om sorg
Det sitter en präst på TV nu som har skrivit en bok som heter. Ingen mer dag i parantes. Det är en riktigt bra titel. Boken handlar om sorg och konsten att bearbeta sorg. Det är ett viktigt ämne att prata om. Nu för tiden sak allt gå så fort, inget får förändras. Allt ska vara enkelt. Men sorg är aldrig enkelt. Sorg är ett mörkt rum man måste föröka lära sig leva med tills den dagen man vant ögonen, till det inte längre är lika mörkt. Sorg är något fint och viktigt, det är ett steg att gå vidare i. Det är ett redskap för utveckling med det menar jag inte att det är enkelt, tvärtom det är svinsvårt. Jag har själv levt med sorgen i många års tid. Sorgen och saknaden efter en bror. Efter en frisk Mamma. Efter ett liv som ska börja på alvar. Men jag har lärt mig att det går att leva med sorgen om man vågar ta i den. Det går att se klart mitt i det dunkla. Genom att våga ta i det mörka så går det att leva med klumpen bakom bröstet. Det går. Vi ska prata om allt i vår värld men något vi har svårt att diskutera är sorg, när sorg kommer på tal så går vi över på andra sidan vägen, vi vänder bort blicken och gör allt plötsligt så svårt. Varför då? Detta är ett ämne jag ska börja skriva med om nu, det är ett viktigt ämne…. Det finns ett behov……
30 oktober, 2007 vid 12:11 e m
Det är intressant och viktigt det du tar upp idag. Sorgen. Mitt inlägg koncentrerar sig till sorgen kring dödsfall.
Jag läste för ett tag sedan någonstans om någon som menade att sorgen i relation till omgivningen förändrades iom det att vi ”avskaffade” likvakan och sorgefloret. Han resonerade som så att förr, när dessa attribut var norm, gavs sorgen ett helt annat ansikte. Det var OK att sörja, att riva ut sin sorg, att inte fungera som människa. Ingen förväntade sig att en människa med sorg skulle vara tillbaka, back on track sas, inom en snar framtid.
Jag står beredd att hålla med denna någon. För idag, så som JAG upplever det, är det OK att vara ledsen, att sörja, sakna, inte fungera – ett tag. Armar håller om och tröstar men säger i samma andetag att livet måste fortgå, livet stannar inte upp, vardagen stannar inte upp. Det finns ett arbete/barn/familj/djur som måste skötas och tas hand om. Om det är omvärlden som verkligen begär det eller om det är våra egna skuldkänslor över att inte vara en supermänniska med armar som Shiva är egentligen inte relevant. Vad som istället är relevant är att det säger en hel del om det samhälle vi lever och verkar i. Att enbart säga att de nya synsätten har med förändringen kring dödsfall, som jag tidigare skrev om, att göra är naturligtvis galet. Ingenting kan tillskrivas allt men att samhället och därmed vår vardag har förändrats och fortfarande gör är ingen nyhet. Min åsikt är att fall människan inte får möjlighet att sörja, riva ut sin sorg och kanske även tappa fotfästet blir det så mycket svårare att komma tillbaka, i längden. Det ska vara OK att falla tillbaka, att ”älta”, genomgå nya faser och få tillfriskna i individens egen takt. Inte den som samhället förväntar sig. Om det innebär likvakor, sorgeflor och sorgeår så ska det inte behöva ses som spektakulärt och överdrivet utan istället som något som de närmast sörjande antagligen behöver i sin bearbetningsprocess.
Det är många jag hör säga att ”alla sörjer vi olika”, ”sorgen tar sig olika utrycksformer hos olika individer” då måste det ju även få accepteras att det förhåller sig så påstår jag. Självklart finns det gränser för vad man kan acceptera men om man tänker bort undantagsfall utan istället tänker på massan finns det en hel del som bör förändras kring sorgen, precis som du skriver Anders.
31 oktober, 2007 vid 9:40 f m
Bra skrivet min kära. Precis så! Älskar dig….