Ensammast i Sverige
Jag skuggar mig själv. Leker en man jag inte är. Jag håller inne och tillbaks för att jag inte vågar vissa vem jag är. Det är trångbodda tankar och skeletthänder på mina axlar, det är lien i ögonvrån. Jag håller inne vissa känslor, penslar på och håller inne för att inte vissa.
Jag vandrar redan tänkta fotspår och slår sandsäcken inuti mitt huvud men aldrig utåt, där växer min ro varm och klar.
Jag slog nyss sönder en talrik, den flög över golvet i hundra delar. Det kändes bra, det är första gången jag slagit sönder något i vredesutbrott. Omoget men skönt.
Jag är bara så trött, så sliten och nöjd över att ständigt vara på resande fot. Det är avstånd till allt. Varför bor jag där jag bor. Varför fortsätter jag krama det här svarta jävla hånfulla skithålet till småstad. Varför inte bara skita i allt. Det är så förbannat jävla långt till allt. Det är avstånd och mellanrum. Skit ner er jag sätter nu på mig offerkoftan, ta er det-går-att-bo-kvar-och-skapa-något-skitsnack och dra. Jag har party med min offerkofta, den är min vän.
Jag hatar att bo här just nu. Mitt i ingen jävlastans och allt är bara någon annanstans, allt är bort. Allt är långt, längre, längst. Det är långt till min kärlek, det är långt till mina scener, det är långt till affärer, det är långt till mina favoriter, det är långt till vänner, det är långt till tamejfan allt. Jag vill bara dra härifrån. Det är mörker och stumma ord. Det är idioter i förklädnad till ännu större idioter. Det är vansinne och strunt förklätt till det allmängiltiga. Det är stel förbannad manlighet och människor som inte kan prata med varandra om de inte hällt 4 liter hembränt i skallen. Det är okunnighet och ansträngda fåntrattar som pissar på sin egen gudomlighet. Det är ljus som spills ut. Det är skit. Det är Hagfors. Det är människor som lurar sig en framtid.
Jag är bara så jävla trött på detta förbannade avstånd. På att allt ska ta sån jävla tid. Den här världen och Gud kan dra åt helvete. Jag är bara så förbannat ensam häruppe, jag känner mig bara så fruktansvärt avskuren och bortkommen. Jag rasar ihop på golvet i mitt kök och skriker, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer!! Ingen människa är så ensam som mig. INGEN. Jag är helt genomskuren av rakblad. Jag blöder ner hela satans gatan men människor som passerar ser det inte för de känner varandra men det känner inte mig, så varför då räcka ut en hand….
Hagfors är en stinkande bajskorv som vägrar åka ner. Det här avståndet tar död på mig. Jag orkar inte med den här tystnaden något mer, orkar inte med det här avståndet. Jag hatar just nu min hemstad, jag hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors för jag är ensligast i Sverige. Jag är den ensammaste av er ALLA….
26 oktober, 2007 vid 12:05 e m
mmm mycket starka känslor. Vackert!
Jag kan se framför mig hur du står där på bajskorven som likt ett förlisande skepp sjunker… och du med din flagga med beteckningen ”gud” står kvar och följer med ner i djupet!
”jag besteg dig din skitstad! Jag besegrade dig!”…”one small step for a man; one giant leap for mankind lost in shit”…
men likt en korv tillslut efter åtskilliga spolningar driver iväg i rören… in i det mörka, äckliga blöta… så kommer en dag… när himlen öppnar sig…. och likt en fjäril kommer du stiga från bajskorvarnas realitet… lämna reningsverket under dig… och sväva som Ikaros mot himlen….
men till skillnad från myten kommer din färd att bli ett äventyr med lyckligt slut… ditt vax kommer stundtals att försvinna i närheten av solen… men du kommer då likt schamanen att förvandlas till en fisk och simma genom sju hav…
och tillslut… tillslut kommer du fram till själarnas ö.
Där finns inga avstånd… Där pulserar livet… allting är nära… kreativiteten, livsglädjen, resurserna, kärleken och vännerna… allting finns där och väntar på dig… som en bäddad säng och på kudden står ditt namn… utanför fönstren leker barn och djur och vuxna barn… och alla dansar, sjunger och läser poesi för varandra… och när du kommer så stannar alla upp och välkomnar dig hem… hem till dig själv… hem till din djupaste harmoni…
Harren leker i vattnet och älgarna dansar boogie woogie i skogsdungen… där läggs borden upp till kalas… ingen flyr, alla är nära.
och när du börjar läsa din poesi från hjärtats djup… så ligger alla i andakt och lyssnar till dig… gråter, skrattar och lever och vilar… och de lyssnar in allt…
sen kommer natten … en mild vind sveper in över platsen och i en spiral av dröm förs vi alla upp till en högre rymd där jorden är guds brud… en kosmisk dans… och i trans följer alla… in, in, in…. till den kärna där frågorna tar slut… där ljuset är som starkast, men inget finns att se…
gryningen kommer åter i en mäktig scen av stigande galaxer… och där vilar vi allesamman i lugnet… den totala stillheten… och vet att allt är besvarat… alla dessa bajskorvar som bara var rädsla och vana, de har nu växt till något nytt och meningsfullt… allting är transformerat… som det vaga minnet av en mardröm ligger det förflutna som en sentimental sträng av historia… men här är något annat…
allting leker… och kommer leka….. i en ständig cykel…
och ingen tänker ens tanken att det skulle kunna bli tråkigt
någonsin…
för allt är sin egen fullhet
meningen som förebygger frågan om mening
i den stunden är vi seendet
vi är seendet som ser sig självt
vi är ruset av närvaro och bekräftelse
vi har då insett
att det gröna gräsets realitet finns inom oss
att den lycka vi förut placerade i objektet
den längtan vi kände bort
var det paradis
som redan var planterat i oss själva
Guud
va
jag ÄR
Bra
Guud va Bra att jag ÄR Guud!
27 oktober, 2007 vid 6:46 f m
varför flyttar du inte dä?Tycker du är som ett barn som inte får som det vill
27 oktober, 2007 vid 8:24 f m
Och du beter dig som en anonym fegis bland alla andra. Gå och lägg dig!
28 oktober, 2007 vid 8:01 f m
varför ska jag lägga mej? klaga kan du på allt som inte passar dej,undrar om du är 10 år som du beter dej flytta
29 oktober, 2007 vid 4:12 e m
Ja, jag är tio år ibland! Det är jag stolt över! Det är såååååå jävla skönt att vara barn ibland. Du borde pröva du brådmogna och ANONYMA människa. Som jag sa, GÅ OCH LÄGG DIG! För som sagt Hagfors är en kukstad ibland men nu ska det faktiskt bli lite skönt att komma hem…..
Kram, kram
31 oktober, 2007 vid 1:28 e m
Jag tror Conny är något på spåren. Uppfattningar om verkligheten är fenomen som går genom våra sinnen. När jag går genom Hagfors, ser jag inte Hagfors längre. Jag gjorde det för ett tag sedan, allt var kuk och alla var efterblivna. Nu ser jag ändernas vingslag när jag bryter bröd med dom bland guldfärgade löv. Jag ser min flickväns leende när jag kommer hem från en koffeinstinnad korvstoppsdag. Jag ser asfaltens glans under en kall höstkväll. Jag pratar med min pappa för första gången. Men jag ser naturligtvis fortfarande kuken och inskränktheten. Apatin och fördomarna. Vad som är dåligt, vad som kan göras bättre. Ensamheten. Men vi är inte ensamma i Hagfors. Vi ensamma är inte så ensamma som vi tror ibland att vi är. Mycket av min ensamhet är mitt eget fel måste jag erkänna, eller på grund av mina sår, mina skapade fördomar. De gånger jag vågat utmana mig själv och glimta in i världar i Hagfors jag tidigare förnekat eller ryggat för har öppnat mina ögon för uppfatttning att det verkligen finns hopp för Hagfors. Inte att Hagfors kommer att bli New York. Utan att staden får och har människor som är som du och jag, ensamma, men levande strävande människor för något bättre. Apatin är farlig. Likgiltigheten, neutraliteten är destruktiv. Inte bara i Hagfors, utan i hela världen. Jag hatar den världen, den som är likgiltig, de som inte vill ta ställning. Nu blev jag för pretentiös. Det känns som jag skrivit många plattityder, men andemeningen är att jag känner igen mig i hatet. Det största vapnet mot apatin tror jag ligger i att synas, att visa att det går att vara en annan hagförsing än chablonbilden, än den fördom som vi delar. Där tror jag du gjort en stor del, Anders.
31 oktober, 2007 vid 2:05 e m
Tack Kristoffer. Så sant det du skriver! Tack för dom fina orden.