Det är läskigt ibland….

Idag är en spark i mellangärdet. En solig men pisstråkig dag i medelmåttans namn. Det är en hävstång för trisstesen och en bismak av det oroliga.

Idag är en fundering om jag verkligen duger något till, om jag verkligen är bra på något. Är jag inte snart bortglömd innan jag hunnit verka? När är man blötligt passé och egentligen ingen. Idag är en tråd ner i underjorden och glappande ficklampa.

Jag lokaliserar mig med hjälp av fladdermöss och ljusstrimmorna som finns. Jag försöker ligga kvar och duga, att verka mitt i det oklanderliga som ändå finns inom det högst mänskliga hjärtat. Jag är inte perfekt, har aldrig varit det. Det är min styrka och min förbannelse. Jag har inget att dölja mig bakom. Jag har hängt ut hela mitt hjärta. Jag skyddar mig inte bakom något annat än mig själv. Båten har jag sedan länge satt jävlar-anamma i sjön och seglat iväg. Men ibland skrämmer jag mig själv, jag skräms av min beslutsamhet, min O-rädsla att följa mitt eget hjärta. Jag harar ur inför min egen stadiga blick, att jag vågar falla utan skyddsnät. Det är läskigt ibland. Som att sitta längst bak i en bil och inte veta om man tycker om den plötsliga hasighetsökningen man själv gör. Det är otäckt! Det är just nu….