Tack 2007

Snart är det ett nytt år igen. 2007 plockar sakta ur batterierna och lägger sig själv på hyllan, det är som en vallgrav som sakta höjer sig för att stänga av förbindelsen. Det är ett mörkt valv som sakta snurrar ihop för att spärra in det som varit. Året har varit sagolikt på många sätt. Jag har mött Caroline, mitt hjärta och min vän. Det har utan tvekan varit det största. Året 2007 blir året då jag mötte min stora kärlek. Det är tungt, det är otroligt och för svårt att beskriva i ord utan det bara flödar oupphörligen genom min själ. Sen har det hänt en massa rent karriärmässigt, jag har tagit otroligt många vackra kliv framåt både som poet och människa. Jag är så otroligt stolt över 2007 och vad det har gjort med mig. Jag hoppas att 2008 blir ett fint år. Att det fortsätter min färd framåt. Jag tror inte att jag någon gång förr sett fram så mycket emot ett nytt år. Jag ser på 2008 med nyfikna ögon och jag tänker fortsätta min färd mot mina mål. Jag tänker fortsätta kämpa. Det kommer hända stora saker…

2008 tänker jag arbeta hårdare och mer fokuserat. Jag ska skriva mig helare och bli mer noggrann i mitt arbete. Jag tänker lyckas under 2008. Tänker putsa till min fasad och arbeta mig uppåt och utåt. Det ska bli mer luftigt lättare och öppnare.

Jag tänker arbeta med humorn och svärtan, sätta ihop den mer grundligt. Jag tänker fortsätta som vanligt fast på annat sätt om ni förstår….

Jag vill nå sinnesro. Jag vill lära mig att koppla av och låta ljuset flöda genom min själ men jag ska även börja acceptera kampen. Att livet är en berg och dalbana. Tänker acceptera det krängande hjulet. För att det ska vara så och jag vill inte ha det på annat sätt. Livet ska skaka om mig och trycka ut mina tarmar lite här och där så jag får peta in dem igen. Sinnesron ska ständigt sättas på prov och jag ska lära mig att stå ut. Jag ska bli mitt eget öga mitt i stormen. Jag ska tillåta mig att vara ledsen och arg även när jag är glad och kärleksfull.

Jag ska reagera hårdare när det behövs och vara öppnare mot människor i min omgivning. Jag ska koka musslan och öppna den, låta pärlorna trilla ner i mitt språk.

2008 ska bli spännande och jag ska verkligen arbeta för att bli bättre som poet och människa. Jag lovar att föröka ännu hårdare…

Tack 2007 för att du kört in mig på rätt banna, tack 2007 för allt du gett mig. Tack för ett fantastiskt år….

Juletid på tå.

Idag är det dan före den där dan och jag är inte riktigt hemma i själen. Det är riktigt skönt trots allt. Jag är i Grums med min älskling och vi ska bege oss till dalarna och fira jul imorgon. Det kommer bli riktigt mysig. Jag gillar julen, det är inget större fel på den. Men ändå om jag bestämt mig för att ta det lugnt denna jul, även om julklappsinköpen och alla krav medvetet minskats ner för att ge plats för sinnesro så känner jag mig trött och lite stressad. Det känns nästan som det såhär års snurrar runt en massa stress och skit i luften och hur man än gör så drabbas man av den. Det är mysigt med jul men ändå är det skönt när det är över så vardagen kan börja fungera igen som vanligt. Jag älskar vardag, jag är ett fan av sega Måndagar. Det är härligt med den slentrian grå vanliga veckan som rymmer allt det goda i sin barm….

Men i alla fall imorgon är det jul och det kommer bli jätte mysigt och trevligt. Det är jul och jag älskar för första gången i mitt liv och bara det är riktigt stort….

 

Sen tänker jag mycket på min bror ikväll. Han är med mig i varje andetag ikväll. Var ligger han? Har han tak över huvudet? Mat för dagen? Det river och sliter i mig fast inte på ett ytligt sätt utan liksom inifrån. Som om det bultar och bankar bakom en stängd dörr. Något som vill in men som man inte vågar. Det stora mörkret som andas i brevinkastet medan jag oroligt sneglar mot dörren där jag sitter omgiven av rött och mjukt….

Synen som hjälper ögat att verkligen se

Det finns en inneboende kraft i allt som lever. En gudomlighet som vakar inom varje främmande andetag, en försyn sänd från ovan. Vi lever alla inom en armlängdsavstånd från gud. Vi lever alla våra liv på gränsen, en linje spänd ur våra hjärtans innersta. En tråd knuten från oss och nått oklanderligt. Vi lever våra liv, kliver upp och gör en massa saker varefter vi lägger oss ner och somnar in igen. Det är en loop, ibland guldglänsande, ibland bara tom och torr. Det är våra liv kort och gott och våra liv är tyvärr inte mer än det vi ser. Ibland är det en fest att leva men mestadels är livet bara en följd av upprepningar och mönster vi måste lära oss att tycka om. Vi måste lära oss att gud även bor i nederlaget, att det gudomliga även ryms i varje bristning, krossat hjärta och inkomplett levnadslag. Det är bara våra liv som råder som de skall, vi får inte bli skraja. Ljuset vi alla bär på stavs på samma sätt, det är bara olika språk för oss att tyda. Ibland talar våra själar på ett sätt vår hjärna har svårt att förstå. Då är det väldigt lätt att bli orolig och tro att vi tappat det som verkligen gäller inom oss. Jag själv som exempel kan ibland tappa fokus i mitt skrivande. Jag upplever att det jag skriver har gjorts av någon annan, att jag bara är en klåpare som kopierar. Att jag inte har något eget att komma med. Men jag har lärt mig att det då är upp till mig att andas, slappna av och låta den känslan flöda genom min själ som ett kylligt höstregn. Min skapparkraft finns kvar, den har aldrig försvunnit. Den har bara gömts undan ett tag tills jag finner den igen. Det är bara gud som gett mig andra ögon för en stund, gett mig möjligheten att läsa in något nytt i min själ. Det är bara upp till mig då att ta tillvara på den gåvan och verkligen se med mina för tillfället nya ögon, för dessa kommer berika mig när jag återvänder till min vanliga synvinkel. Våra liv är korta, oerhört korta. Så varför gå runt ett helt liv och oroa sig för de få tillfällena då vi tappar blicken som vi vanligtvis har. Varför inte bara se det berikande i situationen och liksom följa med. Lära oss av den rådande blicken, se våra ”svåra perioder” som en skön julklapp att ge till oss själva. En investering för att verkligen lära oss något om det som verkligen gäller, oss själva…..

Onsdagen som gick…

Tack alla som dök upp i onsdags. Manifestationen för narkotikans offer gick mycket bra. Kanske inte kom lika mycket människor jag hade hoppats på men det duger bra ändå. Vi fick ut budskapet och SVT hjälpte oss att nå ut till övriga Värmland. Hagfors är ingalunda unik i drogsammanhang. Droger är ett problem som finns överallt i samhället. Sen måste vi börja i rätt ände på frågan. Varför tar människor droger? Som jag ser det så har vi alla hål i magen. Små gropar som blivit djupare desto kallare och hårdare samhället blivit. Det är då väldigt enkelt att fylla hålen med kläder, prylar, plast och just precis, droger. Vi måste forma om samhället för att komma till bukt med drogproblematiken. Det räcker inte att bara ta bort drogerna, det löser inget. Vi måste prata med varandra, sätta oss ner och samtala. Mötas på halva vägen. Våga ta i skiten i djupet. Det finns en djupt gången sjukdom i vår värld, drogerna är bara ett symtom.

Tillbaks i sadeln med ändå av

Girl from the north country – Bob Dylan

Jag är hemma från Spanien igen. Jag och min älskling har haft en underbar vecka med sol, bad, läsande och ett inre avslappnat kännande av vart jag befinner mig i livet. Ett sökande framåt mot tiden som kommer. En handske till min hand. Det har varit riktigt skönt och jag vilar i veckan även nu….

Jag hämtade Hagfors kommuns kulturpris igår. Riktigt coolt! Det kändes mycket stort. Jag menar Monica Zetterlund, Stig Berg, Christer Sjögren och så JAG. Det är häftigt och en bekräftelse…

Mitt barndomshem ska säljas. Visst är det tufft att ta. Jag är glad för mamma och pappa, att de ska börja om och vågar satsa på sina liv. Det är skönt och inspirerande. Men det är på nått sätt tungt att ta för mig. Jag menar jag har bott där i arton år och titt som tätt där nu med även om jag har mitt. Det är som om en del av mig ska säljas också. Det känns som om det är en fas som nu kommer nu, en tid av förändig och kliv uppåt i en trappa. Det är tungt men samtidigt skönt. Det är läskigt och spännande. Det är som om en hand rycker undan en välkänd matta under mig och att jag rasar mot ett tomt golv som jag i största lugn vet det finns där. Men det är skräcken över att mista den mjuka mattan som skrämmer mig, missta det igenkända och mjuka som alltid funnits där…..

Idag är jag i full fart igen. Jag arbetar stenhårt för vår manifestations konsert för narkotikans offer som går av stapeln i Hagfors kyrka imorgon vid sju tiden på kvällen. Det är gratis så kom gärna dit och lyssna, tänd ett ljus och sänd tankar till våra medmänniskor som sitter fast eller på annat sätt plågas av drogdjävulens klor. Alltså. Hagfors kyrka klockan 19.00. Kom och delta i värmen…..

Min bror är ute i missbruk igen. Det tär och sliter inom mitt bröst. Det är kallt ute, mycket kallt. Det är som en ond jävla projektor som rasslar igång igen, det är som en film man vet om slutet på men aldrig riktigt vågar tro på. Det är en sorg som aldrig tar slut. Det är svart som rinner på mina väggar. För varje gång han faller tillbaks så frågar jag mig om det nu blir sista gången, om det är nu det kommer ta slut. Det är kallt ute, mycket kallt. Det skär i mitt hjärta att veta att han skyndar fram därute på gatorna i Karlstad eller vart det nu är. Och samtidigt ska jag fira jul med min familj. Jag ska fungera och mysa, sitta där och försöka slappna av när min bror därute slåss med demonerna. Det är skoningslöst, det är orättvist. Det är en tagg som borrat in sig. Jag vet också att jag ska tänka på mig själv men det är svårt, det är mycket svårt. Denna orättvisa som kryper fram som en spindel på den rödlackade ytan av människor som i fikarummet gnäller över alla julklappar de inte hunnit köpa ännu. Jag orkar inte med allt sånt just nu. Jag älskar min bror och jag saknar honom, han fattas mig. Jag behöver honom. Jag har saknat honom hela mitt liv och jag orkar inte med det här något mer. Jag är trött på allt det onda. Jag vill kunna ha min bror nära under jul och låta honom känna all den uppdämda kärlek jag har för honom. Jag behöver min bror. Jag vill skämta med honom som bara vi två kan skämta. Saknar hans humor. Der bränner i hjärtat, det skör inombords. Det rister och sliter och jag orkar snart inte bära allt det här något mer…. Jag vill att han ska få uppleva en jul tillsammans med oss alla andra. Som det känns nu så är det kanske hans sista jul i livet och jag vill verkligen träffa honom igen innan allt är slut. Jag saknar honom så jag dör. Brorsan liksom, han som fanns där när jag var liten och gjorde min värld spännande som ingen annan kunde. Jag vill tacka honom för all mystik och spänning han gett mitt liv. All den kunskap han hjälpt mig att få genom hjärteskäret han hällt i mitt liv…. Men mest saknar jag honom bara. Saknar min bror…

Men en sak det har medfört idag är vetskapen att jag måste vårda mitt ljus mer än jag gör. Jag är orolig för mycket i livet men jag har på senare tid fått ett mycket skönt perspektiv genom allt jag sett genom missbruk och elände. Jag vet att den största sorgen vi människor stött på är det som aldrig korsat vår små vägar. Vi gnäller och oroar oss med den störta sorgen är oftast allt sånt vi aldrig upplevt, inte ens i våra oroligaste orosmoln. Jag har ett ljus inom mig. Jag har en låga som slår och jag måste med stolthet låta den här lågan slå som den vill slå. Uppåt och lugnt. Jag tänker inte huka längre. Jag tänker inte kväva livet inom mig. Jag har för mycket att glädjas över. Jag är för lycklig för att oroa mig…..

Hej då Sverige….

Igår fick jag min sämsta upplevelse hittills från scen. Jag läste poesi på något julbord i mina hemtrakter. Det var verkligen en fruktansvärd upplevelse! Ofokuserad publik och en massa gapande barn som bara gör det barn gör i en situation när en poet går upp på scen. Nämligen springer runt och leker och skriker. Med risk för att låta som någon gammal grinig gubbe så vill jag fråga. Var fan var föräldrarna! Det är svindålig respekt av de vuxna igår att låta sina barn hålla på sådär och jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer stötta på ett sånt där ställe igen. Skittrist! Jag blir själv inte motiverad heller att prestera när publiken suger. Det gör det inte lättare. Bu för julbord! Idag städdar och gör jag undan det sista innan jag och älsklingen drar till Spanien imorgon. Det är precis vad jag behöver nu. Jag behöver komma bort och uppleva något annat. Jag är så djävulskt trött på allt just nu och vill bara bort från det här grå, trista landet om så bara för en vecka. Jag vill vara själv med min älskling utan något annat i närheten. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver andrum i vardagen. Jag behöver sol, bad och värme och jag behöver det nu….. På återseende….

Ett försök till att ankra

Idag är en dag med mycket att göra. Det är inte en död minut. Den här bloggstunden är typ det enda andrummet jag har idag. Det är pressmöten, filmanalyser, möten, repande och lite annat privat. Det är non-stop. Jag försöker ankra nu, ta det lugnt mitt i. Det är mycket oro bakom mitt bröst just idag. Det är den där kvävda känslan och andan långt från magen, upp i halsen. Det är korta knivar ner i strupen och stress känslan. Smak av blod och livet som väser när jag vänder korsen upp och ner. Det är ett hårt jobb att stå ut ibland, hålla hakan över ytan. Det är mycket just nu. Jag skriver för att ankra mig. Skriver för att hålla mitt sans levande. Skriver för att orka med. På måndag åker jag och Carro till Spanien, det ska bli sagolikt skönt med sol och värme, vi behöver sånt nu när landet utanför är en grå barm som vaggar oss dimmiga….. Livet är en dreglande rabieshund som löper amok rakt fram, utan stopp och fason. Livet är en stenhård kamp. Men det kan även vara en kurrande katt ihopkurad i handen. Det kan vara rykande kärleksrevolvrar och mjuka skott inlagd bakom pannan. Det kan vara ett flyggplansstreck i himlen och ett lugn att finna. Livet kan faktiskt vara rätt skönt att leva ibland……..

Hans Väpnargårds kulturstipendium

Igår var jag och Caroline på bergmästargården i Filipstad. Jag fick ta emot ett stipendium från Hans Väpnargårds minnesfond. Det är bergslags akademin som står bakom priset och det kan inte sökas utan delas bar ut av en liten skara i den närmaste kretsen i akademin.

Det är en stor, stor ära! Priset är rest till minne för Hans Väpnargård och förvaltas av hans frun Marian med övrig familj. Vi anlände till Bergmästargården runt sex tiden och jag kan väll säga att både jag och Carro blev helt snurriga av det hela sammanhanget. Handskakningar och etiketer man inte har koll på. Men det var mäktigt att ta emot priset och tillslut trivdes vi riktigt bra i det trevliga sällskapet. Speciellt stort tack till Marian Väpnargård, en mysig och mycket trevlig kvinna.

Jag läste även lite under kvällen för att ge prov på min grej men undertecknade slirade lite på grund av alkoholintag men vad fan, det funkade ändå fint. Folk var nöjda.

Min Caroline var bländande vacker och jag hoppas på att det läggs ut bilder på min hemsida inom en snar framtid.

Speciellt häftig var Knut W tal han skrivit om mig. Han drog paralleller mellan mig och Gunnar Ekelöf och skrev så underbart vackert om mitt sätt att skriva. Jag blev oerhört berörd.

 

Annars är det här ett stort delmål för mig. En skön knuff i ryggen. Jag behöver sånt här. När vi åkte hem senare på kvällen tittade jag upp på stjärnorna och kände en fruktansvärd tillhörighet med mig själv. Jag förstår liksom att jag har något speciellt. Jag måste bara låta de här stipendierna jag fått nu inspirera mig och liksom lyfta mig i mitt arbete. För det är ingen slump att jag fått en massa fina priser på så kort tid. Allt handlar bara om hårt arbete och jag tänker inte bli nervös för all den fina uppmärksamheten. Jag ska bara låta allt inspirera mig att fortsätta att arbeta ännu hårdare.

Men framför allt ska jag fortsätta göra det jag gör. Jag är den jag är och kan inget annat, vill inte göra något annat än att skriva. Det är mitt kall, det är det som gör mig lycklig. För så är det. Visst vill jag nå ut och koppla i andra människors hjärtan, jag vill dricka ur smalblåsta glas och ta emot fina priser MEN framför allt och kanske bara vill jag har roligt för mig själv, för jag har roligt när jag skriver och det är nog bara det som räknas när jag bryter ner allt.

Jag är bara så fruktansvärt fylld av så mycket bra just nu och jag tänker fortsätta göra det jag gör och vara den jag är vilket led jag än råkar stå i….

Jag, jag, jag, jag

En av mina största rädslor är att jag ska framstå som självgod. Visst ska man tycka om sig själv, det är inte det jag syftar på. Man ska se sig in i själens spegel och säga, tjolahopp vad bra jag är! Guuuuud vad jag ääääää braaaaa….. Absolut, det är inte det jag syftar på. Utan det jag menar är den där otäcka förmågan människor kan ha att höja sig själva till himmelen så mycket att de glömmer bort att omvärlden faktiskt funkar lika bra, allt rullar på lika väl även om jag inte verkar och kör på. Det funkar liksom fint ändå. Det där med att hypa sig själv så hårt att man glömmer bort att ankra i myllan runt om.

Sitta där och googla sitt eget namn, tänka bort allt man gör och bara fokusera på sina hemsidor och myspace sidor, liksom rikta bort blicken från det egentliga och stirra sig blind på sin egen spegelbild. Det är en hård kamp vi för mot våra egon men det är en kamp vi måste ta. Världen handlar inte bara om mig. Det finns ett par miljoner andra här också som måste få plats. Vi måste göra rum mellan våra hjärtans vilja och tiden som rusar fram. Vi måste klacksparka oss själva i röven och liksom bara tänka, åh fan! Det där gick ju bra! Njuta lite men sen släppa och bara fortsätta…

Vi måste dra ner byxorna på oss själva, tänka bort allt det där jag, jag, jag och tänka lite mer vi, vi, vi…

Nu ska jag åka till filipstad och ta emot mitt kulturstipendium, sådär så jag kan lägga mig ikväll och bara gotta mig i min egen framgång. Aaaaaaa, jag är bara så braaaaa! Uaaaaaaa, jag är bääääääst!!! Uääääää…… Fan, jag har mycket att lära……

Lång morgon

Det har varit en lång natt och en lång morgon. Jag är trött men inombord närvarande och vaggande i stunden. Jag förbereder för mina skrivarcirklar jag ska ha imorgon.

Drömde mardrömmar i natt. Riktigt otäck grej. Det var höga skrik och en otäck kvinna med ett förvridet grin. Det var skrik och vidrigheter. Sådär så jag vaknade med andan i halsen. Det är skönt att ha Caroline där då och kram om henne. Det lugn som det inbringar värmer mig, en eld under mitt lugns vilande kittel.

Det är mycket att tänka på nu, mycket jobb men jag känner att jag tagit mig någonstans. Jag har verktyg jag aldrig ägt förut. Jag vet vad jag måste göra för att må bra. Det är skönt…..

Bara jag själv kan hjälpa mitt eget jag…..