Som folk är mest

Idag sveper kyliga vindar in från gömmorna. Det är inte långt kvar till jul. Jag drar rocken närmare mot ansiktet, lyssnar på depp som aldrig förr. Jag mår riktigt bra, för att inte säga fantastiskt men det är väll att ta i. Jag älskar språket som aldrig förr. Det är skönt att skriva. Det går bra nu, som petter sa. Jag kommer få ett fint litteraturpris om några veckor. Jag och min älskling Caroline reser snart till Spanien. Imorgon åker jag till Örebro för att snacka lite om min medberoendebok samt uppträda på Kulturnatten i samma stad. 20.30 i konserthuset för er som kan ta er ditt, jag är svinsugen på att uppträda och det kommer bli grymt kul. På Lördag hör ni mig i Värmlandsradion vid två tiden med nytt kåseri, sen illar jag iväg till museet och läser poesi vid vilarstenen klockan tre. Det blir också roligt. Jag har fan synts i varenda medie som finns häromkring angående den där bokmässan. Så lite egogrejer….. Idag står vintern med raspiga händer mot ytterdörren. Knackar, vankar av och ann med munnen full av snö. Den stora björnen kommer snart och lägger sig över husen. Det är skönt speciellt när man kommer få sommar om några veckor. Min ensamhet är nu allas ensamhet. Den tandlösa främlingen nedanför fönstret här är min vän, fast vi inte känner varandra. Det flyter oupphörligen små andetag under varje bro. Det finns små, små skyddade förlag och intrång som aldrig glömmer sina avtryck i varandra. Det finns själar med kedjor och stenblock satta av samhället, alltså vi. Vad vet vi egentligen om undantag och bortförklaringar. Vad vet vi egentligen något alls om varandras liv. Jag brukar alltid citera Elelöf, botten i dig är botten i andra men vad fan vet jag om det. Den botten som främlingen har behöver inte vara min. Kanske är vi lika masker på varandras olikhet. Kanske strömmar vi genom varandra som regn genom perforerad plåt. Små, små skyddade beskyllningar och det lilla som tränger in och skyddar det otänkbara. Kanske är jag bara ute och seglar. Kanske betyder allt ingenting egentligen. En kvävd stämma från en igenkänd främlings sårbara stämma. Kanske är det bara jag som är som jag är, en av folket som folket är mest….

Grattis Astird

Grattis Astrid Lindgren på 100 års dagen. Hurra, hurra, hurra, hurra och så vidare…. Astrid är stor, mycket stor. Sådär så man nästan inte förstår att hon faktiskt levt. Det går nästan inte att ta in hennes betydelse och påverkan på författare över hela vår glob, hon är sjukt stor. Under min barndom har hon så klart betytt mycket men kanske speciellt är det filmatiseringarna av hennes böcker jag har störst minne av. Ronja är min favorit både som bok och film. Men den största läsupplevelsen av Astrid var när jag som barn plöjde Mio min mio. Det fanns något grandiost över den historien, den berörde mig oerhört mycket. Syskonkärlek är en stark känsla som återkommer mycket i Astrids böcker, likaså vänskapen och lojaliteten till det egna hjärtat. Astrid är en gigant som förtjänar all respekt i världen. Det barnsliga naiva men även djupa och enkla gick alltid hand i hand i hennes böcker. Hon skapade en liten bubbla man fick fly in i. Hennes historier hängde alltid kvar på näthinnan som underbara skatter efter att man läst klart. Det är sånt som utgör god litteratur, när historierna består långt efter själva läsandet är över. Därför är hon en av de största genom tiderna, alla språk, alla länder…..

Avund

När en vän berättar om sina eskapader och sin karriärsorienterade drag, en vunnen chans och en erövring, det där lilla stinget i sidan. Det där hugger rätt genom bröstet när vänner lyckas och allt man själv gjort helt ställs åt sidan, jag snackar om avundsjukan. Det är som en pest. Tar sig in och sågar hjärtat i två delar. En del vill bara vännen väl, man liksom gläds åt sin kompis framsteg och att hon eller han är belåtna. En annan del som hatar och förbannar, helst av allt skulle man vilja att allt rasade och gick åt helvete.

Vi har så svårt att ibland glädjas åt våra medmänniskors välgång. Vi har så svårt att slå den där handen i ryggen på våra vänner och säga, bra gjort. Det där är du värd!!!

När vänner kommer hem och glad i hågen berättar allt, i stilla skymundan vi jämför vårt som plötsligt bara krymper och förvandlads till inget alls. Självkänslan krymper ihop och vi tappar liksom all ork till vårt eget liv, våra egna drömma vi kämpat förr. De betyder plötsligt ingenting. Konstigt hur allt tappar färg och blir tomt och kallt. Snålvinden blåser genom språket och vi får svårt att säga något bra. Vi blir små sura orosmoln över våra vänners välgång. Avundsjuka är en jävel vid örat som snackar skit om människor vi älskar, det är ett ass som drar ner brallorna på oss. Skämmer ut oss inför oss själva och förstör våra fina relationer. Avundsjukan är en smörja som kletar fast i kugghjul och sackar ner hela maskinen kallas mänskligt intellekt. Vi blir rädda för misslyckandet, rädda för oss själva och slår hål i båten. Sänker oss. Sänker vårt humör, gör oss griniga och svårhanterliga.

Avundsjuka är för jävlig och den har i mina ögon inte en jävla anledning att finnas till. Att plötsligt bara vilja sina medmänniskor illa är riktig kasst, bara för att man vill vara bäst själv. Man vill vara på toppen ensam och sitta där på sin lilla tron. Men jävlar vas ensamt det är och hur ont gör det inte när man trampar sina näras fingrar gång på gång….

Glöm inte…

Det smyger mörkeralver i utkanten, små dimmiga gestalter med spetsiga öron som ryms i utkanten till varje konversation. Dova anslag på våra stressade kroppar, sånt som gör att vi faller ifrån och tappar tråden. Hamnar med blicken ifrån den vi pratar med. Det är vassa blad och snitt längs språket, läckage och en pöl nedanför varje människa. Allt det osagda ligger uppsamlat nedanför varje fotsteg. Så mycket vi tappar för att ärligt vara innanför, i alla fall oss själva. Det ogjorda, stegen vi följer in i snårskogen med den röda tråden som ekar slut över våra fingrar. Vi jagar varje dag det storslagna, vill så mycket för våra liv. Vi vill vara bra. Vi vill duga. Vi superhjältepressar oss till ryggont och sladdriga magar. Vi lägger oss för avbetalning till fan själv och glömmer bort att ta hand om det gudomliga inom. Glömmer bort att även vi är av vikt för sånt vi är, min vän du är av vikt för omvärlden och alla dina tankar, alla dina funderingar och orosmoln är värda att samtala bort sina stenblock. Du är värd att värka och ömma. Du är värd att dansa runt i slentriangrå november. Ut på gatan gå och heja på undantaget. Inom och i verka som du vill verka. Du är bra som du är med lösmage och tigerränder. Du är den du ska vara för att du finns här, för att ditt namn ekas över varje alptopp. Du tog dig ända hit, du lever. Du andas och bara det gör att du är värd att finnas och sitta där på en stol, inte göra något alls. Du är värd att stillsamt gunga på din plats, peta näsan och bara vara sådär löjligt nöjd med allt…….

Psalm i november

Jag glömmer alldeles för mycket, det onda klampar på i leriga boots och sänker min tankar. Gör det svårt att tänka klart, vardagen glider plötsligt på utsidan av allting och jag har längre upp till ytan. Längre till att vara riktigt glad. Det ligger oro längst ner i botten som en blytyngd, nästan aldrig får jag var ifred från denna oro. Den finns med mig dag som natt, längst inne som en tagg i lyckan. Den är inte stor, den är långsam. Det är ett hastigt ansikte genom rutna. Det är novembergrå antydning i det fina vädret, det är sorgen som aldrig lämnar min sida. Det dystra har alltid varit en stor del av mig. Det kommer alltid vara det. Jag trivs och mår bra. Jag är lycklig och närvarande men samtidigt finns det en stor, stor känsla som sänker ner sitt rostiga ankare varje dag jag landstiger från drömmen.

Jag drar halsduken längre upp och vandrar vidare genom slasken hem till mig och mitt, ser ansikten lika mänskliga skynda hem till sig. Vi sitter i avskilda lägenheter och rensar samma tankar, tänker samma besvär men aldrig prata vi om det. Aldrig lättar vi ankare för vårt krängande besvär. Aldrig att vi stiger iland, aldrig att vi kliver ombord på varandra. Det finns sorger som inte absolut inte är dödsfallsstora och så, nej, jag pratar om små sorger som det inte går att sätta specifik händelse på. De där små stråken av utanförskap som ansätter och gör oss obehagliga att ha att gör med. Gör oss sårbara, därefter trångbodda för lyckan och allt leder till att våra humör sänks och gör oss svåra att hantera för våra medmänniskor.

Vi skyndar till den lugna vrån men på vägen hem så är det som om vi tappar bort något, tappar bort det som leder någonstans…..

November gömmer undan det verkliga. Gömmer undan allting, tills ytan nås. Vi tänder våra ljus och bäddar ner våra barn, våra älsklingar för vi tar faktiskt också hand om varandra. Mitt i den brännande kylan tar vi oss någonstans tillsammans. Vi kanske inte vidrör varandra som vi borde men blott vår längtan efter att vidröra mer, bådas önskan, sträcker sig ut från olika håll och i mitten mellan oss smäller kylan sönder när luften förstår det som båda vet…

Liten dedikation innan lunch

 Det dina andetag jag vill, mitt hjärta dunkande i dina hand och inom känslan vagga. Att vara samma slag som du och i samma bräda bränna som två varma spikar försjunkna i en hjärtröd massa som pulserar och spänner. Att glöda runt lillfingret och känna med instuckna slag av mjukhet. Det är dina fingrar mot mitt skin som gör att framtiden ser fram emot att möta mig.  

Dig inuti varje por av mig. Jag önskar att vara hos dig och snart där igen. Däcken som roterar  och våra armar runt allt. Det är världen med oss, det är en värld som egentligen kanske kvittar bara jag får sitta ner och närvara med dig. Jag behöver dig min vän, du är behövd. Du är längtad……

Dödsskjutning

Jag sitter här och tänker på dödsskjutningarna på skolan i Finland. Det är en fruktansvärd tragedi. Det är ett öppet hånfullt grinande hål mitt i vardagen, ett ont öga i tiden. Ett knivblad mellan revbenen på norden. Jag kommer ihåg den senaste dödsskjutningen i USA för ett par år sedan, en psykolog sa då i TV att något sånt här aldrig skulle kunna hända i Norden men ack så fel han hade. Syndabockar kommer letas och frågor kommer nu ställas. Vad är det som gör att en elev kan plocka upp en pistol, äta sin frukost, gå till skolan och kallt skjuta ihjäl sina kamrater. Vilken fruktansvärd vredgad kraft kan utlösa det här? Vi glömmer lätt bort det, men inuti våra hjärnor händer mycket, längst bak i våra dammiga gömmor hamnar det där möblemanget som ingen vill veta av. Det är bara de vita plastiga sommarmöblerna som får synas. Det där mörka vill ingen veta av. Samhället är format så. Samhället är det senaste  från IKEA medan våra själar, våra sinnen pratar ett annat språk. Spänner över så mycket mer. Det är dammiga gamla speglar och snirkliga fåtöljer vi ärvt av våra föräldrar. Det är kantstötta garderober fulla av gamla skelett och synder. Det är begråtna diskbänkar och ömmande mattor vi trampat sönder. Jag tror bara att vi måste ge det här möblemanget mer tillträdde. Vi måste gå på andrahands butikerna oftare och verkligen ta i det som ömmar och kränger samtidigt som vi köper nytt och fräscht på IKEA.

Men ändå, det är fruktansvärt det som hänt och en viktigt väckarklocka för oss. Frågan är bara vart sömmen sker och hur…….   

Hajen

Idag är Värmland ett blött litet sorgeflor över ansiktet på världen, ett tunt täcke av grått över en dimmig horisont. Det är vackert! Jag är på väg till som karlstad. Sitter i bilen och jobbar på några nya radiokåserier. Jag har fått jobb som radiokåsör på Sr-Värmland. Nu på fredag kan ni höra mig mellan klockan tre och sex prata om något ämne. Sen kommer jag dyka upp då och då. Det kommer läggas upp info på min hemsida när det blir aktuellt. Det är en lite dröm som går i uppfyllelse! Men som vanligt har jag en förmåga att tänka, jaha det var det, nu är det bara nästa trappsteg. Jag är en haj, slutar jag simma så dör jag. Måste röra på mig ständigt. Är det inte geografsikt så är det i sinnet. Måste röra på mig för att må bra. Stillastående luft är farligt för hälsan.

Vägar och ficklampor

Idag lyssnar jag mot vägar av tunt papper. Det är en dag på trappsteget upp, det hårda jobbet att leva som den jag är. Jag är törstig efter att gå min egen väg hårdare och mer disciplinerat. Jag har mina drömmar som en ficklampa framför mig. Jag ser vägen framför, den leder mina andetag och mitt anlete rätt. Jag vet vart jag vill, det är ditt jag måste. Det finns en underbara framtid där som väntar efter att verka. Jag skapar mitt liv själv. Alla möjligheter är idag och jag måste lyssna på dem. Hjärtat slår längst inne, det vill gå till rymden. Det får inte ligga steglöst. Jag har en eld som brinner. Vedträna regnar, jag fäller ihop paraplyet…..

Gastberget

2001 och ingen vid min sida. Jag står i periferin, går i skuggorna från mig själv. Jag är ensam änglig och utspilld på golvet. Förstör min värld, river ner vägarna och tror att ingen därute är kapabel att älska mig. Jag vandrar kyrkogårdar runt allhelgona, som jag alltid gjort. Klädd i lång rock och svarta kläder, som jag alltid gör. Vandrar allena utan ett hjärta och drömmer om den stora träffen och människan som är som mig, fast tjej.

Så många balkonger som jag rökt bort och träffar som i blindo glidit ut åt sidan och dött bort. Det är många nätter jag legat vaken och vidrört vansinnet med försiktiga magra fingrar. Jag har levt ensam länge. Jag har längtat och väntat efter någon att dela mitt liv med, någon att tycka om och samtala med. Att möta livet, det heliga. Någon som står mig nära när det blåser, när vindarna drar genom träden och skaka om det allra närmast. När skeletthänder silar livet som sand genom beniga år. Som jag längtat mina vänner, som jag längtat.

Men nu sitter jag här med ett ring på mitt finger. Jag har förlovat mig. Det ni… Det känns som om en gudomlig hand tyckt på en knapp inuti mitt bröst. För plötsligt är det något som hänt inuti mig. Jag känner mig anorlunda! På något sätt känner jag att livet flyttas upp ett trappsteg. Luften känns anorlunda att andas. Jag har förlovat mig med min älskling Caroline.

2007 och någon vid min sida. Jag står mitt i, skuggorna kryper i utkanten men jag står mitt i ljusa strålkastare. Jag är medveten vart jag vill. Jag har en platå att stå på. Jag är ängslig och rädd, visst, men det är ändå något som är fruktansvärt hemma bakom mitt bröst. Det är något som sitter där det ska, en låga som slår högt och tydligt bakom mitt bröst.

Jag vandrar samma kyrkogård med en kvinna vid min sida. Vi pratar om våra döda, om den andra sidan. Jag gråter vi min farfars grav, jag gråter vid minneslunden för min morfar och allt det osagda jag i skymundan spillt i den missriktade kärlekens oändliga bassäng.

Vi vandrar i mörkret men ändå i klädda i ljus. Min älskling bär svart rock och hennes blonda hår fladdrar runt hennes underbara ögon. Jag är kär, för första gången i mitt liv är jag faktiskt kär och jag kan äntligen stå för det. Jag är så kär att jag törs sträcka ut mitt finger i solnedgången och trä en ring på någon annans finger. Jag är så kär att jag vågar falla mot någon annans armar. Jag vill förlova mig för att jag hittat en kvinna som förstår vem jag är, vad mitt liv handlar om. Kvinna som heter Caroline, hon vid min sida. Hon vet vad den andra sidan säger. Det är hon som med mig tyder tecken i vardagen, som kan konsten att läsa den oändliga texten vi alla omges av. Hon att gå tillsammans med mig i den ofantliga spiraltrappan upp mot ljuset. Hon är den för mig.

Fråga mig för två år sedan om jag trodde att jag någonsin skulle kunna tänka mig en förlovad framtid och jag skulle rakt upp och ner sagt, nej. Det är häftig hur allt börjar på att bli, sakta men säker börjar jag bli något som kallas vuxen. Det är häftigt. Det underlättat mitt bultande hjärta att bibehålla sin vitalitet och styrka.

Jag har skrivit och skapat helat mitt liv. Mitt skrivande är en del av mig, att verka och vara genom min skrift, min konst är den jag är. Ta bort det från mig och jag är ingen alls. Caroline är kvinnan i mitt liv därför att jag kan dela detta med henne. Jag kan ge henne mitt bultande hjärta och hon tar det med allt det innehåller. Hon älskar mig för den jag är och det är allt det som gör det så underbart att älska henne. För att jag kan vara mig själv, för att min livsuppgift inte förändras utan tvärt om inspireras och jag älskar dig Caroline, jag älskar dig för allt det du besitter, för din förmåga att berika mitt liv. Att ge mig det jag alltid saknat. Du finns där för mig som en fjärilshåv för min fladdrande förmåga att älska. Du finns där för mig med alla sidor jag behöver för att kunna leva. Visst några sidor på köpet som är lite trixigare att förstå ibland men jag älskar dem med;) Jag älskar dem för att de utgör den stora mosaiken som är dina andetag i min närhet. Du finns i mitt liv för att du är behövd. Du har alltid varit det. Jag åtrår dig och älskar dig. Högt, innerligt och starkt….

Kyssar till dig min älskling och en god natt….

Jag finns intill dig även nu när vi är ifrån, jag finns alltid med dig….