Mer tips från eder poet. Här är ett riktigt bra nytt band som jag såg på TV i morse. Ska köpa!

 http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=12223171

Grymt bra!

Och det här bandet fortsätter imponera på mig. Kolla in den här snuskigt snygga videon….

http://www.youtube.com/watch?v=uTgOe9Uda54

Det svåra med att leva

Ibland skyggar vi människor våra liv. Vi väjer för det som bultar inom oss.

Det svåra med att leva är att man alltid måste dyka i utan att blinka. Man måste kliva upp på morgonen, sätta segel på sin båt och satan i gatan tro båten ner i vattnet med segel bräckande i skuggorna framåt rusande. Vi måste ständigt knäcka koderna till vår själs kombination.  Rädda får vi vara men vi måste ändå ständigt fortsätta. Vi måste tro på kärleken, vårt arbete och våra drömmar. Vi måste lita på att de finns där även när de inte gör det. Ändå och utan stönighet måste vi gå upp på morgonen och sätta våra liv igång. Dra i snöret och se allt lyfta.

Först reser det ostadigt men tillslut har det lyft så mycket att vi kan börja se att allt liknar det som var när vi var, som vi säger, lyckliga. Det är liksom ingen skillnad. Väggen mellan vår lyckliga stunder, då vi blint tror och de mindre lyckliga stunderna då vi tvivlar är så ofantligt tunn. Om vi lyfter blicken uppåt kommer vi till och med se att det är samma rum. Väggen är bara papper som skiljer våra varma och kalla tankar åt. Som om det vore en mening med allt, som om allt är sammankopplat. Som om vi egentligen är lyckliga, utan att veta om det….

Kreativitet är en växtvärk

Jag är en kreativ och skapande människa. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld lite bättre. Men att skriva har sitt pris. Det har sitt pris att jag alltid måste jobba mot min egen självcensur. Jag trodde men har upptäckt att jag ibland går runt mig själv på tå och inte skriver om det jag verkligen VILL skriva om. Vet inte om det är min självbevarelsedrift som kliver in eller min rädsla för att se det högst privata i ögonen. Skiter egentligen i vilket, för jag ska verkligen börja på att jobba mig själv in i min förmåga att hänga ut mitt hjärta igen. Jag är stolt över min förmåga att inte dölja mig i språket utan exponera mig själv. Jag är så trött på författare och poeter som sysslar med språklig breakdance med snirkliga omvägar kring det som nämligen betyder något. Nämligen, människan. Det sköra, bräckliga och sårbara. Det som bor i varje hjärta. Språklig snobbism är en sjukdom som är svår att se när den kommer. För mig är skriva mer punk än klassisk musik (förstå mig rätt nu!) Det ska vara blödande, närvarande och larmande även när det är vackert, stillfullt och fridsamt.

Vi författare har en skyldighet.

Sanning. Även om vi ibland ljuger. Så finns det alltid en sanning bakom lögnen.

Svinskoj

Hahahah…

http://www.youtube.com/watch?v=LMAHstZ565w&mode=related&search=

Lite ord på morgonen

Min älskling ligger i min säng. Hon är förskylld. Man blir lite ömklig då, men det är okey för jag blir precis likadan. Jag älskar verkligen henne, älskar Caroline. Det är en fantastik känsla som fyller mig. Går inte att beskriva. Egentligen vill jag inte jobba. Vill bara ligga bredvid henne och se på medan hon sover, bara för att jag älskar henne så.

Sitter här nu och skriver på en ny debattartikel som handlar om att vara medberoende till en missbrukare. Den kommer publiceras någon gång nästa vecka. Jag tänker fortsätta dra mitt svärd mot den svenska staten i den här frågan. Sverige får INTE se ut som det gör nu. Missbrukande människor och deras anhöriga måste tas bättre om hand. Det finns en möjlighet, ständiga möjligheter till förbättring……

Bilder

Lite nya roliga bilder på min hemsida för er att kolla. Det kommer mer….

 www.ismaelataria.se

En tid då svaren frågade

Idag ringer kyrkklockorna på avstånd. Idag ligger en bävning i luften. Ett beslag av värme över hela världen. Mina tankar vandrar över skärmen och ställer sig i sommarljuset.

Hagfors, min lilla hemstad, är ganska vacker i sommargrönska. Det går liksom att leva här nu.

Men jag längtar till hösten. Längtar tills löven drar sitt klorofyll tillbaks. Längtar tills jag får sätta på mig varmare kläder och få på nått sätt rätt till att återigen vara melankolisk. För, fan vad melankolisk jag är. Det är helt sjukt ibland! Som nu när jag hör kyrkklockorna slå. Jag transporterar mig tillbaks till 1902 igen. Jag känner mig som en gammal författare, fast ung då, där jag sitter på mitt rum och hör klackar slå mot kullersten utanför mitt fönster. Hur hovar klapprar tryggt och hjul rullar fram. Hur grönsaksförsäljaren ljuder över nejden. Fina damer och herrar i höga hattar. Paraplyer över axlar och spetsat tyg mot solen. Hur det bor ett lugn även i de snabba sekunderna som dyker under stenbron där en pojke lagt ett flöte. Där en halmhatt skyddar pannan mot framtiden. Där allt ovist är det som duger. Hur skogarna sväljer en liten by och allt som behövs är de få gatorna som finns. Hur de äldre vet att det faktiska är det som just nu råder, att det enda som behöves är det man vet om och inte det man sett och längtar. Hur en dröm kan göra just vad den är skapt för. Där en fantasi inte blir en fotboja utan en mjuk tuss i knäet. En försyn få förunnat. Jag längtar tunnor som rullar och mörka flaskor utan etikett i fyllgubbars mun. Jag längtar stärkta kragar och röda trähus. Fickur och stanken av rännsten. Kringliga förklaringar och ett språk som tar tid för all tid finns.

Längtar honungslena kärleksförklaringar och poesi som verkligen betyder något. Helgdagsbön och mörka förpackningar med hemgjord kola. Längtar smuts och skit bara övermålat och skuggat av det fina tygets förlåtande stygn. Längtar enkelhet och sårbarhet. Fåglar som sitter kvar under vagnar fyllda av ungar och rödbetor. Katter som vandrar på hustak och rök som fyller ut och lugnar ner livet. Längtar brusande forsar och musik som tar iväg människor som aldrig förr. Längtar tydningar av små gobelänger högt uppe i de finaste husen. Längtar längtans blick in på kristallkronor och drömmen drömd om en bättre tid….

En tid när allt var svårt, svårare och svårast men ändå tillsynes….Så enkelt….

Opeth

Helt sjukt bra låt från ett helt sjukt bra band. Lyssna, njut och gråt precis som mig. Som Marcus Birro skulle sagt. En låt med ett vitt kors och en blodröd bakgrund. Läs gärna Svarta Vykort av samma man. Men förts lyssna! LYSSNA! LYSSNA!

 

http://www.youtube.com/watch?v=ePkxTOz5Cr8&mode=related&search=

Att leva det liv man vill

Ibland avundas jag den övre klassen. Avundas att i möjligheter kunna vila och inte behöva sträck sig krampaktigt efter livet. Tänka ett steg i taget utan bara behöva gå upp till en värld som bara fungerar, där man bara behöver forsla fram tiden mellan glatta fingrar. Där stegen kan få styra vara de vill utan att något hela tiden ligger i vägen.

Jag har en dröm om att kunna få leva utanför tiden. Bara följa och göra allt mitt hjärta vill utan att behöva anpassa mig till samhället. Jag avskyr auktoriteter, hatar när folk sätter sig över mitt liv. Jag vill vara min egen. Jag vill bara göra mitt, få betalt för det och bara lämnas ifred. Jag vill inte gå med på samhällets regler hur ett lyckat liv ska se ut. Jag vill bo i en stor lägenhet med tornrum om så möjligt, jag vill ha två katter och tillsammans med min älskling vill jag leva ett lugnt liv. Ett liv full av spänning i det enkla som trots allt passerar oss dagligen. Jag vill kunna ta det lugnt mitt i stressen, spänna av mitt i kraven. Jag vill slänga ut TVn, kanske i alla fall klippa av antennkabeln. Jag vill tända ljus och se in i de vackraste ögonen jag vet. Jag vill ha ett lugnt liv, mitt i spänningen.

Det måste väll fan gå att få ett sånt liv fast man kommer från ”fel klass” Det måste väll gå att kombinera ett lugnt och värdigt liv med att ekonomiskt inte vara bärgad.

Jag vet att mitt drömliv finns där framme, jag vet att det kommer hända fantastiska saker….