag låta nålen glida in i mitt kött? Är jag kanske redan där, eller är det bara jag som vill tror det. Eller jag tror såhär. Jag skriver, det är Oscar Wilde och Tomas Tranströmer som ÄR författare. Jag är bara en outbildad skrivare. Som tror att han har något på gång, vilket han kanske har. Vet inte om det är så eller hur det är, skiter i vilket. Jag vill skriva. Det är det enda jag vill…

Jag har alltid velat bli författare. Redan som barn vill jag skriva ner min omvärld. Kommer ihåg mina händelseböcker jag skrev som barn. Såna där man ritade bilder i och sen skrev lite text under. På grund av min fruktansvärda handstil så ritade jag mer än jag skrev men historieberättandet glödde tidigt som en eldfluga inom mig. Visade mig vägen mot något stort, fick mig att inse mitt kall. Kommer ihåg när jag en gång skulle skriva en bok som handlade om en dödskalle eller nått sånt och min fröken utbrast,

Nej men Anders! Nu får det räcka med de där dödskallarna!

Det säger en hel del om mycket….

http://www.youtube.com/watch?v=Wm8Yvac5Wr8

Hur ska vi orka att orka

Människor hamnar lätt mellan stolarna när samhället leker hela havet stormar och när de trillar finns försäkringskassan där som en jobbig fröken som bestämmer vem och vilka som ska sitter rätt och vilka som spelet är slut för.

Försäkringskassan jagar arbetslösa och sjuka med blåslampa, du måste var lönsam lilla vän. Du måste bidra med något för att finnas till.

Försäkringskassan bedriver en hetsjakt på sjuka människor. De tror inte människor är sjuka, de tror att alla bara luras. Att de egentligen är friska och minsann visst klarar av att jobba. Försäkringskassa ser minsann till att lögnhalsarna kommer ut i jobb igen.

Hänger ditt öga utanpå och armen är av, Äh!, skärp dig! Ut i jobb med dig för du MÅSTE vara lönsam för finnas lilla vän.

Arbetar du inte så finns du inte.

Samhället sliter ut människorna med sitt omänskliga tempo men sen är det ändå samma samhälle som har mage att påstå att vi minsann inte är sjuka utan att vi klarar att lasta mer på våra redan utslitna axlar….

På mitt arbete fick jag nyss höra försäkringskassan ringt upp en kvinna som har blivit beviljad sjukpeng för sin utslitna rygg. De började samtalet med att gratulera henne! Fatta det! De gratulerade att hon fått pengar hon att rätt att få? Det är helt jävla sjukt!

Ska vi alla falla på knä nu och tacka staten för pengar vi skäligen har rätt till? Som vi betalar skatt för som vi alla, även om vi är arbetslösa, ser till att den finns.

Hur ska vi orka tro på myndigheter när myndigheterna inte tror på oss? Hur ska vi orka bygga en bättre värld när världen hela tiden vänder sig själv ryggen? Hur ska vi orka att orka är kraften hel tiden ses som ett problem….

Min längtan är din längtan

Jag är en av alla ansikten i kön, en av dem som väntar efter att bli insläppt. Jag är en av människorna som ligger stilla och funderar medan det känns som om alla förstått allt fullt ut. Jag är en av dem som skålar och skrattar, försöker tro att det finns en framtid värd min tro. Jag är en av dem som skyndar hem från jobbet och handlar på vägen. En av dem som borde träna oftare och äta rätt. En av dem som håller sig vaken allt för länge på kvällen. Jag är en av er.

Jag är inget annat än precis som ni. Jag har aldrig haft en plan med mitt liv. Jag försöker ta mig någonstans. Fortsätter hela tiden att fortsätta. Det är en kamp att leva, det är en tuff mach att varje dag kliva upp och övertyga hjärtat att det är på rätt väg, det kräver sin man eller kvinna.

Planerna jag har är även alla andras planer. Jag skriver men det finns så många runt om som gör så mycket annat, så många som draperar sina drömmar i andra svepningar, Vissa drömmer om sommarstugor, båtar, eller nya kök. Andra om bilar, resor eller lugn och ro. Jag drömmer om böcker, turnéer och filmer. Jag vill beröra människor, nå in i er alla och koppla i. Vi är sammankopplade allihop genom våra drömmar. Våra viljors vaggande varaktighet i samhällets utkant är tecknet på gud faktiskt bor runt vårt stugknut, att det faktiskt går att tro. Och frågan är? När ska vi börja leva mer än bara existera. När ska vi sätta fart på det där livet vi har? När ska det som verkligen värme verkligen ta den behöriga plats det behöver. När ska den övervägande procenten fyllas av allt som borde.

Våra drömmar är det som gör oss till dem vi är och min längtan ligger inom dig min vän. Den är lik dig, därför att jag även är du. Din längtan är även min.

Jag längtar en värld där vi inte behöver be om ursäkt för att vi finns till. Jag längtar en värld där vi kan sätta oss ner och samtala. Längtar en värld där längtan bär öppna vingar och himlen är klar….

Skriva världen i varje andetag

Jaha. Då var vardagen igång igen och det är riktigt skönt. Arbetet, mitt skrivande och mina kulturprojekt är för mig väldigt viktiga. Speciellt då skrivandet. Jag måste skriva för annars skulle jag gå under. Jag måste blottlägga mina fel och brister och jag skriver för att skriva mig hel igen. Arbetar för att ta mig någonstans där jag får vara ifred, dit där ingen kan ta mig. Jag skriver för befria mig från mig själv. Mina tankar måste bara ut. Jag vet inte om jag är någon vidare historieberättare. Vet inte om jag är duktig på det jag gör, det enda jag vet är att jag måste göra det jag gör för annars går jag under…

Jag ska skriva mig ett skyddsrum. Skriva mig en mur för pilarna som annars skulle såra mig. Det finns en massa jävelskapp i världen och skrivande är ett botemedel, så enkelt är det. Jag behöver mitt yrke som en handske i vargavintern. Jag behöver mitt utryck för att kunna begripa min omvärld. Jag skriver för att jag vill säga världen något som finns inuti, något som alltid funnits sen jag barn var. Röster i mitt huvud som måste ut. Jag knappande koder inuti mitt huvud. Signaler från både fiendes linjer och de goda, för att jag är bägge, och det är genom pennan de kommer fram. Hamrande på skrivbordet ger de min omvärld betydelse, den inger ett lugn….

Det finns en gudomlig timing i mitt huvud, en synkroniserad känsla som rakt upp och ner äger en förmåga att hamra klart texter från mitt inre. Det är nått jag måste vårda. Det är mitt elixir. Det är bara så, jag måste skriva annars skulle världen inte fungera.

Från och med nu ska jag skriva min värld på fötter. Jag ska skriva sönder hela himlen, riva ner den och bygga upp den igen.

Jag ska skriva mig en plats där solen alltid lyser även när det regnar….