Ikonpissaren
Runt tvåtusentre uppträdde jag med mitt band Etna på en RixFm sponsrad festival i Karlstad. Jag läste lusen av publiken kommer jag ihåg. Någonting om hur fjuttiga våra små liv är när vi måste dränka oss i skit bara för att vi se oss som ”vanliga” människor. Att livet fanns överallt utom på den festivalen. Jag kommer ihåg att någon gammal farmendeltagare blev skitförbannad. Kommer ihåg en stig av leda och smuts i min hjärna, kommer ihåg glädjen över att sparka sönder altaret och pissa på deras ikoner.
Jag älskar att pissa på ikoner som samhället bygger. Det finns en oerhörd falskhet i den här världen, en motsägelse. Följ ditt hjärta men inte längre än vi andra orkar med det. Vi hyllar rebellen och dom som följer sina hjärtan men när vi möter dom så vill vi inte ha honom eller henne.
Sverige och världen är en levande motsägelse. Bitterheten andas alldeles runt hörnet, jag kan känna dess beniga fingrar mot mina axlar och jag försöker verkligen låta bli att omfamna benranglet. Försöker verkligen tänka klart men ibland blir jag så förbannad på oss, på den vanliga människans vita staket och lagomhet. Jag avskyr präktigheten och det polerade. Jag avskyr falskheten som bor i villaförorterna, den känsla av att det inte spelar någon roll om det är en livslögn vi lever för och det spelar ingen roll om det är så, för bara det är tillräckligt många som tror på illusionen, när tillräckligt många människor anser att den är rätt då blir det plötsligt den faktiska sanningen, då blir det lag.
Jag ifrågasätter bara om livet vi ser framför oss verkligen är det liv vi vill leva? Är det här vi skapat allt vi behöver? Blir det inte roligare än såhär? Jag vet, vi kan gå dit vi vill och välja att höra på det vi känner för, gallra bort resten men ändå ibland kan det kännas som om en massa människor som inte har någon aning om vem jag är bestämt hur mitt liv bör se ut. Jag säger fuck that, fuck era regler om när jag ska skaffa barn, fuck era regler över vilken bil jag ska köra, fuck era regler över hur jag som man ska agera korrekt, fuck era ord om vad jag gör på riktigt när jag inte skriver! Jag är inge annorlunda. Jag är precis som alla andra och alla andra är precis som mig. Det finns ingen skillnad. Jag ifrågasätter inte er, jag ifrågasätter oss alla. Är verkligen den fjuttiga lilla bana vi snitslat upp allt vi vill kalla livet. Blir det inte mer än såhär. Är livet ständigt en dans, ett steg fram och två tillbaks.
Jag kommer ihåg när jag läste en grej på arbetsförmedlingen för fyra år sedan, det stod. Kan jag inte leva som jag vill måste jag lära mig leva som jag kan. Då tyckte jag det lät bra, nu tycker jag det är den värsta skit jag hört….
2 februari, 2008 vid 4:06 e m
Det här måste vara ett av de intressantaste blogginlägg du skrivit. Underligt att ingen kommenterat än, eller kanske inte med tanke på just den saken.
Det du skriver påminner om en krigsförklaring mot det inrutade, nöja-sig-med-mindre-idealet.
Jag håller i stort med dig. Emotionellt är jag fullt på din kant med den explosionen. Rationellt måste jag ändå peka på hur detta är en impuls, denna längtan efter nåt sannare är en stark drivkraft som jag tror finns i allt liv. Vi vill bli till. I den stund vi definierar oss själva blir vi statyetter för vårt eget medvetande, begrepp, oföränderliga.
Det finns två saker som konspirerar i själens djupmarker, och som gör det svårt för oss att bejaka sanningen… svårt att vara rakryggade och äkta inför vårt eget skapande öde.
och det är rädslan och bekvämligheten. Lättjan och fegheten kan man också säga om man vill vara fördömande. Eller förnöjsamheten och säkerheten om man vill vara positiv.
Det är uppenbart att det finns en starkt konservativ ådra i oss människor. Denna har sitt berättigande. Utan den skulle vi bli till gungflyn av otrygghet, oförsiktiga risktagare plaskande runt i kaos. Och utan rädsla skulle vi riskera att bli dumdristiga. Utan förnöjsamhet skulle vi ständigt rastlöst jaga efter lyckan.
Men som sagt: Det du säger är en djupare sanning. Världen är vanebildande. Men: Vi skapar ständigt nya vanor. Förändring är vår lott likafullt. Förändring och behovet av att växa som människa, förnyelse, personlig utveckling… är själva elden eller erotiken i vår tillvaro. Utan inre drivkraft… utan denna lust att skapa något bättre så dör vi själsligen. Då säger vi nej till den urkraft som vi egentligen är och blir genomtama och ointresserade av livet.
”Kan jag inte leva som jag vill måste jag lära mig leva som jag kan.” Detta visdomsord blir lätt ett argument för stagnerad utveckling, ett argument för självdöd… om man inte samtidigt skriver dit den andra sidan av visdomen.
1. Vi har alla ett möjlighetsrum, i det yttre och inre. (dvs. en viss grad av tro på oss själva och våra projekt, en viss grad av drömmar, en viss grad av färdigheter och begåvning… samt en viss grad av yttre stöd för dessa sidor hos oss själva… i form av uppmuntran, anställningsavtal, sociala nätverk, fysisk tillgång på redskap etc.)
Detta sätter en relativt stabil ram runt våra liv… en ”begränsning”. Visdom är ju att inse vart man befinner sig… men sen gör AMS fel i sin formulering: de säger ju underförstått att man bör sitta vid sin läst, acceptera sin lott och se sitt liv som bestämt och acceptera sina gränser. (detta är gammal 1800tals konservatism om människans oföränderliga konstitution)
2. Det andra man behöver inse är alltså att punkt ett bara betecknar UTGÅNGSPUNKTEN. Vem har sagt att man ska stå vid startgroparna hela sitt liv??
Vi kan röra oss, vi kan utvecklas, vi kan skaffa nya möjligheter. Rummet kan vidgas. Vår intention formar oss. Vi kan söka oss till människor och resurser som stödjer vår vision. Det finns ingen gräns för hur mycket en människa kan utvecklas… det är meningslöst att tänka sig någon gräns… Vi kan alla växa mer… så länge vi lever.
Det borde AMS lära ut. Fast om man glömmer bort sina förutsättningar, dvs förnekar sina svaga sidor, begränsingar etc så leder det endast till bakslag också förstås.
4 februari, 2008 vid 8:47 f m
Conny for president!
Alltid lika skoj att läsa dina fördjupningar av mina kommentarer. Det är så sant det du skriver. Ams börjar helt enkelt på fel ställe, de broder börja mycket närmare den där röda pumpen som alla bär omkring på. Samhället är för kantigt nu och det ironiska är att Sverige skulle komma fortare på ekonomiska fötter och bli en stark nation om landet börjar i den ände som den själv tror kostar för mycket. Uj, uj, uj. Reinfeldt och hans pack borde läsa min blogg oftare.
Keep it up min vän, du är grym!