Ikonpissaren

Runt tvåtusentre uppträdde jag med mitt band Etna på en RixFm sponsrad festival i Karlstad. Jag läste lusen av publiken kommer jag ihåg. Någonting om hur fjuttiga våra små liv är när vi måste dränka oss i skit bara för att vi se oss som ”vanliga” människor. Att livet fanns överallt utom på den festivalen. Jag kommer ihåg att någon gammal farmendeltagare blev skitförbannad. Kommer ihåg en stig av leda och smuts i min hjärna, kommer ihåg glädjen över att sparka sönder altaret och pissa på deras ikoner.

Jag älskar att pissa på ikoner som samhället bygger. Det finns en oerhörd falskhet i den här världen, en motsägelse. Följ ditt hjärta men inte längre än vi andra orkar med det. Vi hyllar rebellen och dom som följer sina hjärtan men när vi möter dom så vill vi inte ha honom eller henne.

Sverige och världen är en levande motsägelse. Bitterheten andas alldeles runt hörnet, jag kan känna dess beniga fingrar mot mina axlar och jag försöker verkligen låta bli att omfamna benranglet. Försöker verkligen tänka klart men ibland blir jag så förbannad på oss, på den vanliga människans vita staket och lagomhet. Jag avskyr präktigheten och det polerade. Jag avskyr falskheten som bor i villaförorterna, den känsla av att det inte spelar någon roll om det är en livslögn vi lever för och det spelar ingen roll om det är så, för bara det är tillräckligt många som tror på illusionen, när tillräckligt många människor anser att den är rätt då blir det plötsligt den faktiska sanningen, då blir det lag.

Jag ifrågasätter bara om livet vi ser framför oss verkligen är det liv vi vill leva? Är det här vi skapat allt vi behöver? Blir det inte roligare än såhär? Jag vet, vi kan gå dit vi vill och välja att höra på det vi känner för, gallra bort resten men ändå ibland kan det kännas som om en massa människor som inte har någon aning om vem jag är bestämt hur mitt liv bör se ut. Jag säger fuck that, fuck era regler om när jag ska skaffa barn, fuck era regler över vilken bil jag ska köra, fuck era regler över hur jag som man ska agera korrekt, fuck era ord om vad jag gör på riktigt när jag inte skriver! Jag är inge annorlunda. Jag är precis som alla andra och alla andra är precis som mig. Det finns ingen skillnad. Jag ifrågasätter inte er, jag ifrågasätter oss alla. Är verkligen den fjuttiga lilla bana vi snitslat upp allt vi vill kalla livet. Blir det inte mer än såhär. Är livet ständigt en dans, ett steg fram och två tillbaks.

Jag kommer ihåg när jag läste en grej på arbetsförmedlingen för fyra år sedan, det stod. Kan jag inte leva som jag vill måste jag lära mig leva som jag kan. Då tyckte jag det lät bra, nu tycker jag det är den värsta skit jag hört….

Frågor

Marcus Birro har utmanat mig att svara på några frågor. Jag uppmanar alla som läser det här att göra likadant, om ni nu bryr er.

Vad gjorde du för 10 år sedan

Jag gick i gymnasiet i Hällefors. Skrev dåliga dikter, drack kir och spelade i ett punkband som hette rövslickarna.

Vad gjorde du för ett år sedan

Hade precis börjat träffa min älskling Caroline. Började skriva på min medberoendebok och planerade en minneskonsert för Monica Zetterlund.

Fem snask du gillar

All form av choklad, bilar, turkiskpeppar, frizzflaskor, röda och svarta dödskallar

Fem sånger du kan texten

Var är vargen med Imperiet, Ace of spades med Motörhead, Ett enskilt rum på sabbatsberg med John Holm, Barn av vår tid med Nationalteatern, Mona Tumbas Slim Club(!) med Ebba Grön.

Vad skulle du göra om du var miljonär

Samma sak som nu fast på annat håll och änne mer!

Tre dåliga vanor

1.För självkritisk ibland 2.Dålig karaktär när det kommer till sötsaker 3. Stundtals Konflikträdd

Fem saker du gillar att gör

1.Vara nära min älskling i alla dess former 2. Arbeta hårt disciplinerat och med hjärtat på rätt plats 3. Vara nära naturen på alla sätt 4. Träna 5.Se på Seven för hundrade gången

Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa

1. Blå iceman eller BlendJeans 2. Tajt tröja med snörning upptill (såna där som rakade, gymtjocka män som dricker lakritsshots från Göteborg har) 3.Allt med batik! Fy fan! 4. Min gamla tröja med hål för axlarna som jag hade OAVBRUTET för sex år sedan 5. Polisuniform

Fyra favoritsaker

1.Min dator 2. Min Aliensamling 3. Min Tomas Tranströmer bok 4. Min svarta jacka som jag köpte i Spanien 5. Min bil (fast den är ganska rutten nu)

 Anta utmaningen!

För jag vet inte bättre

Sommaren 2004 mådde jag skit på alla tänkbara sätt möjliga. Jag inledde ett stormigt förhållande med en flicka, förhållandet är allt annat än bra. Mitt i kaoset påbörjade vi ett samarbete tillsammans, vi skulle skriva en gemensam diktsamling. Vi skulle skriva ner våra tankar om våra liv, beskriva samtiden och vårt förhållande till varandra. Boken ska ta sitt avstamp under en gemensam tågresa. Det är ramarna. Jag hämtar ur djupet inom mig. Jag talade de ömmaste sanningarna, ljög de storslagnaste bluffarna. Jag rev ur mina lungor, mitt hjärta och slängde alltsammans på ett fat. Jag sparkade och slog, pissade på pandor och brände mina broar i båda riktningarna. Jag tryckte ut manuset och skickar det till alla förlag jag kunde hitta, brände 1500 kronor på porto. Vi ansåg oss skrivit ett litterärt mästervärk men manuset refuserades ändå från landets alla förlag. De vill inte ta i det ens med steriliserad tång. Projektet gick åt helvete och manuset spikas in i en kista och sänks ner i datorns allra mest gömda vrå…

Vintern 2008 och jag mår mycket bättre. Jag lever ett mer stabilt liv. Jag har funnit kvinnan som skakar min värld på riktigt, jag har funnit min fantastiska Caroline. Jag ligger i en mer rätt linje med det egna hjärtat, drömmarna och sinnesron. Det är kanske med mitt nyfunna själslugn som jag plötsligt plockade fram mitt manus igen, läste det och bävade över hur dåligt det stundtals är. Vad fan trodde jag! Men samtidigt finns det något där. Något som sparkar och sliter under det trånga och för hårt spända skinnet. Ett långfinger i ögat på hela världen och mig själv….Så vad fan!  Med tjejens bortskurna ord får ni nu möjlighet att läsa min del av skiten. Det är säkert fyllt av en massa grammatiskt inkorrekt. Det är lögner staplade på sanningar och poseringar, penetreringar och allmänt pissande över hela världen, kärleken och gud.  Jag är långt ifrån stolt över den här boken, den borde raderats från datorn men istället väljer jag att ge ut den via det nystartade vulkan.se, ibland är jag bara en idiot och det är jag stolt över. Vet nu inte om det här är till någon nytta, allt ligger bakom mig och jag vet inte om ni kommer gilla eller bara hata det, men vet ni vad det bästa är, jag skiter i vilket.

Köp boken via https://www.vulkan.se/Preswriter.aspx?ItemID=2455 eller min hemsida www.ismaelataria.se

Kultur är samhällets bensin

Garbochock i mina högtalare, Sverige i särklass bästa band i alla divisioner. Ett svenskt Joy Division om man så vill men det vill inte jag för jag gillar inte jämförelser men ibland måste man så folk fattar.

Idag skriver jag på en ny projektsansökan till ett skit coolt projekt som jag vill sätta i sjön. Jag behöver snart en ny anställning och som kulturarbetare måste man skriva sitt eget jobb, så är det bara. Tyvärr, jag hade hoppas på att människor vid det här laget skulle stå i kö för att köpa mina tjänster men så är inte fallet så då får jag kämpa vidare.

När ska kulturen otroliga kraft tas på alvar. När ska regeringar förstå den själavårdande uppgift som kulturen erhåller. Det plåster som bor i en teaterpjäs, boksida eller cd-skiva. När ska de som bestämmer jämställa kulturen med idrotten, att det är lika viktigt med kulturfyllda fritidsgårdar som sporthallar och elljusspår. Nedskärning är tvåtusentaltes ord och så länge vi skär ner på sånt som mer än hälften av Sveriges befolkningen använder som bensin för att dra runt sin vardag så kommer det här jävla landet aldrig ta sig dit det borde. Allt eftersom TV och den fördummande massmedian skär av våra hjärtans marionettlinor så vår själar rasar ihop i soffan framför skräpmat och idol så kommer vi aldrig ta oss någonstans. Så länge idioti och fördumning klassas som dygd kommer vi aldrig hitta ut i labyrinten.

Kultur är för viktigt att förpassa till ett fåtal människors agenda. Kultur är något mäktigt och stort som håller ihop hela det stora fundament som samhället villar på. Kulturen är det vi lever för, det som fyller livet med betydelse. Vad händer om det försvinner? Ska vi bara skära bort det? Men den största frågan är, ska vi andra bara stå där och se på?

Det värsta som kan hända

Fan för jävligheten och småsintheten i samhället. Knivarna vi dagligen låter glida in i våra medmänniskor bakvägen, oftast för att de har något vi inte har. Alla känslor som felar som kan dra åt helvete för de förstör för andra att kunna få vara glada.

 

Vi har designat ett samhälle full av falluckor. Ett samhälle med tusen bakdörrar så vi kan dra oss undan om vi vill. Arbeten, relationer och situationen vi designar med öppningar bakom, portar vi gömt undan så vi kan ta oss ut om det behövs.

Kan vi inte släppa taget lite mer. Handfallet våga rasa i armarna på våra medmänniskor. Våga ta risken att leva. Det finns minor i varje dialog, det bor fisknät i snällheten för att fånga chansen att komma längre fram i ledet, ramma in den snabbt simmande känslan av godhet och hålla den bara för sig själv.

 

Kan vi inte släppa alla baktankar och bittra stenar vi tynger ner vår vardag med, kan vi inte stänga alla bakdörrar och flyktvägar och börja lita på varandra, falla i varandras armar.

 

Det värsta som kan hända är att vi blir harmoniska.

Live i helgen i Värmeland du sköna

Lite info om helgen som kommer. Jag uppträder imorgon på Kulturnatten i Hagfors runt klockan 22.00 i stadshuset, är även konferencier för UKM i Hagfors. Kom och kolla! Sen bär det av till Karlstad där jag uppträder på biblioteket klockan 13.00 med Tim Sterner som förpoet. Både biblioteket och kulturnatten har gratis entré. Kom och kolla, snart kommer min gamla poesishow att dö för att ge plats åt en ny, så varmt välkomna och följa med den i de sista dödsryckningarna….

Jag har skrivit en krönika i dagen NWT. Kolla den här http://www.nwt.se/ArticlePages/200801/24/20080124160010_903/20080124160010_903.dbp.asp

Jag ska vara president

Jag skriver från en känsla inuti mig. Jag skriver från en skyttegrav i mitt hjärta. Bortanför horisonten skriker allt det där jag vill vara utan. Leda, otillräcklighet, feghet och det ryggradslösa. Jag skriver från en botten som sparkar och slår, ett ankare jag satte ner som barn. Jag följer en kätting uppåt. Ett järnband fäst i mitt hjärta, mina fingrar och min penna. En otrolig övertygelse som spottar adrenalin och sammanhang. En rödbultande övertygelse att jag kan förändra stora saker genom det jag håller på med.

Jag skriver förankrad i musiken, böckerna och filmerna jag älskat sedan jag var barn. Jag är en av de där människorna som VET att konst är så mycket mer än ett tidsfördriv. Det är något mycket viktigare än så. Inget har förändrats sedan jag var barn, mycket visst, men den inre konstnärliga tajmingen jag ständigt känt har inte förändrats. Jag skriver mina krönikor med samma känsla som jag skrev mina händelseböcker när jag vara liten.

 

Jag skriver inte för att det är ett intresse som lika gärna skulle kunna vara att klippa blommor, baka kakor eller spela golf. Jag skriver för att jag har en övertygelse, en inre stämgaffel som varje dag slås mot mitt hjärta. Jag VET att det skrivna ordet kan förändra livet. Jag har bevittnat dess oerhörda kraft. Författare kan förskjuta berg, poeter är kvantfysiker.

 

Musik, konst och litteratur är inget som finns till för att förströ sin tid med. Det är en skottsäker väst mot den oerhörda fördumning som breder ut sig från mediavärlden. Det går inte att kontrollera konsten, den är till för de som verkligen vill förändra världen. Det är en innerlighet, det är ett krucifix, det är en känsla som kan förändra allt!

 

Jag är poet, jag representerar den VERKLIGA politiken!

Coola killen pissar på sig själv

På stan nyss var det en fjunig, sextonårig kille som vände sig om och ropade mitt namn och sa till mig att jag skulle skaffa ett liv, att jag var en citat ”syntar-jävel”. Sen tände han en cigg och fortsatte…

Förvånat tappade jag allt mitt språk. Jag bara log och skrattade, det lät så jävla dumt. Han så själv ut som något whitetrash-äckel som säker själv skulle behöva ett liv men samtidigt blev jag lite ledsen.

 

Jag kände mig för en sekund som sexton igen. Det kändes som när jag stod på skolgården och skakade knän inför de tuffare killarna. Som när man trycktes in i skåpet av Martin och de andra. När man gick genom korridoren och det slängdes kommentarer som giftpilar genom luften som satte sig rätt i hjärtat.

För en stund kändes ett sting i bröstet men allt rann av  som vatten på en gås;) Allt blev allt bra igen….

 

Det är mer synd om honom än mig, det är han som pissar på sig själv och för det tycker jag uppriktigt synd om honom…

Kraften som finns men inte syns

Alvaret är bara en illusion, den finns inte och har aldrig funnits. Vi flödar varje dag oupphörligen genom varandra. Ljust och mörkt sida vid sida. Katt och hund är kompisar. Det är inget som fungerar samtidigt som det klaffar var vi än tittar.

Alvaret är en illusion för att leken är det egentliga, det som räknas. Det är kamelpucklar med värme i huvudet fast vi inte vet om det, små fragment av stjärnor i händerna när en röst läser dikter i våra huvud som vi måste skriva ner. Det är regnbågar genom våra huvuden fastkopplat i killen på andra sidan gatan, han som passerar min själ med exakt likadan uppfattning.  Jag talar om den stora samhörigheten, tillhörigheten som talar genom öppna fingrar. Andetagen i nacken när vi väljer största osten. I kön till bion eller i nästa tugga på restaurangen. Det är spöken sammankopplade med oss, det är krist och antikrist i samma svepning och en känsla som förnimmer att allt är tajmat och färdigställt in i minsta detalj.

 

Det är framställda stolar och en osynlig kraft som sitter med händerna knäppta när vi kommer hem, som om den ständigt väntat på sig själv. En öm kram när vi inte ser, som dimma runt våra midjor när vi i kylskåpet ställer in samma ost.

 

En smekning vi inte kan höra. Ett förstånd som förstår oss men vi förstår inte det, människor förstår inte sånt de inte kan se. Vi är för trubbiga att känna av det men varje gång vi kommer hem finns där en oerhörd kraft som vrider på våra mättare, ställer liksom allt till rätta.

Att älska det som svider

Tapperhet finns i de kläder vi väljer att sy in våra liv i. Det finns trådar omkring oss, små linor vi måste pilla ut. Tygbitar som ramlat emellan tiden och oss själva. Insikter vi ständigt tappar bort. Det finns ärlighet för den som vill, en försyn och förmildring sträckt från ovan, ur djupet inom oss.

Det finns en delad kraft inom allt. En gudomlighet i alla dagar. En svart och vitt medaljong som hänger runt varenda hals. Vi har förmågan att bygga ro i varje ögon blick. Genom att intala oss varje natt att det blir en fantastik morgondag så blir det faktiskt det. Det är otäckt hur vi kan bestämma vårt eget sinnestillstånd.

Jag älskar mitt liv, gillar allt det som händer även så det ter sig jobbigt. Jag har valt att älska mitt liv även dagarna då jag hatar det.