Vals för Onsdagmorgon

Saftens stegrande känsla,

bubblande byxans blixtlås

och den framgjutna blyklumpen

med änglavingar

och mjuka bomullens flykt

Den snåriga skogen

av snigelspår och gömda skatter

i fjädrar och påslakan

Dansen som tänder

och händer som ökar

Spelar muskelmassans blindskriftsvals

över kullar och nejder,

skinnets betydelse och rispande

Nagelsfasta hullet och

skvätt i ringvarats evighet

Det infernaliska rörelseinfernot

och sköndämning i ljumsken

Den brustna porten

och tusen rösters tjohoo

Att vara eller inte,

som på film komma ur

och in med kraft slunga

himlen mot stjärnorna

och singla ner som en tömd komeda

Det är allt att vara för den som vill

verka men ändå tömma tanken

och bara njuta

i en muskelsammandragning,

vara sådär skönt verklig

Bara för en sekund

 

Oj

Oj

Idag är det bultar och spikar…..

om sorg

Det sitter en präst på TV nu som har skrivit en bok som heter. Ingen mer dag i parantes. Det är en riktigt bra titel. Boken handlar om sorg och konsten att bearbeta sorg. Det är ett viktigt ämne att prata om. Nu för tiden sak allt gå så fort, inget får förändras. Allt ska vara enkelt. Men sorg är aldrig enkelt. Sorg är ett mörkt rum man måste föröka lära sig leva med tills den dagen man vant ögonen, till det inte längre är lika mörkt. Sorg är något fint och viktigt, det är ett steg att gå vidare i. Det är ett redskap för utveckling med det menar jag inte att det är enkelt, tvärtom det är svinsvårt. Jag har själv levt med sorgen i många års tid. Sorgen och saknaden efter en bror. Efter en frisk Mamma. Efter ett liv som ska börja på alvar. Men jag har lärt mig att det går att leva med sorgen om man vågar ta i den. Det går att se klart mitt i det dunkla. Genom att våga ta i det mörka så går det att leva med klumpen bakom bröstet. Det går. Vi ska prata om allt i vår värld men något vi har svårt att diskutera är sorg, när sorg kommer på tal så går vi över på andra sidan vägen, vi vänder bort blicken och gör allt plötsligt så svårt. Varför då? Detta är ett ämne jag ska börja skriva med om nu, det är ett viktigt ämne…. Det finns ett behov……

skogen och framtiden

Jag brukar klaga på att bo i Hagfors ibland, att det är långt till saker och ting. Men jag föreställer mig i skrivande stund hur det skulle vara att bo i Sysslebäck. Det känns som om Lappsjukan skulle stå och banka på dörren. Ett tag, sen skulle man säkert anpassa sig därefter. När jag blir äldre så vet jag att jag kommer längta till något sånt här. Jag vet att jag i framtiden kommer vakna upp men en brinnande längtan efter att tränga mig längre ut på landsbygden, långt längre bort från bebyggelse och kontakt. Ditt där bara tankarna hörs, där allt som råder bara är det egna. Där sinnena kan kopplas av, ner och glida in i en sömn. En vaken sömn som vaggar allt lite lugnare. Där läsandet och skrivandet blir en spiraltrappa upp bland stjärnorna, en rökpelare och några steg från skorstenen upp bland det stora mörka. Där bredbandskontakten blir en tratt att hälla ner alla funderingar, genom glas och vajrar. Ut till resten av världen. Jag kommer i framtiden längta ut till ensamma steg ut i natten och barrdoft i näsan. Det kommer bli stilla tyst och älgar som brum0ar på avstånd. Det kommer bli svampplockning och hemmajord sylt. Det kommer bli björnfällskvällar och långa samtal. Jag kommer längta mig ut i spåret med långfärdsskidor och skrynklig choklad. Det kommer bli myspys och jobbet gjort för det finns då bara konst, kärlek och natur. Mystik och ljus hand i hand med det enkla och mörkret.

Det kommer bli magiskt eller kanske inte alls blir såhär. Det kanske blir Stockholm och fart men ändå. Långt inne bultar jag för det här. För sånt här….

hemma igen…

En blogg från igår men ni får den idag.

Jag sitter i en hytt mitt mellan de norska bergen. Det är vackert. Ser nästan ut lite som något ur en Bauertavla, det är smått sagolikt. Man väntar bara efter att se ett lite troll med pälsmössa komma ut ur skogen med näverryggsäck och säga heej, heej på klingande norska. Fisket har gått dåligt, mycket dåligt. Gud har behagat att nästan blåsa bort oss från de norska domänerna. Det är storm utanför och härinne puttrar värmen och behandlar ett fruset sinne med omsorg, det är skönt att leva. En timmerstuga mitt i skogen ger en speciell känsla, man känner sig nästan lite som Dan Andersson eller nått, just nu läser jag förträffliga Möss och människor och lyssnar på Sisters of mercy. Utanför knakar fogarna och regnet rinner på fönsterrutan, dimman lämnar bergen och mörkret tätnar utanför. Idag har jag stött på en gammal vän vid strandkanten. Strömstaren dök upp igen. En jättevacker och mycket speciell liten fågel, en svartvitt liten nyfiken krabat (kolla in den i boken älskling). Den förföljde mig hela strandkanten där jag gick, när jag tog ett par meter flög den vidare till nästa scen och satt där och kvittrade efter mig. Typ, kom igen nu din jävla slöfock, rör på benen!!!

Det var lite mysigt. Det är överhuvudtaget väldigt mysigt häruppe. Jag gillar de här trakterna. Det är väldigt fint. Imorgon åker vi hem igen. Nu ska Pappa, jag och Mattias ta någon öl till sen blir det mer läsning och sängen…….

 

Dagens blogg.

Vi är snart hemma. Bilen har precis lämnat gränsen. Vi är påväg mot Hagfors igen. Idag har fisket gått mycket bättre. Vi har fått några fina Harrar och sitter här nu och käkar svindyrt norskt godis. Snart hemma igen. Jag längtar efter att börja jobba med lite nya dikter igen, längtar efter att sätta fart på mitt fartyg. Men mest längtar jag efter min Caroline. Längtar henne i varje vrå av mig…..

I hast…

Nu är vi snart i Norge. Lämnar landet ett kort tag, det är skönt. Norge är fint. Jag ska fiska harr i några dagar. Drapera mig i mystiska granskogar och höga berg, det blir magiskt. som det är varje år vid den här tidpunkten. Allt kan hända! Det är bara 200 meter till grä’nsen så jag måste vara kort………

Hej på några dagar. Caroline, jag älskar dig. Älskar dig så innerligt…..

Mitt hjärtas slag

1999 stod jag längst fram på en Thåström konsert. Jag hade nitarmband och en trasig skjorta. Jag var stenfull, packad och glad. Jag hoppade runt längst fram som en tre meters kulspetshammare och stämplade 14 åriga kajalindränkta misantroper med mina fyrtiosju storlekar stora stämpel dynor till oknutna kängor. Thåström slår sönder tre stativ, skäller ut två vakter och hoppar runt som en påtänd spindelman.

Det var grymt, det var min första riktigt stora konsertupplevelse. Visste sent, många har säkert fått det tidigare men det var nytt för mig. Allt var nytt. Världen var ett ostron och jag kvävde mig själv med alla intryck på en och samma gång. Jag älskade Thåström. Han var mitt allt. Sedan jag för första gången hörde Marcus Birro snacka om Imperiet på radio så var jag fast och är det fortfarande. Men något har hänt. Thåström gnistrar inte lika mycket för mig nu när jag ska försöka lyssna när jag sitter här på jobbet. Det funkar liksom inte nu. Han kommer alltid vara en del av mitt liv, en av hjältarna. Men det funkar inte längre. Imperiet berör och erövrar mitt hjärta för att det fortfarande lägger ut broarna till passionen och romantiken med Thåström solo, nej fan….Det funkar inte längre.

Det är 2006. Jag står i Karlstad längst bak på nöjesfabriken. Jag är spiknykter. Jag är klädd i svart. Thåström vankar av och ann på scen och ser svår ut. Han väser ut sina lågmälda ballader från sin nya självbiografiska skiva. Jag tänker på annat, jag tänker på dikter och taket med fläktar och surr. Jag är inte närvarnade. Jag är långt borta men ändå där. Det är som om jag och Thåströms vägar glider isär. Det är som om något tar slut den kvällen…..

Det är smärtsamt att tappa sina hjältar men det händer ibland då de beslutar att ta en väg man inte kan följa. Sånt händer. Människor växer ifrån varandra. Enklare än så är det inte.

Men Thåström jag saknar dig ibland, saknar Det är ni som är de konstiga perioden. Då du sa allt så enkelt. Då du rakryggat drog mig i kragen och fick mig att känna tillhörighet, att ingen jävel kan bestämma över mitt liv. Men jag vill tacka dig, tacka dig för allt du gett mig. Den känsla av tillhörighet. Den rödsvarta boken är nu sönderläst, den är nött i kanterna och det stinker spilld öl av hela skiva. Den ligger i min samling som en glödande påminnelse att konst kan försätta berg och det, det har jag inte glömt. Kommer aldrig glömma mitt hjärtas slag…..

En bra dag

Ja, jag säger då det Ismael.

Ibland blir jag bara för uppe i det blå

och tänker sönder hela jävla världen min.

Måste lära mig att andas lite mer.

Slappna av och andas.

Idag är en fin dag för idag ska jag träffa min Älskling

Idag är en fin dag för att jag ska jobba med min poesi

Idag är en fin dag för imorgon åker jag på fiskesemester

Idag är en fin dag för att jag mår bra,

jag är hel och ren, pengar på kontot

Idag är en bra dag för att jag lever, andas

och skrattar lite åt mig själv från igår…..

Ensammast i Sverige

Jag skuggar mig själv. Leker en man jag inte är. Jag håller inne och tillbaks för att jag inte vågar vissa vem jag är. Det är trångbodda tankar och skeletthänder på mina axlar, det är lien i ögonvrån. Jag håller inne vissa känslor, penslar på och håller inne för att inte vissa.

Jag vandrar redan tänkta fotspår och slår sandsäcken inuti mitt huvud men aldrig utåt, där växer min ro varm och klar.

Jag slog nyss sönder en talrik, den flög över golvet i hundra delar. Det kändes bra, det är första gången jag slagit sönder något i vredesutbrott. Omoget men skönt.

Jag är bara så trött, så sliten och nöjd över att ständigt vara på resande fot. Det är avstånd till allt. Varför bor jag där jag bor. Varför fortsätter jag krama det här svarta jävla hånfulla skithålet till småstad. Varför inte bara skita i allt. Det är så förbannat jävla långt till allt. Det är avstånd och mellanrum. Skit ner er jag sätter nu på mig offerkoftan, ta er det-går-att-bo-kvar-och-skapa-något-skitsnack och dra. Jag har party med min offerkofta, den är min vän.

Jag hatar att bo här just nu. Mitt i ingen jävlastans och allt är bara någon annanstans, allt är bort. Allt är långt, längre, längst. Det är långt till min kärlek, det är långt till mina scener, det är långt till affärer, det är långt till mina favoriter, det är långt till vänner, det är långt till tamejfan allt. Jag vill bara dra härifrån. Det är mörker och stumma ord. Det är idioter i förklädnad till ännu större idioter. Det är vansinne och strunt förklätt till det allmängiltiga. Det är stel förbannad manlighet och människor som inte kan prata med varandra om de inte hällt 4 liter hembränt i skallen. Det är okunnighet och ansträngda fåntrattar som pissar på sin egen gudomlighet. Det är ljus som spills ut. Det är skit. Det är Hagfors. Det är människor som lurar sig en framtid.

Jag är bara så jävla trött på detta förbannade avstånd. På att allt ska ta sån jävla tid. Den här världen och Gud kan dra åt helvete. Jag är bara så förbannat ensam häruppe, jag känner mig bara så fruktansvärt avskuren och bortkommen. Jag rasar ihop på golvet i mitt kök och skriker, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer!! Ingen människa är så ensam som mig. INGEN. Jag är helt genomskuren av rakblad. Jag blöder ner hela satans gatan men människor som passerar ser det inte för de känner varandra men det känner inte mig, så varför då räcka ut en hand….

Hagfors är en stinkande bajskorv som vägrar åka ner. Det här avståndet tar död på mig. Jag orkar inte med den här tystnaden något mer, orkar inte med det här avståndet. Jag hatar just nu min hemstad, jag hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors. Hatar Hagfors för jag är ensligast i Sverige. Jag är den ensammaste av er ALLA….

Harren och jag

Idag är en passage mellan två dagar, två världar. Idag är ett spindelnät och långa ben av tidens trippande försök att komma vidare. Idag är en bra dag men lite dimmig. Det är trötta ögon och en känsla av att jag borde lite mer. Det är skyttegravar och dimman tjock som ett bergatroll.

Idag är en bra dag och antändningen på stubinen igen, jag är bomben och hela världen är mitt mål. Idag är lite ur fokus men ändå här.

Till helgen åker jag till Norge på lite semester, det bli skönt. Jag ska fiska Harr. Det är något speciellt med att fiska Harr. Jag kan inte förklara det men det är något nästintill heligt eller fan, det är heligt. Fiska är min kyrka och flugspöet min präst.

Att vad ut mitt i en forsande älv och låta mina av egen hand bundna flugor dansa ut över de vakande harrarna är en salig upplevelse. Det känns som att gå in i ett svalt tempel en het sommardag. Det är obeskrivligt. Det är en samvaro med naturen. Det är skogsbeklädda slutningar och en mystik som inte kan beskrivas i ord det måste bara upplevas. Det tar själen så mycket längre än mycket kan göra. Jag är så glad att jag har fisket som mitt balsam för själen. Jag är så glad att jag har min kontakt med naturen. Det är viktigt.

Naturen är laddaren till mitt batteri. Det är ankaret till mystiken, det är troll och väsen inom och magi som smyger runt knutarna. Det är min ledstång i ett släckt trapphus….

Nolltvåa

Tröttheten i ögon vrån och vråken över huvudet. Det bor cirkulerande gamar över varje inhyst dröm, det bor potentiella begravningsklockor i varje skratt. En stor sorg i varje liv.

Vi är döden hack i hällarna och en skugga ramlar varje dag över våra ögon. Vi tacklar varandra och tränger oss runt den falnade elden, för alla ska se. Alla ska vara med och sparka men ändå sitt i samma känga.

Idag är första dagen  till början av förruttnelsen. Nedsänkningen till det svarta. Idag är första dagen på resterna till vårt fantastiska slut. Idag är ett upphöjt långinger i ansiktet på livet.

Om vi så vill.

Vi letar i framtiden och dåtiden efter möjligheten att leva just här och nu. Vi tittar på varandra med blickarna fulla av avund och vattna våra växthus starka och gröna. Vi är undantag och sammansatta med varandra, så utan att se det till topparna nästan att bergen skamset vikter tillbaks sina höjder. Vi är guds andedräkt på jakt efter tandkräm och axelvadden som inte längre är modern. Vi letar och letar efter trådändan men vi finner den aldrig, vi hittar den aldrig. Vi är länkar till klipp på Internet, för att folk ska se hur upplysta och fantastiska vi är men det är slut med det nu. Det har ni säkert redan märkt. Det är en ändring nu. Det är dags för det…..