Den levande poeten

Om beslutsamhet är ett gift har jag för länge sedan tagit överdos. Jag är fullproppade med storstilat övermod. Jag tror stenhårt på mig själv samtidigt som jag är så livrädd för framtiden och dess vagga. Jag ifrågasätter alltid mig själv och när jag sett livet ur en vinkel så tittar jag snabbt in i en annan. Jag är en motsägelsefull person. Ibland tror jag att jag tröttar ut min omgivning med det. Jag tror att folk i min närhet lätt blir trötta på mig och min dubbelbotten. Att jag tar samma vägar två gånger, för att vara. Garderad….

Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd att passera en punkt i livet då det inte går att återvända. Då jag blir gårdagens nyhet fast jag aldrig varit det senaste. Jag har mitt ansikte, mitt namn och mitt kött som bultar. Det är allt! Jag står naken på en bergstopp med armarna mot himlen. Det finns inget mer bakom eller framför mig. Jag hänger ut allt det privata och hoppas att jag berör någon, någonstans. Och jag hoppas. Hoppas att jag gör det.

Jag vill bara ta mig någonstans snart. Vill lyckas med det jag gör. Jag vill bli något mer, inte för andra eller kanske lite i andras ögon men mest vill jag bli något inför mig själv och några till. Mina ord och min konstnärliga värld är värd att få erkännande. Jag är värd att sussa runt i ett par tusen människors huvuden. Jag är fan ta mig värd framgång. Men när kommer framgången att komma? När kommer jag känna att jag kan leva på det jag gör utan att behöva ta andra jobb. När kan jag bara få släppa allt och bara skriva. När kommer den dagen? Finns den dagen? Jag kommer fortsätta hänga ut mitt hjärta. Tänker fortsätta att läsa min texter. Tänker fortsätta in i min egen död med vad jag håller på med. Tänker tatuera in mina dikter på min kropp, för utan min poesi är jag halv. Jag är mer än halv. Jag skulle inte kunna leva utan min konst. Ta mitt hem. Ta mina kläder. Mina saker. Prylar. Döda ting. Men tar ni mitt ord kan ni lika gärna stoppa en revolver i min mun för då finns jag ändå inte.

Jag ska alltid skrika och vara obekväm. Ska alltid peta på döda saker med långa pinnar. Tänker alltid blotta mig själv in på märgen och skrika monstren in i käften. Jag är den jag är och det är både min styrka och min nackdel….

Mitt allt.

Det finns en kvinna i mitt liv som gör alla mina ensamma år värda sin väntan. Det finns en kvinna i mitt liv som förstår vart jag är på väg. Som tror på mig och finns vid min sida. Det finns en smekning i varje andetag som fyller mig och får mig att villja ta bilen precis i detta nu och bege mig ner till henne. Dyka rätt i hennes famn och krama hela min världen hel igen. Det rinner så mycket vatten under broarna här upp. Så mycket liv som går så fort men i hennes sällskap stannar allt det där. Tiden blir något annat. Himmelrike bor i varje sekund och jag kan inte känna mer än förhoppning för framtiden. Det finns en kvinna för mig. En spegel, reflektion över min egen själ och jag är hennes. Det finns bara en för mig. Det är du Caroline. Du är mitt allt. Mitt havssalt inuti mitt svalande hjärta. Det som gör allt värt. Du är min förhoppning. Min framtid. Mitt levnadsöde. Allt vi gått igenom tillsammans är varma spikar i min kärlek mot min framtid med dig. Det är varma andetag i nacken. Det är stjärnor som glittrar över min ögonlock. Det är bävningar och suckar genom fönstret. Det är sakralt, monumentalt. Det är skithäftigt att få vara din pojkvän. Jag ska alltid göra det bästa för att vårda, ta hand och göra det bästa för dig. Ska alltid försöka vara bra för dig. Ibland kommer jag snava och vara mindre bra men då kommer du finnas där och rätta till mig och jag kommer göra likadant med dig. Jag älskar dig Caroline. Du är den jag vill dela allt jag är med. Du är den jag vill ha nära mig….. Jag vill hålla dig, känna dig, läsa dig och allt som finns där….

Vuxenproblem

Idag har jag varit på möte på kommunen i Hagfors. Vi har tillsammans med sociala myndigheter, ungdomsgårdar och annat folk som arbetat med ungdomar diskuterat hur vi ska gå tillväga med den nu ohållbara situationen som finns i Hagfors. Många ungdomar går bort sig helt i droger och vi frågar oss hur situationen ska attackeras. Föräldrarna är de första vi måste ta tag i. Vart är dom? Vart är engagemanget? Men vad jag anser, är att vi måste prata med de unga också och då menar jag PRATA. Inte bara den vuxna envägskommunikationen som brukar ske. Då ungdomarna stelnar till och bara blir tysta. Det har hänt allt för ofta i liknande situationer. Vi måste över generationen träffas på ett vettigt sätt och verkligen diskutera. Jag tog upp detta under mötet men det roliga är att en av de kommunanställda toppnamnen i Hagfors som är satt här i Hagfors för att jobba med dessa frågor påstod att vi måste var försiktiga för att släppa in ungdomarna för att vi som hon sa, kan ge dem hopp.

Men fan tänkte jag är det inte det som är meningen. Men nu börjar jag igen. Den eviga pajkastningen så jag lägger ner det nu direkt. Det är såhär det oftast blir i min lilla blindtarm till hemstad. Alla vuxna kastar paj på varandra och så sitter ungdomarna mitt emellan och bara, fyyyy faaan. Allt ä Skiiiiiiit….. Vi måste möta varandra där vi är och inte där vi vill att vi ska vara. Om läget i Hagfors ska bli bättre måste vuxenvärlden även gå till sig själv. Ungdomar tar efter de vuxna och det har aldrig handlat om ett ungdomsproblem, det är och förblir ett vuxenproblem….

 

Imorgon kan ni komma till Filipstad och se mig kicka poesi runt åtta tiden på kulturbomben i Centrum någonstans nere vid vattnet. Väll mött….

 

Annars skriver jag just nu så mycket poesi att det blöder ur ögonen på mig. Jag ska snart gå in i studion och spela in nytt material. Dels för en samlingsskiva men även material till en ny skiva/ljudbok av mig. Arbetsnamn. Prins av meningslöshet. Den kommer förhoppningsvis bli grym, ärlig och vacker…..

Orosmolnet

Ända sedan jag vara barn har jag vetat att det är författare jag vill bli. Jag har aldrig tvivlat på min dröm. Den har benhårt suttit där i mitt hjärta. Jag bär den visionen fortfarande. Jobbar så hårt jag kan för att se den bli verklig och jag tänker vårda min eld. Jag är stolt över mina drömmar. Min förmåga att låta lågan slå. Men det är inte helt problemfritt ibland. Mina vridningar över orosmoln inför framtiden är ibland så påtagliga och kännbara. Vad ska hända med mig! Rädslan över att inte komma fram, att fastna och inte komma längre. Jag har ingen fin utbildning eller annat att falla tillbaks på, jag har mitt hjärta pumpande i handen som en ficklampa. Det är allt! Duger det? Jag vill tro så. Jag vill tro att allt fint händer till den som bara tror på sig själv tillräckligt mycket men det finns inte en dag då jag inte oroar mig för framtiden och vad det ska bli av mig. När blir man en medelmåtta. När måste man inse att loppet är kört. När har ödet bestämt sig för att klocka av mig, sätta sig ner i hammocken och säga, nej du, det blir inget med det här….

När ska jag ge upp. Ska jag ge upp. Jag vill inte ge upp. Jag älskar att skriva. Uppträda och allt det där. Jag kan se mig själv begåvad men är ibland kan jag oroa mig för att jag egentligen bara ljuger mig själv rätt i ansiktet. Jag är så rädd att jag förvirrat mig själv och helt tappat fattningen om mina drömmar. För jag vill så gärna se dem bli verkliga.

Jag vill inte göra något annat än just det jag gör nu. Det känns som om min blinda tro är både min styrka och min svaghet….

Att sitta i tiden

Jag är tillbaks i Hagfors igen. Sitter framför datorn och jobba igen. Det känns bra. En massa saker har fallit på plats och jag är bara så tacksam och glad över att finnas till. Jag gick nyss ut på balkongen och drog ett djup andetag. Ner i lungorna, en smak av höst. Den är på väg. Hösten. Det är hur skönt som helst. Jag förstår inte människor som är höstdeppiga. Hösten är för fan den bästa tiden av dem alla. Det är nu man börjar känna blodet pumpa runt och berusa. Det är nu allt börjar bli skönt. Det är snart höst, jag är kär. Det rinner röda floder under min bro. Det blir snart gult i träden. Jag skriver som aldrig förr. Gud står utanför mitt fönster och kika in, skrattar till och flyger iväg. In i mig. Och in i dig med….

Ett bokstavsbarn i Sverige igen

Då var man i gamla Svea igen då. Häpp, häpp. Trött som fan och lite hög fortfarande efter en grym skrivsession genom Danmark och det första man får när man kommer till Sverige. Värsta jävla nonchalanta och uppkäftiga bemötande av en fucking-jävla-kukhuvud till McDonalds-biträde. Just nu lyssnar vi på The beloved med sweet Harmony. Berlin var helcoolt och jag har träffat så många bra människor och knutit nya vänskapsband.

Jag styrs av en känsla inuti mig. Vägen är bara en artär till gud. Jag är på väg till Grums, till Caroline. Jag hoppas och längtar. Vi måste prata. Vi har mycket att prat om.

Men samtidig så dunkar jag efter att bara hålla om henne om så bara för en sekund. Livet är stort och svårt samtidigt som det är enkelt och skört. Jag har bara en sån jävla förmåga att bli så rädd för så mycket. Jag hatar att känna den där rädslan gå igång. Känna tvivlet rista i mig. Jag har ibland så svårt att sortera bort och se klart. Det rister ständigt i magen av oro till allt. För jag oroar mig så mycket. Borde slappna av och låta allt gå som det vill gå. Måste våga falla. Ibland känns det som om det bara är jag som ser katastrofer där andra ser det vanliga livet. Jag har överhuvudtaget så svårt att veta vilka kliv jag ska göra, ibland blandar jag ihop korten allt för mycket och tappar taget. Det är inte synd om mig, jag försöker inte få er sympati eller medlidande. Jag försöker bara ställa mig så personligt som möjligt när jag skriver. Jag vill göra det för jag behöver det. Det är min jävla uppgift att ställa mig så personligt som möjligt. Jag måste dra ut mina demoner i solljuset för att kunna leva. Såhär kommer grej till, ett av skälen till att jag har så svårt att ibland leva och verka rakt. Tänka klart. Det har att göra med att jag har DAMP. Jag är ett bokstavsbarn. Vet inte varför jag inte bloggat om det förut men jag har kanske inte varit mogen för det men nu skiter jag i det. Mitt handikapp är inget jag ska behöva skämmas för eller dribbla bort. Så här är det. Det började när jag var runt sjuårs åldern, jag var inte som andra barn. Specialister kollade in mig och en diagnos sattes. Jag hade DAMP. Det är en minimal hjärnskada som gör att livet blir lite större för mig än för andra barn. Ibland blir det bara tjockt i huvudet och inget får plats. Jag får svårt att sortera och ta in. Får svårt att tänka. Men den satta diagnosen betydde inte mycket i skolan. Upp till sjätte klass fick jag gå i specialundervisning och fick tja, klippa i färgatpapper när andra barn räknade matte. I högstadiet blev det ännu värre. Jag retades för att jag var annorlunda, att jag var klumpig och ansågs allmänt dum (min längd gjorde inte det hela bättre). Lärare sa till mig att. Han är snäll men honom kommer det aldrig bli något av. De fick nästan rätt. Jag slussades runt mellan olika specillundervisningar och en massa andra instanser där vuxna klappade mig på huvudet. Jag fick stundtals gå i specillundervisningar med halvkriminella elever. Bokstavsbarn har förmågan att endera agera utåt eller inåt, jag tillhörde det sistnämnda. Jag gick in i mig själv och höll andan i tre år. Jag ska inte gå in för mycket på allt men i gymnasiet flyttade jag hemifrån och livet blev plötsligt avsevärt bättre…

Nu för tiden ser jag mitt handikapp som en gåva. Den hjälper mig att fokusera, hjälper mig att se djupare. Hjälper mig att vara den jag är kort och gott. Jag älskar för det mesta min bokstavskombination. Men ibland så blir det bara för mycket för mig. Det blir för högljutt inuti min hjärna och allt går varmt. Men jag vill skriva det här nu. Jag vill gå ut med det här nu. Det är jag värd…. Det är många vänner som inte vet, jag har inte vågat sagt något. Det är fånigt, jag vet. Men här är det i alla fall. Nu vet ni. Det är kanske ingen stor grej men för mig är det det…

Jag är och förblir ett bokstavsbarn…..

Hello from the cent.

sitter har i solen och skriver planlost. Det brinner bortanfor naganstan, vet inte var. Det passerar blaljus och harda regn av tunga tankar. Jag ar sa trott i mina ben efter annu en dag i Berlin.
Vi har kanllat runt och sett den mer bohemiska och vackra delen av staden desutom blivit bortjagade av sakerhetsvakter for att vi sov pa nagon slags minneslund. Konstigt nar det bara vara en platt med gras! Nu ska vi lagga midag och dricka nagra ol. Ta det lungt sen ga pa nagon slags ravefest eller natt sant. Imorgon ar sista dagen, vill aka hem men samtidigt se lite mer av staden. Men, men vi har som sagt en dag till. I kolektivet har har de en liten hund med underbett som heter gay, riktigt gullig sak.
Imorgon ska vi se lite mer konst och kultur platser i Berlin, det kommer bli fint…
Idag gick jag forbi en gata som Thastrom har skrivit om i en lat, det var lite coolt.
well, well det har racker…

I Berlin

Idag har varit en bra dag. Berlin ar mzcket vackert.
Jag har lanat en dator och den saknar en massa knappar sa det ar svart att skriva. Ni vet, baaa. hjarna pa hardsmalt. gioyökgloeldfbb

Vi bor hos ett jatte trevligt konstkollektiv i Berlin och har idag kastat oss runt i denna ghotstad av skonhet. Utanfor rasar berlin centrum forbi och det ligger vibbrationer i luften. Allt kan handa och allt hander. Jag ar lite trott over alla intrzck. trott och i langtan efter caroline. Jag langtar henne sa fruktansvart i hela kroppen. Idag besokte vi Berliner Dom bland allt annat och kan saga att det var en halt magisk upplevelse. sager inget mer om det, det som hande i mig bakom vagarna dar. Stannar dar! Sen brandenburger och muren, manniksor i vimmlet och forsvinna en stund.
Vi ska pa naget partaz nu men egentligen vill jag bara sova for att orka med. Men, men det kan bli skoj. Jag lever, jag dunkar, jag ar har och levande…

i skåne

Snart har vi nått Malmö.

Malmö är en vacker stad, I love Malmö. Det känns som om den europeiska stämningen bryter här, svänger och går tillbaks. Sen kyla. Nej då, den melodramatiska musslan drar igång igen. Det är nog lugnt. Sverige är ett varmt land ful av tilltro och passion. Hihihi.

Molnen hopar sig härnere. Jag är akut kaffesugen och det drar i tarmen.

Skåne blåser på vägräcken och bilar omkull. Det bor ett troll i tiden som skojigt ser på medan vi människor rullar runt. Vi är för roligt. Snart ska vi åka över till Danmark så jag kan snart inte skriva mer. Vi får se om det går att låna dator i tyskland så skriver jag igen.

The Smiths är bara förjävligt viktiga i mitt liv just nu

Den ensamma linden

När jag och Mattias åkte förbi en åker strax efter Götene stod ett vackert ensamt träd på en höjd. Jag påpekade hur ensligt det stod, hur vackert det var. Mattias berättade då att trädet kallas för Den ensamma linden, att det är vida känt bland människor i trakten. Sånt där får mig att fyllas av något. Ett vemod som blöter mina ögon. Den ensamma linden. Gud så vackert! Där står det, ensam genom årtionden. Ensam på en höjd, där i tiden som en påminnelse. Ett meddelande från naturen. Ett tecken för oss att se, en signal nedtecknad i skymundan. Som säger mer än tusen ord. Det vackraste trädet jag sett i hela mitt liv….

http://kalashnilove.files.wordpress.com/2007/08/dsc02403.jpg