Några ord från oss medberoende

Vi slåss vi slåss med såriga fingrar i den kalla jorden, vi gräver och gräver för att hitta skatterna vi egentligen redan borde ges. Vi kämpar i motvind, ständig blåst tillbaks. Vi glömmer bort oss själva, tappar orken och ser oss om för att skåda det öppna gapet rullande mot oss. Vi är där men ändå inte. Vi kämpar för våra närstående, vi arbetar stenhårt för att försöka hjälpa dem. Vår missbrukande söner, döttrar, bröder och systrar. Vi gör vad vi kan för dem för vi är kedjade till dem. Vi är kedjade med varma länkar som dunkar och pulserar. Människor säger att vi borde släppa och skita i, men hur i helvete ger man upp kärleken? Hur kan man bara hoppa över utan att blinka. Vilket jävla psykopatdrag behövs för att vi ska orka att bara ge upp vår innersta, våra älsklingars röst inom som egentligen vill blomstra.

 

Vi lever med våra liv kupade i handen. Vi rusar fram längs knivseggen med våra hjärtan ropandes våra älsklingars namn. Vi skyndar fram mellan vardagen och försöker överleva allt, försöker hålla oss närvarande och liksom, med. Vi har långt till det hjärtliga skrattet och långt till den långa ledan, för vi har lärt oss en del. Vi ligger bara mitt i och kippar som en döende fisk.

Vi är inte utan hjälp men inte heller hjälpta. Vi existerar bara. Vi lever inte riktigt…..

Vi är inte riktigt med…..