Jag ska vara president

Jag skriver från en känsla inuti mig. Jag skriver från en skyttegrav i mitt hjärta. Bortanför horisonten skriker allt det där jag vill vara utan. Leda, otillräcklighet, feghet och det ryggradslösa. Jag skriver från en botten som sparkar och slår, ett ankare jag satte ner som barn. Jag följer en kätting uppåt. Ett järnband fäst i mitt hjärta, mina fingrar och min penna. En otrolig övertygelse som spottar adrenalin och sammanhang. En rödbultande övertygelse att jag kan förändra stora saker genom det jag håller på med.

Jag skriver förankrad i musiken, böckerna och filmerna jag älskat sedan jag var barn. Jag är en av de där människorna som VET att konst är så mycket mer än ett tidsfördriv. Det är något mycket viktigare än så. Inget har förändrats sedan jag var barn, mycket visst, men den inre konstnärliga tajmingen jag ständigt känt har inte förändrats. Jag skriver mina krönikor med samma känsla som jag skrev mina händelseböcker när jag vara liten.

 

Jag skriver inte för att det är ett intresse som lika gärna skulle kunna vara att klippa blommor, baka kakor eller spela golf. Jag skriver för att jag har en övertygelse, en inre stämgaffel som varje dag slås mot mitt hjärta. Jag VET att det skrivna ordet kan förändra livet. Jag har bevittnat dess oerhörda kraft. Författare kan förskjuta berg, poeter är kvantfysiker.

 

Musik, konst och litteratur är inget som finns till för att förströ sin tid med. Det är en skottsäker väst mot den oerhörda fördumning som breder ut sig från mediavärlden. Det går inte att kontrollera konsten, den är till för de som verkligen vill förändra världen. Det är en innerlighet, det är ett krucifix, det är en känsla som kan förändra allt!

 

Jag är poet, jag representerar den VERKLIGA politiken!