En mästare har lämnat oss
Ingmar Bergman har passerat vår tid. Han har 89 år gammal bläddrat till sitt sista kapitel. Han har hastigt tecknat ner sitt namn i den stor svarta boken och öppnat en rostig järngrind, med händerna på ryggen har han vänt sig om, gett oss som är kvar ett stort varmt leende innan slukats upp av ett bländande ljus….
Ingmar Bergman har betytt och påverkat mitt liv som ingen annan, både som författare och människa har hans filmer och pjäser på min själs sandstrand satt sina avtryck tydligt och hårt. Många är stegen som trampats men med tiden sköljts bort, många är de namn som havet fört med sig ut igen. Men Ingmar är ett namn som aldrig försvunnit. Hans konstnärliga värld och sinne för det högs mänskliga har aldrig upphört att beröra mig. Från första gången jag som barn såg Fanny och Alexander till sista gången jag såg om Viskningar och rop har min kärlek till denna man suttit som en rälsspik genom mitt själ. Till och med när jag avskytt hans verk som tillexempel tv-pjäsen Saraband har jag aldrig tvivlat på min kärlek för denna gigant. Ingmars storhet låg i att han på ett sällsamt sätt kunde blanda den barnsligt naiva humorn med de tunga svårmodens svartstegsvals, han besatt en känsla för att spegla det högst akuta men även det högst komiska och dråpliga i vad det innebär att tillhöra den mänskliga rasen. Jag kommer speciellt ihåg när karaktären Ismael i Fanny och Alexander satte ord på allt det jag som barn kände, hur Ingmar i bilder lyckades genom mamma och pappas gamla Tv-apparat fylla hela mitt pubertala hjärta med en känsla av att det finns hopp, att varje sekund som passerar är en möjlighet att förändra allt. Att jag som människa är värd så offentligt mycket mer. Många är de gånger är det som jag suttit i min ensamhet och gråtit, skrattat och ryst över den magi som Bergman spridit i sina filmer. Den mystik och gudomlighet som bor i hans verk. Vart jag än befunnit mig i livet så har Ingmars filmer mött mig där. När jag under en tid krälade längst ner i smutsen, tvivlade sönder hela min tillvaro. Hur viskningar och rop då flög in i mitt liv och höll mig under armarna. Hur jag då med min kassettbandspelare satt och spelade in dialoger från filmen och lyssnade på under täcket varje natt bara för att hålla mig över ytan. Stor konst kan rädda liv och jag tror till och med i visdomens blanka backspegel att Ingmar Bergman många gånger räddat mitt liv. Ingmar Bergmans filmer är drabbande, skoningslösa och när de väl tar sig in i hjärtat så stannar de där för evigt.
Idag lider vårt samhälle av många brister, brist på innerlighet och värdighet, brist på mystik, fantasi men även brist på det högtidliga samtalets skimrande sken. Att sätta sig ner och prata om det högts mänskliga inom oss alla. Bergmans filmer och uppsättningar är fyllda av allt vi i vår tid många gånger saknar. De berättar oftast om en tid utanför vår tid. Om ett tillstånd där människans skörhet och vilsenhet förenar tittaren med det som innerst bultar inom det egna hjärta. När Ingmar sträcker ut sin hand och pratar om Guds frånvaro ger han även miljontals människor chansen att komma åt Gud. För det gudomliga bor inom oss alla och i Ingmars konstnärliga språk blir det möjligt att bygga en bro och mötas i en tid då alla svar ska sökas på utsidan och aldrig inom oss själva. Som konstnär kämpar man alltid efter att spegla världssjälen, gå utanpå alla språk och kulturer och belysa det som innerst inne förenar all världens människor. Bergmans är en av få konstnärer i världen som i mina ögon lyckas med den bedriften. Det är med stor innerlighet jag nu sänder honom mina varmaste och uppriktigaste tankar. Hur mycket han betytt och format mitt liv som människa och konstnär kan jag inte nog prata mig trött om så jag stannar helt enkelt här och säger istället tack. Jag tackar Ingmar för hans enorma stöd. Hans tröst och klokhet som hjälpt och kommer hjälpa mig på min väg genom livet. Och Ingmar är inte död, han kommer aldrig dö. Han finns för evigt. Går vid min sida. Äger många gånger hälften av mina texter, böcker och mitt konstnärliga hjärta som bultar starkt, öppet och oförskräckt.
Tack Ingmar, Tack för allt….
