Bokmässa….

Idag var jag på bokmässan i Karlstad, det var ett gött uppträdande. Energi på topp. Förra året var likadant, super fint uppträdande och go styrka.

Bokmässor uppmanar alltid till mitt lilla jävligaste humör, man blir lite sprallig sådär som en såndär pappgubbe med snöre i man drar i så den hoppar till.

Men, huu ja vad trött jag börjar bli på att människor behandlar poesin som om den satt i rullstol. Efter är det alltid samma sak, samma frågor.

Men vad inspireras du av då? Vilka är dina förebilder? Bla, bla, bla. Samma frågor om igen. Det är tröttsamt…..

Jag har lärt mig att ordet poesi är ett kraftfullt ord. Då jag berättar för folk att jag arbetar som poet så reagerar de nästan som om det handlade om en sjukdom, de ryggar tillbaka och det är nästan som om de vill fråga…
…gör det ont?
Människor överlag är livrädda för ordet poesi. De tror att man är djup och svår. Men jag är inte djup och svår, i alla fall är jag inte djupare och svårare än någon annan. Det är faktiskt bara en liten grej som skiljer poeten och den vanliga människan.
Det att man som poet väljer att sätt ord på de känslor som alla går runt och känner.

Poesi är inget som är svårbegripligt och konstigt, det är i själva verket väldigt enkelt. Det är en Kalle Anka tidning, fast på annat sätt. Det är en bra film, en sjyst skiva. Det är något att digga till. Öppna upp pärmarna och dans med i..
Allt handlar bara om att vidga sina egna vyer och ge sig själv rätten att beröras av vad man vill. Poesi och litteratur är en nallebjörn i världen, nått att kram och längta hem till. En oerhörd kraft som tar iväg en mycket längre än något annat kan.
I den grå trista vardagen behöver vi litteraturen som en bro, en hävstång in i oss själva.
Och är det inte lite så att det ligger och glöder dikter lite här och var i landets byrålådor av människor som skriver ner sina tankar och drömma. Vanliga människor som ni och jag som fångar sina liv i små formuleringar som man sen gömmer undan i rädsla att människor ska tycka att man är konstig för att man gör det som alla andra gör
Så när allt kommer omkring så tror jag nästan att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt är poeter.
Så jag tror inte att poesi är en liten undanskuffad club för inbördes beundran. Jag tror att det är en stor och mäktig folkrörelse som bara väntar efter att explodera.

Igår läste jag ur min ännu opublicerade medberoende bok för första gången och vilken läsning sen. Jag och min vän Hasse Arvidsson rullade in bakom låsta grindar och höga stängsel. Jag läste för tvångsintagna missbrukande tjejer. Det var smått magiskt.

De var en sån underbar stämning och tjejerna var helt underbart öppna. Det var en skön öppen stämning och vi diskuterade medberoende och livets falluckor. Det sträckte mig, fick mig att känna tacksamhet och för att jag är den jag är.

Jag ska sätta lite fart med min bok nu…

Nu sitter jag här i grums och inväntar min Caroline. Jag är törstig efter hennes närvaro. Törstig efter att umgås nära och innerligt.

Två av mina hitils sända radiokåserier hittar ni här.

http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=broadcast&Id=859489&MiniPlayer=&BroadcastDate

och

http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=broadcast&Id=871584&MiniPlayer=&BroadcastDate

Allt är bra nu. Det är månen som snurrat och svängt sig rätt. Det är ett klick och gråhet som skingras. Det är närvaro och mildhet. Det är varma handdukar mot pannan.

Det är ärligt och uppriktigt.

Fan vad lycklig jag är.