Vuxenpoäng

Jag har gjort något otroligt vuxet idag. Jag har tagit flera kliv upp på den manliga trappan. Jag har köpt mig en verktygslåda med en massa verktyg, det är stort för att vara mig. Hur många gånger är det inte som jag skruvar med matknivar och pennor. Spikat med klackar. Förströst saxar gnom att klippa i stål och annat dumt. Oj, oj. Men nu så kan jag snickra ihop mitt hem för egen hand. Det är riktigt stort vill jag lova. När jag kom till kassan så tänkte jag till och med att införskaffa mig en borrmaskin. Men det känner jag är för stort steg just nu. Jag är inte SÅ redo, men det kommer….. Sen är jag komplett. Behöver bara ett par blåbyxor och det där torpet…..

Några ord från oss medberoende

Vi slåss vi slåss med såriga fingrar i den kalla jorden, vi gräver och gräver för att hitta skatterna vi egentligen redan borde ges. Vi kämpar i motvind, ständig blåst tillbaks. Vi glömmer bort oss själva, tappar orken och ser oss om för att skåda det öppna gapet rullande mot oss. Vi är där men ändå inte. Vi kämpar för våra närstående, vi arbetar stenhårt för att försöka hjälpa dem. Vår missbrukande söner, döttrar, bröder och systrar. Vi gör vad vi kan för dem för vi är kedjade till dem. Vi är kedjade med varma länkar som dunkar och pulserar. Människor säger att vi borde släppa och skita i, men hur i helvete ger man upp kärleken? Hur kan man bara hoppa över utan att blinka. Vilket jävla psykopatdrag behövs för att vi ska orka att bara ge upp vår innersta, våra älsklingars röst inom som egentligen vill blomstra.

 

Vi lever med våra liv kupade i handen. Vi rusar fram längs knivseggen med våra hjärtan ropandes våra älsklingars namn. Vi skyndar fram mellan vardagen och försöker överleva allt, försöker hålla oss närvarande och liksom, med. Vi har långt till det hjärtliga skrattet och långt till den långa ledan, för vi har lärt oss en del. Vi ligger bara mitt i och kippar som en döende fisk.

Vi är inte utan hjälp men inte heller hjälpta. Vi existerar bara. Vi lever inte riktigt…..

Vi är inte riktigt med…..

Snöstjärnorna inom.

Vi avlägsnar oss. Släcker så lätt ner ljuset inom korridorerna. Tiden går, den störtar oupphörligen under broarna. Vi skyndar oss fram, lär oss saker för vi vill jobba och komma någonstans. Vi gnetar på och försöker överleva. Kanske stänger behövliga dörrar lite för ofta men vi gör det ändå för att orka passa in.

Men efter ett tag kanske de varma vindarna plötsligt ter sig mer avlägsna. Vi kanske vaknar upp en dag och märker att vår insiktsfulla hjässor klättrat högre upp på skallen. Att vi börjat tappa oss själva lite. Tappar vi ett ben ringer vi ambulansen men vart ringer vi när det är själen man börjat tappa? Det är så lätt att tappa gnistan som verkligen betyder något. Den där känslan som betyder mer än vilken månadslön, skinnsoffa eller jordenruntresa som helst. Det där klicket som gör att vi orkar upp på morgonen. Det är för enkelt att låta det där glida undan för att ett samhälle med sin osynliga pekpinnar präglar bort oss i en labyrint som egentligen gett oss alla chanser att hitta rätt.

 

Det är allt för enkelt att se varje måndag som en motgång, varje söndag som ett svek och nästa lördag som det enda sättet till att nå den flyktiga lyckan. Det är för enkelt att i förtid lägga ner sina lansar och bara, ge upp! Det kostar på att leva, att modigt stirra in i det där livet och föröka ta vara på den tid som just nu ligger framför våra fötter. Snöplogen är allt för lätt att sänka ner och skjuta framför sig. Samtalen, mötena, allt som ska göras. Det är lätt att låta bli. Det bor en kramp i varje dröm. Tätt intill den största visionen bor även en stor, stor sorg.

När man öppet följer sitt hjärta följer även en stig av slaggprodukter. Tvivel, leda, otillräcklighet och rädslan för att misslyckas är varje dag hack i häl efter oss.

Det slits och det dunkar innanför. När vi kliver framåt är vi rädda att dörrarna bakom oss stängs för gott, vi är rädda att livet inte ger oss tillträde tillbaks om vi skulle misslyckas. Att vägen vi vandrar helt plötsligt bryts av från en betongmur. Att vi är utom räddning.

 

Men allt är egentligen lugnt. Det finns vägar tillbaks, inte bakåt men framåt, de stigar vi vandrar kommer leda oss rätt. Kanske inte dit vi tror alla gånger men de kommer leda oss rätt, de kommer leda oss till våra levnadsöden hur krokiga och jävliga de än nu ter sig.

Kanske kommer vi leta en hel livstid, kanske vi aldrig kommer fram och det är kanske det som är meningen. Vår tid, den vi väntar på, är kanske det som finns här och nu. Livet det lever utanför våra fönster där vi sitter och grubblar. När vi funderar och skaver så faller det gnistor i varje sekund. Till och med när vi sitter arbetslösa, skoningslösa eller bortkomman så faller det kanske stjärnor i sekunderna som tickar under våra fotsulor som om det ligger en mening i varje andetag vi tar. Jag tror vi redan är färdiga egentligen. Livet kräver inte mer av oss än att vi andas och existerar. Vi har fått ett gudomligt arbete av gud, vi har fått förmågan att leva. Det kanske är som det sägs…

 

Det blir inte roligare än såhär….

Julplatta

Sitter här och lyssnar på en ljudplatta jag fick på posten idag. Värmländsk Julglädje heter den, den är fylld med juldikter och sånger skrivna och framförda av Värmlänningar. Mitt bidrag heter Lojalisten och är nu när jag lyssnar på den riktigt bra, jag är nöjd med både text och inläsning. Mindre teater och mer rak uppläsning. Lite skoj men mest poetiskt. Det är gött att vara nöjd, jag trodde det skulle vara sådär dåligt som man brukar tycka när man på avstånd kan bedöma ett arbete med fördröjda ögon. Men som sagt, det funkar fint!

Det ligger en länk under nyheter på min hemsida där ni kan beställa den…

www.ismaelataria.se

 

Just nu jobbar jag ikapp en massa grejer för att kunna ta lite ledigt vad det lider. Det är skönt att få undan så själen får lite mer plats. Det är skönt att finnas. Solen bryter fram bakom bergen, det är vackert i Hagfors. Det är riktigt fint här nu. Lite magiskt att känna vinterkylan sätta sina tänder i huden och solstrålarna som smeker innanför nackhåren. Det är härligt att finnas till…..

Min flicka

Jag har en underbar flickvän. Jag har en tjej som älskar mig för den jag är inte för vad jag gör. Jag har en underbar människa vid min sida som står ut och förstår mig rätt igenom. Det finns en underbar person vid min sida, en människa som genom sin blotta närvaro släpper lös en värmande känsla inom mig. Caroline jag är rätt igenom sitt största fan. Hon finns där på morgonen med alla sidor jag behöver. Det är det stormiga havet förenat med de lugna och ömma vikarna. Det rör sig, det bubblar och spänner, det är häftigt och det är skönt. Det är kåtslagsdans hand i hand med både kön och hjärta. Det är vildsinta rivningar och ömma smekningar. Det är min flicka. Det är framtiden med spännande och nyfikna ögon. Det är en livslång vän som finns där som ett ankare i mitt hjärta och varma rep runt min dunkande puls som lämnar allt som frusit. Det är ett svultet djur, mätt och belåten med inte däst. Det är min längtan och min åtrå efter som gör att jag blir så djup hänförd. För första gången i mitt liv längtar jag efter en människa när hon inte är här, jag längtar och denna längtan säger allt. Den är det ultimata beviset. Caroline, jag längtar efter dig! Jag behöver dig i mitt liv lite som en varm bibel. Jag älskar dig, älskar dig så ändlöst…..

Lite som så….

Det är aldrig livet som är elakt, det är vi andra som är elaka mot varandra. Livet har gett och ger oss alla chanser. Livet står vid sidan av, med händerna på ryggen och släpper förbi oss.

Det är vi som måste lära oss att ta vara på varandra. Vi har redan vunnit den största segern, den att vi lever. Murarna är det vi själva som står för, det är vi som reser upp dem för varandra. Drar fingrar i sanden och säger hit men inte längre. Det är människan som drar ner byxan på människan. Vi behöver lagar och regler för att allt ska fungera, men de osynliga bojorna vi slänger ut. De oskrivna lagarnas förpestande i det mänskliga rummet. De behöver vi inte. De där du-får-göra-vad-du-vill-men-inte-det-där-tänket, allt sånt är bara skit.

Vi kan och får göra vad fan vi vill. Livet självt är det vi borde följa, det är den enda sanna lag. Den väg som får våra hjärtan att bulta är alltid det rätta att vandra….

Vi människor förstör så mycket för varandra genom att himla med ögonen, klappra med naglarna och vara allmänt negativa. Dessutom förstör vi så mycket för oss själva. Vi deltat då med att höja tröskeln för det egna hjärtats möjligheter. Att klappa någon annan på axeln och säga, kör hårt! Är lite som att vara snäll mot sig själv. Vi gör det möjligt för oss själva att lyckas med något som just VI vill……

Stipendium

Idag, precis fick jag reda på att jag fått Hagfors kommuns kulturstipendium på femtusen kronor. Det är en liten seger, det är är något jag väntat på länge. Det var lite så att säga fan ta mig på tiden. Jag är ärad och glad. En knuff i rätt riktning. Det känns gött. Desutom har jag vunnit ett annat stipendium som jag motager den 5 dec. Det är lite hemligt så jag får konstigt nog inte skriva mer om det. Men i alla fall. Vad händer? Plötligt kommer något slags guldregn över mig! Det är en stor känsla, en ära att man berikas på detta sätt, lite magi. Jag känner mig delaktig i någon slags askkungensaga. Det är häftigt att få den här möjligheteten.

Knuffar i rätt riktning. Skönt att bli insläppt….

Det är häftigt i alla fall och jag är riktigt tacksam….

Det är läskigt ibland….

Idag är en spark i mellangärdet. En solig men pisstråkig dag i medelmåttans namn. Det är en hävstång för trisstesen och en bismak av det oroliga.

Idag är en fundering om jag verkligen duger något till, om jag verkligen är bra på något. Är jag inte snart bortglömd innan jag hunnit verka? När är man blötligt passé och egentligen ingen. Idag är en tråd ner i underjorden och glappande ficklampa.

Jag lokaliserar mig med hjälp av fladdermöss och ljusstrimmorna som finns. Jag försöker ligga kvar och duga, att verka mitt i det oklanderliga som ändå finns inom det högst mänskliga hjärtat. Jag är inte perfekt, har aldrig varit det. Det är min styrka och min förbannelse. Jag har inget att dölja mig bakom. Jag har hängt ut hela mitt hjärta. Jag skyddar mig inte bakom något annat än mig själv. Båten har jag sedan länge satt jävlar-anamma i sjön och seglat iväg. Men ibland skrämmer jag mig själv, jag skräms av min beslutsamhet, min O-rädsla att följa mitt eget hjärta. Jag harar ur inför min egen stadiga blick, att jag vågar falla utan skyddsnät. Det är läskigt ibland. Som att sitta längst bak i en bil och inte veta om man tycker om den plötsliga hasighetsökningen man själv gör. Det är otäckt! Det är just nu….

Bokmässa….

Idag var jag på bokmässan i Karlstad, det var ett gött uppträdande. Energi på topp. Förra året var likadant, super fint uppträdande och go styrka.

Bokmässor uppmanar alltid till mitt lilla jävligaste humör, man blir lite sprallig sådär som en såndär pappgubbe med snöre i man drar i så den hoppar till.

Men, huu ja vad trött jag börjar bli på att människor behandlar poesin som om den satt i rullstol. Efter är det alltid samma sak, samma frågor.

Men vad inspireras du av då? Vilka är dina förebilder? Bla, bla, bla. Samma frågor om igen. Det är tröttsamt…..

Jag har lärt mig att ordet poesi är ett kraftfullt ord. Då jag berättar för folk att jag arbetar som poet så reagerar de nästan som om det handlade om en sjukdom, de ryggar tillbaka och det är nästan som om de vill fråga…
…gör det ont?
Människor överlag är livrädda för ordet poesi. De tror att man är djup och svår. Men jag är inte djup och svår, i alla fall är jag inte djupare och svårare än någon annan. Det är faktiskt bara en liten grej som skiljer poeten och den vanliga människan.
Det att man som poet väljer att sätt ord på de känslor som alla går runt och känner.

Poesi är inget som är svårbegripligt och konstigt, det är i själva verket väldigt enkelt. Det är en Kalle Anka tidning, fast på annat sätt. Det är en bra film, en sjyst skiva. Det är något att digga till. Öppna upp pärmarna och dans med i..
Allt handlar bara om att vidga sina egna vyer och ge sig själv rätten att beröras av vad man vill. Poesi och litteratur är en nallebjörn i världen, nått att kram och längta hem till. En oerhörd kraft som tar iväg en mycket längre än något annat kan.
I den grå trista vardagen behöver vi litteraturen som en bro, en hävstång in i oss själva.
Och är det inte lite så att det ligger och glöder dikter lite här och var i landets byrålådor av människor som skriver ner sina tankar och drömma. Vanliga människor som ni och jag som fångar sina liv i små formuleringar som man sen gömmer undan i rädsla att människor ska tycka att man är konstig för att man gör det som alla andra gör
Så när allt kommer omkring så tror jag nästan att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt är poeter.
Så jag tror inte att poesi är en liten undanskuffad club för inbördes beundran. Jag tror att det är en stor och mäktig folkrörelse som bara väntar efter att explodera.

Igår läste jag ur min ännu opublicerade medberoende bok för första gången och vilken läsning sen. Jag och min vän Hasse Arvidsson rullade in bakom låsta grindar och höga stängsel. Jag läste för tvångsintagna missbrukande tjejer. Det var smått magiskt.

De var en sån underbar stämning och tjejerna var helt underbart öppna. Det var en skön öppen stämning och vi diskuterade medberoende och livets falluckor. Det sträckte mig, fick mig att känna tacksamhet och för att jag är den jag är.

Jag ska sätta lite fart med min bok nu…

Nu sitter jag här i grums och inväntar min Caroline. Jag är törstig efter hennes närvaro. Törstig efter att umgås nära och innerligt.

Två av mina hitils sända radiokåserier hittar ni här.

http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=broadcast&Id=859489&MiniPlayer=&BroadcastDate

och

http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=broadcast&Id=871584&MiniPlayer=&BroadcastDate

Allt är bra nu. Det är månen som snurrat och svängt sig rätt. Det är ett klick och gråhet som skingras. Det är närvaro och mildhet. Det är varma handdukar mot pannan.

Det är ärligt och uppriktigt.

Fan vad lycklig jag är.

Min sida

Arla morgonstund och jag ska åka till Örebro om en stund, lite småärenden först sen bär det av. Tänkte bara snabbt skriva att min hemsida kommer uppdateras mer frekvent från och med idag. Gå gärna in och klicka på nyheter. Det finns lite mer nytt nu…

 

www.ismaelataria.se