Lite som så….

Det är aldrig livet som är elakt, det är vi andra som är elaka mot varandra. Livet har gett och ger oss alla chanser. Livet står vid sidan av, med händerna på ryggen och släpper förbi oss.

Det är vi som måste lära oss att ta vara på varandra. Vi har redan vunnit den största segern, den att vi lever. Murarna är det vi själva som står för, det är vi som reser upp dem för varandra. Drar fingrar i sanden och säger hit men inte längre. Det är människan som drar ner byxan på människan. Vi behöver lagar och regler för att allt ska fungera, men de osynliga bojorna vi slänger ut. De oskrivna lagarnas förpestande i det mänskliga rummet. De behöver vi inte. De där du-får-göra-vad-du-vill-men-inte-det-där-tänket, allt sånt är bara skit.

Vi kan och får göra vad fan vi vill. Livet självt är det vi borde följa, det är den enda sanna lag. Den väg som får våra hjärtan att bulta är alltid det rätta att vandra….

Vi människor förstör så mycket för varandra genom att himla med ögonen, klappra med naglarna och vara allmänt negativa. Dessutom förstör vi så mycket för oss själva. Vi deltat då med att höja tröskeln för det egna hjärtats möjligheter. Att klappa någon annan på axeln och säga, kör hårt! Är lite som att vara snäll mot sig själv. Vi gör det möjligt för oss själva att lyckas med något som just VI vill……