Kraften som finns men inte syns

Alvaret är bara en illusion, den finns inte och har aldrig funnits. Vi flödar varje dag oupphörligen genom varandra. Ljust och mörkt sida vid sida. Katt och hund är kompisar. Det är inget som fungerar samtidigt som det klaffar var vi än tittar.

Alvaret är en illusion för att leken är det egentliga, det som räknas. Det är kamelpucklar med värme i huvudet fast vi inte vet om det, små fragment av stjärnor i händerna när en röst läser dikter i våra huvud som vi måste skriva ner. Det är regnbågar genom våra huvuden fastkopplat i killen på andra sidan gatan, han som passerar min själ med exakt likadan uppfattning.  Jag talar om den stora samhörigheten, tillhörigheten som talar genom öppna fingrar. Andetagen i nacken när vi väljer största osten. I kön till bion eller i nästa tugga på restaurangen. Det är spöken sammankopplade med oss, det är krist och antikrist i samma svepning och en känsla som förnimmer att allt är tajmat och färdigställt in i minsta detalj.

 

Det är framställda stolar och en osynlig kraft som sitter med händerna knäppta när vi kommer hem, som om den ständigt väntat på sig själv. En öm kram när vi inte ser, som dimma runt våra midjor när vi i kylskåpet ställer in samma ost.

 

En smekning vi inte kan höra. Ett förstånd som förstår oss men vi förstår inte det, människor förstår inte sånt de inte kan se. Vi är för trubbiga att känna av det men varje gång vi kommer hem finns där en oerhörd kraft som vrider på våra mättare, ställer liksom allt till rätta.