Snöstjärnorna inom.

Vi avlägsnar oss. Släcker så lätt ner ljuset inom korridorerna. Tiden går, den störtar oupphörligen under broarna. Vi skyndar oss fram, lär oss saker för vi vill jobba och komma någonstans. Vi gnetar på och försöker överleva. Kanske stänger behövliga dörrar lite för ofta men vi gör det ändå för att orka passa in.

Men efter ett tag kanske de varma vindarna plötsligt ter sig mer avlägsna. Vi kanske vaknar upp en dag och märker att vår insiktsfulla hjässor klättrat högre upp på skallen. Att vi börjat tappa oss själva lite. Tappar vi ett ben ringer vi ambulansen men vart ringer vi när det är själen man börjat tappa? Det är så lätt att tappa gnistan som verkligen betyder något. Den där känslan som betyder mer än vilken månadslön, skinnsoffa eller jordenruntresa som helst. Det där klicket som gör att vi orkar upp på morgonen. Det är för enkelt att låta det där glida undan för att ett samhälle med sin osynliga pekpinnar präglar bort oss i en labyrint som egentligen gett oss alla chanser att hitta rätt.

 

Det är allt för enkelt att se varje måndag som en motgång, varje söndag som ett svek och nästa lördag som det enda sättet till att nå den flyktiga lyckan. Det är för enkelt att i förtid lägga ner sina lansar och bara, ge upp! Det kostar på att leva, att modigt stirra in i det där livet och föröka ta vara på den tid som just nu ligger framför våra fötter. Snöplogen är allt för lätt att sänka ner och skjuta framför sig. Samtalen, mötena, allt som ska göras. Det är lätt att låta bli. Det bor en kramp i varje dröm. Tätt intill den största visionen bor även en stor, stor sorg.

När man öppet följer sitt hjärta följer även en stig av slaggprodukter. Tvivel, leda, otillräcklighet och rädslan för att misslyckas är varje dag hack i häl efter oss.

Det slits och det dunkar innanför. När vi kliver framåt är vi rädda att dörrarna bakom oss stängs för gott, vi är rädda att livet inte ger oss tillträde tillbaks om vi skulle misslyckas. Att vägen vi vandrar helt plötsligt bryts av från en betongmur. Att vi är utom räddning.

 

Men allt är egentligen lugnt. Det finns vägar tillbaks, inte bakåt men framåt, de stigar vi vandrar kommer leda oss rätt. Kanske inte dit vi tror alla gånger men de kommer leda oss rätt, de kommer leda oss till våra levnadsöden hur krokiga och jävliga de än nu ter sig.

Kanske kommer vi leta en hel livstid, kanske vi aldrig kommer fram och det är kanske det som är meningen. Vår tid, den vi väntar på, är kanske det som finns här och nu. Livet det lever utanför våra fönster där vi sitter och grubblar. När vi funderar och skaver så faller det gnistor i varje sekund. Till och med när vi sitter arbetslösa, skoningslösa eller bortkomman så faller det kanske stjärnor i sekunderna som tickar under våra fotsulor som om det ligger en mening i varje andetag vi tar. Jag tror vi redan är färdiga egentligen. Livet kräver inte mer av oss än att vi andas och existerar. Vi har fått ett gudomligt arbete av gud, vi har fått förmågan att leva. Det kanske är som det sägs…

 

Det blir inte roligare än såhär….