blabla på Lördag

Idag städar och tar jag hand om mig själv och min lägenhet. Det behövs ibland. Min gumma har åkt hem till sig igen och det är lite hängd läpp men ändå bra för jag har så mycket att stå i och det hjälper att hålla uppe. Igår läste jag poesi på en contryclub! i Hagfors. Det var en mycket knepig känsla men ändå skoj på något skumt sätt. Jag märker att min folkliga känsla börjar växa sig starkare och starkare, det är skönt! Det skulle skrämt mig för några år sedan men nu gör det mig glad och upprymd. Det betyder bara att jag har många bottnar i mig.

Till veckan läser jag poesi innan Marcus Birro i Karlstad och Ransäter. På onsdag läser jag i Sunne. Kolla gärna in min hemsida  www.ismaelataria.se. Den har varit lite dåligt uppdaterade på sista tiden men jag har snart ett möte med min webbproducent för att prata om ett nytt avtal. Så om någon vecka kommer den börja uppdateras lite mer….

Nu ska jag ut och ta en promenad på Kyrkogården, svår poet som jag är…..

Liten sång för fredag

Att minnas varför man finns är som att missvisa sin förgänglighet tillträdde längre in än behövligt. Idag klär jag mig i finkostym och dricker gott vin. Lägenheten är ostädade men det får den vara. Lyxen bor inom. Jag är hemma. Caroline är på väg upp till mig. Det är skönt. Det är skumbad för själen. Att vara älskad är det största man kan uppleva som människa, att vara omtyckt för den jag är inte för något annat. Bara den jag är. Det gör mig stolt, så lycklig över att vara älskad och inom varm…..

Det kommer något fint nu. Det ligger något i luften. Det finns en begynnelse bakom varje hörn. Vi människor oroar oss för mycket. Du måste slappna av min vän. Ditt liv är fantastiskt, du måste slappna av och låta det blir precis som det är.

Att minnas varför vi finns är som att missvisa sin förgänglighet tillträdde längre in än behövligt. Vi är starka. Vi är stridslystna. Vi ställer upp vår här varje morgon och kämpar på. Det är fantastiskt. Det är stort att vi vågar låta lågan slå. Jag sträcker upp armarna och kramar hela mänskligheten för det är den värd. Den är värd att hållas om för att den finns till, för att den innerst inne bakom allt det svarta är helt underbar.

Det här är en liten sång för fredagen , för helgen och lugnet i skogarna, bland betongen och andrummet. Det är signaler att se sig in i framtiden och skaka om molnen så solljuset trillar ut. Det är att tycka om sig själv och ingå samfund med det salliga. Det är otroligt, oerhört och fantastiskt. Det är ditt liv och det pågår just nu, det pågår i detta nu och det är otroligt stort vad du än säger……

Just nu..

Sitter här i kvällens sena timma och kan inte riktigt sova. Det går inte. Jag rider genom natten på Kent senaste toner. Tillbaka till samtiden är en grym skiva, det är synt, dalahäst och Bergman hand i hand. Det är riktigt bra. Mitt soundtrack till hösten! Det är övergrymt…

Jag kan inte sova för att jag är fylld av så mycket. Jag och mina vänner Conny och Sara har återigen kickat Club Glänta i Hagfors och det gick strålande!

Jag är bara så uppfylld av tacksamhet över att finnas till. Jag har även prata med min underbara flickvän Carolin och berusats rysningarna hon ger mig.

Jag kan inte sova nu, jag är så fylld av allt….

Jag har kollar på lite gamla filmer jag gjort. Insett den där känslan att jag fan är duktig på det jag gör. Jag kände det även under kvällens läsning, jag är fan bra. Anders, den jag är. Innerst inne. Han duger. Han är bra han med precis som han är. Det är mycket skönt att känna det jag känner nu. Jag är stolt över mig själv. Över vad jag presterar. Jag är stolt över mig själv som pojkvän, som människa, som vän och poet. Jag är stolt över mig själv.

Det får mig att gråta precis nu. Jag är bra. Bra som den jag är.

Vid din sida med Kent, just nu. Mitt blod rister.

Jag är odödlig…..

ett tag i alla fall….

requiem för en onsdag

Det är undantagen i våra diskussioner som lägger såren i våra magar. Det är vår brist på kommunikation som vaggar livet till sömns, som en requiem för mänskligheten ligger det tysta och talar inom varje hjärta. En blödande böld inom varje låst stämma.

Vi skyndar hem genom sena nätter och tidiga gryningar. Ställer klockor och kliver in i dimman. Vi är lyckliga men sårbara, stängda men samtidigt öppna. Vi håller rädslan nära våra harhjärtan. Talar om hur mycket vi tycker om, men ängslar samtidigt för att vi visar våra medmänniskor för mycket. Vi har ständigt en känsla att vi borde visa varandra mer men ändå gnäller vi när vi visar för mycket.

 Vi är rädda att inte duga, att inte vara bra nog på det vi gör. Att de masker vi innerst inne bär, att de inte är vackra nog för att vissas upp. Vi traskar runt på tomma trottoarer i ett avlångt land där varje litet bloss bloggar ner sig i sitt eget träsk av speglar. Där vi måste vara något för att godkännas av en högre makt som faktiskt aldrig har bet att vi ska göra som vi gör för dennes skull. Vi jagar bort varje monster vi har under sängen men ändå river och gnäller det där inunder varje natt. Vi lägger ut små fällor och trampminor efter våra steg, hör dem slå igen men ändå varje dag kan vi se nya små tassande avryck i snön bakom.

Vi håller kudden över huvudet men rösterna vägrar att försvinna. Gud har satt ett pannband kring våra hjässor. Ett band av osagt. Vi öppnar ibland linjer på våra armar för bussar fyllda med zombikänslor att rinna fram ur.

Vi avvaktar och inväntar de rätta tillfällena att göra ”det där” eller säga ”det där” med en stilla vetskap att den dagen kanske aldrig kommer. Vi är så fega ibland och ibland fyllda av ett sånt bländande mod att det inte finns tillstymmelse i denna värld. Vi är en spännande sammansättning, en hägring som tror på sig själv och dricker sitt eget vatten som egentligen inte finns…..

Blytyngd….

Pappa och jag har svårt att öppna oss för varandra. Det har alltid varit så. Nu för tiden köper jag det, jag tror vi till och med att vi samtalar genom det tysta. Säger att vi älskar varandra genom att bara vara nära. Men ändå, varför är det ofta och i merparten en glapp mellan son och far. Varför denna ovilja att prata, varför skydda och dölja det som borde slängas ut?

Jag ser det runt omkring mig. Jag ser det i mig själv. Äldre män och unga män som har svårt att samtala med varandra. Svårt att öppna. Varför pappa och son aldrig pratat känslor, vart är språk då? Varför knyter det sig när jag kommer hem och inte sett mamma och pappa på ett tag varför känns det så konstigt att krama pappa då? Det är såna här frågor jag ställer mig nu. Det är det här jag vill skriva om just nu. Manlighet som blytyngd i svaghet. Varför sorgen är något som tillåts kvinnor men aldrig män. Jag tror det handlar om en genrationsfråga, det kommer med stor säkerhet att förändras.

En grej till som kan vara jobbig ibland, sånt som ibland skaver är att aldrig kunna säga till pappa, eller mamma, att jag älskar dem. Varför kränger det så hårt i mig. Döden kommer komma. Tiden går fort. Jag vill aldrig ta för givet. Kärlek är något fint, något underbart som man måste jobba för. Jag ska begrava mina föräldrar, det är så bara. Det är ett faktum jag måste leva med. En dag ska jag se deras kistor stå längst fram. Det är därför en plikt åt båda håll att föröka hitta en väg tillsammans att vissa kärleken som rinner i våra ådror som finns inom oss för att vi bär varandras hjärtslag, för att vi är familj. Mamma och pappa är viktiga i mitt liv. De har alltid stått vid min sida och lyssnat. De har aldrig krävt något av mig. Jag har alltid fått vara den jag är. Men ändå känner jag att jag inte visat min kärlek på rätt sätt. Jag ska inte tänka såhär, jag vet, skam och skuld är inte bra. Men ändå?….Det är frågor som gnager….

 

Nu är det klart på Måndag och Tisdag kommer jag agera ”förpoet” till Marcus Birro när han kommer till Värmland. Det blir så grymt! Marcus är liksom en av de som såg till att jag blev den jag är. Att jag började skriva, behöll min dröm. Förebild är ett tung ord men något åt det hållet är mannen i alla fall…. Kom och kolla i Ransäter och Karlstad.

Till min älskling

Caroline, du är min älskling.

mitt lim mot mjukheten och bävningen i hjärtat

Du är min pilgrim i en ohelig värld,

Stygnen mot mina öppna sår,

min ängel, min vän

Jag älskar dig för allt du besitter,

alla storslagna drömmar och yviga gester

men även alla små rörelser i periferin

Stort som smått. Svart som ljust

så sväljer jag dig med hull och hår  

Du är värmen som

Klorofyllet till mitt höstlöv,

saven som stiger

och solen som ler

Du är skrattet som värmer

och kyssen som berusar

Du är min sommarkänsla mitt i hösten

Min kappa som vänder

och klyver mitt hjärta,

andra hälften dig ger

Din att äga.

Din del som alltid varit,

din för ditt namn står skrivet

i guld och neon

i mitt bröst blinkande och starkt

 

Snart är jag hos dig.

Min lilla beiga skönhet och jag

kommer snart ner till dig…

 

längtar….

mina projekt och min längtan

Inspirationen har börjat komma tillbaks till mig, det är skönt. Jag har lite nya sköna idéer. Jag har flera spännande projekt på gång. Bland annat ett tillsammans med en av mina största förebilder i författarvärlden. Det är coolt, det är stort! Jag återkommer. Medberoendeboken ligger snart klar och redo att möta förlagen, sak bara fixa ett personligt brev. Jag har förhoppningar men försöker hålla mig till jorden och se klart på hela det projektet. Men det känns väldigt fint! Det känns faktiskt som om jag i det enkla gjort något stort. Hoppas, hoppas. Jag har värsta testpatrullen på boken just i detta nu…. Sen planerar jag för en ny bok och ny show. Mitt nya jobb fungerar fint. Jag ska göra diverse kulturella projekt med långtidsarbetslösa ungdomar i Hagfors. Det är spännande och lite läskigt. Men vi har flera grejer på gång. Bland annat ett kulturcafé den 18 oktober. Det blir grymt. Jag kommer läsa lite texter av mina författarhjältar då. Sen är det flera bokningar på gång för min poesishow och det är alltid roligt. Sen har lilla insomnade bandet Etna börjat fundera igen. Sen är det radiokåserier och lite grejer. Vara bara tvungen att plita ner det här så jag känner att det trots all händer saker…Hösten blir grym.

 

Imorgon kommer Caroline till mig igen. Jag längtar henne så. Jag vill bara bo med henne. Sätta rot och dela vardagen med henne. Det är en längtan efter delade ensamheter, det låter lite hemskt att skriva men ni förstår säkert;) Liksom att dela allt tillsammans. Vara i vardagen. Duka fint på kvällen och äta kvällssupé, göra matlådor och kyssa iväg till jobbet. Vara nära och kunna sitta och skriva med henne omkring mig. Åh, vad jag längtar allt detta. Jag längtar efter min älskling så. Längtar hennes läppar, hennes underbara hår. Hennes ögon och hennes fantastiska skratt. Hennes ömhet, virvelvind och godhet. Hennes blick att se sånt som ingen annan ser. Hennes poesi, hennes kropp. Att i skogen traska och vandra med hennes hand i min. Hennes allt. Jag längtar dig min sköna. Längtar dig som fan!!!!

För jag vet inte bättre

Här kommer ett litet utdrag ur ett gammal manus som aldrig blev något. En bok som refuserades och blev kvar i min dator. Det är kanske bra, det är en jävligt bitter grej…

Mycket nöje….

 

Jag blundar kort några sekunder

Förlorar fotfästet

Missbedömer avståndet och faller

Jag faller

Herregud, jag faller

Jag är så dålig

Jag är så hemsk

Jag är så dum

Jag har så många problem

Men samtidigt är jag mycket mer komplicerad än så,

mycket mer komplicerad

Jag tror att jag kommer överleva oändligheten

men jag kommer inte ens överleva min egen förgänglighet

Det finns inget i min värld

som kan kallas gudomligt ingripande

Det kommer aldrig komma ett mirakel

som helt plötsligt ger min strävan ett värde

Inget kommer att ha betalats tillbaks

när mina händer skrynklats klart

Jag kommer aldrig vinna

Jag är dömd att förlora

Jag faller

och ser inte att jag drar med mig allt jag någonsin älskat

Jag faller

och ser inte att alla fel egentligen bottnar i mig själv

Jag faller

och blir nu en del av ett större problem,

ett större misstag

 

Jag manligheten som måste levas upp till

Jag är den ständigt erigerade blyklumpen 

som spräcker världens oskuld

Jag är en Kendocka med påklistrad kuk

som ska rädda världen från sig själv

Jag är manligheten som tillåter allt ont att upprepas

Jag är ful och smutsig

Åh gud, jag är så otäck och fel

Ner på knä världen!

Ta emot vad jag ger dig

Jag är en mun som fylls med vitt slem tills den kräks

Jag är våldtäkter och folkmord

Cirklar av män kring mikrofoner och mineralvatten

som tillåter oförståndet att bli en dygd

Jag är kvinnor, bilar och pengar

Jag är förnuftet som flyr från vårt klot

Jag är bling bling

Jag är man

Tralalala, jag är man

Jag är mänsklighetens svar på sig själv

Jag är grov och mjuk på samma gång

Jag är Bruce Springsteen upplöst i syra 

och Bruce Lee upphöjd till tio

Jag är präglad till ledare

Självutnämnd bland idioter

Jag är man

Jag är man

Världen, hör ni mig!

Jag är man!

Yeah! Baby! Yeah!

Jag är man!

Jag piskar draken med brinnande lakan

och rider världen in i fördärvet

YEEHAAA!!

BAAABBY!!

YEEHAAA!!

Jag är MAN!

och jag är den största bajskorven av dem alla

som korkar igen världens rövhåll

Jag är det största misstaget av dem alla

Jag är man och den fetaste delen av problemet

Men samtidigt är jag mer komplicerad än så,

mycket mer komplicerad än så

 

Jag är slöjor och förtryck i mellanrummet liv och leva

Jag är en för djupt grävd grav som vi inte tar oss ur längre

Åh gud, jag är så otäck och fel

Jag är den värsta mardrömmen,

som hela tiden tvingas hålla sig vaken

när alla andra sover

Jag är den att hela tiden offras

för andras brist på ifrågasättning 

Ständigt den medvetne

Ständigt det ensamme vandraren

Pang!

Pang!

Pang!

Tills dess att jag krälar runt i blodpölar

och blöder år alla andra utom mig själv

Jag bär omkring törnekrona

och världens ondska i ett kors över ryggen

Jag gråter för alla andra utom mig själv

Kalla mig vad ni vill

Kalla mig martyr

Kalla mig Jesus, Allah

Hitler, Ataria eller Mamma

Saddam, Bush, Pappa eller Persson

Kalla mig satan, Bert Karlsson

Horace Engdahl, vänner eller livet

Kalla mig Paris Hilton, Buddha,

Gucci eller Brad Pitt

Heroin, Coca-Cola, sex, lögner,

drottning Silvia, Tv3 eller V75 

Kalla mig vad fan ni vill

Jag finns längst inne i era hjärtan,

Jag är vilsenheten i era liv,

osäkerheten i ert bröst 

som gång på gång tuggar sig genom kistlocket

Ni kommer aldrig bli av med mig

Jag kommer alltid att sitta där på er axel

och i all evighet se till att ni förlorar er

i frestelsens hånfulla håll,

se till att ondskan lever kvar för all framtid

 

Åh gud, varför har du övergivit dig själv?

Ingen av oss har en tanke i huvudet

Åh gud, om du nu bryr dig om oss!

Hjälp oss

Sänk ner din helande hand och kläm livet ur oss,

för vi är så fel ute

Vi är självmordsbombarens hjärta som hänger kvar

Sekunder

Tusendelar

innan fem i tolv bussen flyger i luften

Vi är tusentals porrfilmer inspelade på samma dag

Vi är massförstörelsevapen och apati upprepade i evighet

Vi är kulsprutesmatter över skolbänkar och tandställningar

Vi är för stora skillnader och allt för djupa klyftor

Vi är vissa magar fyllda med falukorv och trygghet

och vissa magar fyllda med kondomer och heroin

Vi är atomexplosioner i vårt inre

Vi är mörka vindar som flyger in och ut genom varandra

och glömmer att stänga dörren med flit

Vi är en förtvinad hand

fastspikad på ett upp och nedvänt kors

av flimranden TV-apparater

som blint visar Bigbrother i en ständig upprepning

Vi är reklam och diarré som sys fast i det offentliga rummet

Vi är kinden som vänds

Käftar som stängs

och kappor som efter vinden vänds

Vi bryr oss inte längre om varandra

Vi skiter i vår nästa och vår nästa skiter i oss

Det är var man och var kvinna för sig själv

Ensamma, ihåliga, och utan vare sig mål eller mening

driver vi planlöst fram i universum,

sminkade med ett sjukt lim

och väntar på att något av värde

ska komma och fastna på oss,

komma och befria oss

Vi är så förbannade men vår ilska blir bara tysta ord

som stannar kvar och målar vår vrede i tigande överdrag

Vi är en spisplatta under vårt land av tystnad

där någonting sakta börjat koka över

Vi är ett flyggplan av eld

som breder ut sig över ett flyggfält av bensin

Vi är kartan till miraklet som vecklats ihop

och gömts i satans ändtarm

 

Vi är vita staket som skyddar

Vi är ytan, till ytan,

till ytan, till ytan

till djupet rakt ner i själen

som aldrig sett ett ankare

Vi är hålet i hjärtat som aldrig sluter sig

Vi är allt trasigt som aldrig blir helt

Vi är platsfolie mot en ruta glas

Vi är tomma, fula och dåliga

Ett tomt skal av ingenting,

i en lika tom värld av för mycket allting

Vi är universums största misstag,

som nu räknar ner sin nollpunkts skala

till det bistraste slutet

Till punkten då allt kommer krevera

Explodera

och bli accepterat

 

Vi är Dantes alla steg i ett enda kliv

Vi är tortyren som aldrig tar slut

Vi är terrorn

Herregud, det är vi själva som är problemet

För det finns ingen ond styrande makt

Det finns inga spindlar i nätets mitt,

inga korruptioner eller syndabockar

Vi är alla lika skyldiga,

var och en av oss är precis lika skuldtyngda

Vi är alla en del av samma gnagande problem

Ett stinkande bekymmer

En pest

Ett virus

som går under ett enda samlingsnamn;

Mänskligheten

 

All right, visst är vi alla en del av problemet

men samtidigt är allt mer komplicerat än så,

mycket mer komplicerat än så

Vi är både början och slutet till allt ont

men vi är också början till allt gott

Vi äger egentligen redan svaret på våra frågor

Vi har redan nycklarna till pärleporten i vårt räckhåll

men vi väljer istället att gå de ond vägarna

För de goda vägarna kostar alldeles för mycket kärlek att vandra

Vi har oss själva att skylla till allt ont

Så egentligen, har vi verkligen rätt att klaga?

När vi självmant gått med på att dö om och om igen

Trycka record och kopiera undergången,

så vi i evighet kan stirra på det tomma flinet

som förkastar kärleken om igen

Äger vi verkligen rätten till att klaga?

 

Vi är ett vedträ till på elakhetens lägereld

Vi knyter näven i andras byxfickor

och ingen får ha något som vi andra inte har

Vi är en IKEA möbel

som sågar bort minsta tecken på särprägel

Kulor som stryker kameralinsen

medan vi stoppar våra ögon i rullgardinen,

drar i snöret och rullar runt där i vår kravmärkta trygghet

medan vi onanerar till internetporr

Vi ser till att allt av värde förstörs och smulas sönder

Vi tillåter pengar att bli svaret till livets alla ekvationer

för pengar är viktigare än allt annat

Sedlar och mynt till svaret på allt

Svaret på de stora tänkarnas största tankar

och svaret till de största böckernas tyngsta frågor

 

Vi juckar mot en skyltdocka av rakblad

och vi vill in i allt som är syntetiskt

Vi exploderar och skövlar fram,

ser till att det inte finns en enda del i vår värld

som inte blivit brännmärkt av vår glödheta treudd

Den här världen har svingat klubban

och dömt sig själv till det grövsta fängelsestraffet

Dömt sig själv till den hårdaste påföljden

Till att i evighet tvingas umgås med sig själv

Den här världen har sig själv att skylla

Allt är dess eget fel

Alla bär skuld till allt

Precis alla!

Till precis allt!

För vilka tror vi egentligen att vi är,

när vi samlar diamanter på öde öar

i hopp om att någon ska komma och rädda oss

Vilka är vi, att tro oss större än vi är

Vilka är vi att hålla hoppet levande

fast vi vet att fyrtornet sedan länge brunnit ner

Vi försöker skrubba händerna rena som oskuld

med ännu mer otukt

Du kan säga vad du vill,

men både du och jag dyrkar och tillber självförnekelse

mer än vi dyrkar och tillber våra liv

 

Det finns ärligt talat ingen härlighet kvar

Det finns uppriktigt och egentligen

inte en enda gissning kvar som kan kallas hopp eller tro

Det finns ingen frihet,

inget som kan fylla tomrummet

mellan liv och leva med den ärligaste synvinkeln,

en vinkel som skiljer dem båda åt,

ett synsätt som kommer få oss att på allvar

börja se våra liv för dess innersta värde

Allt är dömt

Allt är skit

och om det nu finns en himmel

kommer vi alla bli kvar i molnen

och som ett stilla surt regn falla tillbaks,

för att hemsöka varandra om och om igen

tills inget finns kvar

som kan kallas fläckfri gudomlighet

 

Vi är alla trötta, vilsna och förbannade

Vi är alla giriga, onda

och självupptagna små monster

Vi springer alla fram bland köer, murar och stängsel,

och vi blir alla lika kalla och blöta i paniken och trängslet

Vi vill gång efter gång ge upp

men vi fortsätter ändå

Fortsätter skövla fram mot vårt okända mål,

fast vi vet att målsnöret

hela tiden flyttas allt närmare ravinens brant,

allt närmare den slutgiltiga besvikelsen

Vi tror oss odödliga,

tror att allt är outtömligt och obegränsat

men plötsligt en dag

kommer vi att stå där i slutet av vår strävan

och med byxorna nere

kommer vi då skamset konstatera

att allt inte blev som vi trodde 

Vi kommer då vända oss om

och se allt det hemska vi åstadkommit

Allt vi trampat ner

Allt och alla vi svikit 

och allt vi skövlat ner

Vi kommer då se på varandra

och förstå att allt kommer tas efter,

att allt kommer upprepas i en evigt ond snurrande cirkel

och innan vi hunnit fälla

vårt livs första uppriktiga tår av skuldkänsla

så kommer himlen

ha dragit sin sista suck

och exploderat

Det finns hopp trots allt

Det är en hel del gnäll i luften nu för tiden. Det är gnäll på regeringar, det är gnäll på vädret, det är gnäll på idol, gnäll på löner, bostadsbrist, jämställdhet, på det mesta. Jämmer och elände hela tiden. Jag vill inte gå in på om det är befogat eller inte och många gånger håller jag med. Ställer upp och skriver under. Men mitt i allt gnäll, mitt inne i våra klagande andetag får vi inte glömma att titta bort och ta djupa andetag. Rikta om blicken och föröka se klart mitt inne i allt det dunkla. Det svarta pratet, även om det är befogat, har en förmåga att hänga sig över vår sikt framåt. En förmåga att skymma vägarna. Vi får inte glömma att vi faktiskt äger förmågan att göra våra liv storslagna, att vi kan skänka lindring både till oss själva och andra.

Det är lätt att köra fast i våra svart hjul som kränger på allt snabbar för varje år som går. När en dålig samhällstendens börjar uppstå och människor reagerar så blir det lätt så att vi som ett gäng får går dit alla går. Trissar upp varandra och jagar på. Vi tänker inte klart och klagar ibland av ren slentrian för att våra personliga viljor är alltför sköra att stå på egna ben, vi litar för mycket på gruppen. Det jag menar är att vi borde ställa oss upp och säga ifrån tydligare, både som grupp och enskild individ. Vi får inte låta det svarta dra ner oss. Vi måste säga ifrån och försöka se det som går att påverka, för det finns saker vi trots allt kan påverka även om det ser mörkt ut. Det går att säga ifrån. Det går att se allt det vackra även om sikten är skymd. Det finns hopp trots allt….

Den joggande poeten

Nu har jag kommit hem från min joggingrunda, det är så jävla skönt att var igång med träningen igen. Den känns, inte minst kreativt. Jag tänker klarare. Idéerna kommer liksom farandes och tar sig in i mig. Varje steg jag tar pumpar runt det kreativa brännslet i mitt hjärta. Det är en övergrym upplevelse. Annars har jag lite lätt skrivkramp just nu. Det är lite kantigt och lite svårt att få till något bra. Jag har haft det här förr och det är helt normal men ändå, man blir lika jävla ängslig varje gång. Har jag tappat förmågan att skriva? Har elden slocknat? Mitt orosmoln kryper fram ur buskarna och hänger sig över mig i sina tunna fisklinor som leder till trollet bredvid som fnittrande står där med sitt jävla metspö.

Det är så djävulskt på nått sätt, det där trollet har inget här att göra men ändå kommer han. Sätter sig på sängkanten och bara kör sina tvivlande klor i mig. Fy fan! Men som sagt, inspirationen kommer snart tillbaks. Måste bara slappna av och låta allt komma. Ibland måste man vänta tills berget kommer till mig inte tvärt om. Nu ska jag läsa klart alkemisten, prata med Caroline min duva och gå och lägga mig…..