Andrew Cohen and Ken Wilber

Jäkligt intressant. Kolla och ta in…

http://www.youtube.com/watch?v=pTb2kp9Y4Is

Kram till mig själv

Ahhhh. Fan vad tungt det blir med allt svart ibland. Jag bär med mig tunga ryggsäckar med blyvikter. Inget fel. Jag älskar blyvikterna och de är viktiga för vem jag är. Men ibland vill man bara skaka röv så att allting trillar av. Jag är trots allt levande och här och jag älskar att leva just nu. Jag älskar att vara kär. Älskar min älskling. Mina vänner och min familj. Jag är en lång jävla värmläning i sin övre ungdom och jag mår runt omständighetern riktigt bra!

Debatt

Debattinlägg från mig i dagens VF. Kampen fortsätter. Vi medberoende måste få upprättelse. Jag har tagit många kamper i mitt liv men den här är den viktigaste och kanske mest energikrävande och obekvämast. Att gräva på djupet och gång på gång sänka ner mig själv i djupet är smärtsamt. Många gånger har jag kastat mig in i debatter bara för att bekräfta mig själv och lite säga, se på mig. Men den här diskussionen gör jag lite mot min vilja. Jag skulle helst slippa, men jag måste. Det är min jävla uppgift som författare att gräva på djupet. Hur obekvämt och jobbigt jag själv upplever det så måste jag ut med skiten. För gör jag det inte så ljuger jag och en författare som ljuger om sina känslor är en dålig författare. Jag har samlat på mig så mycket erfarenhet i det här ämnet och använder jag mig inte av det så är det en massa kunskap som bara ligger orört. Jag hoppas bara det är av vikt det jag säger i det här fallet har vikt för andra människor, jag hoppas så innerligt……http://www.vf.se/vf/docs/visa.asp?nyhetsID=bbeeb4122c00972d684e695d96c5ced4

Tankar idag

Jag tänder ett ljus idag. Klär mig svartare än vanligt och sörjer. Sänder tankar och sörjer.

Ingmar i mitt hjärta för evigt…

En mästare har lämnat oss

Ingmar Bergman har passerat vår tid. Han har 89 år gammal bläddrat till sitt sista kapitel. Han har hastigt tecknat ner sitt namn i den stor svarta boken och öppnat en rostig järngrind, med händerna på ryggen har han vänt sig om, gett oss som är kvar ett stort varmt leende innan slukats upp av ett bländande ljus….

Ingmar Bergman har betytt och påverkat mitt liv som ingen annan, både som författare och människa har hans filmer och pjäser på min själs sandstrand satt sina avtryck tydligt och hårt. Många är stegen som trampats men med tiden sköljts bort, många är de namn som havet fört med sig ut igen. Men Ingmar är ett namn som aldrig försvunnit. Hans konstnärliga värld och sinne för det högs mänskliga har aldrig upphört att beröra mig. Från första gången jag som barn såg Fanny och Alexander till sista gången jag såg om Viskningar och rop har min kärlek till denna man suttit som en rälsspik genom mitt själ. Till och med när jag avskytt hans verk som tillexempel tv-pjäsen Saraband har jag aldrig tvivlat på min kärlek för denna gigant. Ingmars storhet låg i att han på ett sällsamt sätt kunde blanda den barnsligt naiva humorn med de tunga svårmodens svartstegsvals, han besatt en känsla för att spegla det högst akuta men även det högst komiska och dråpliga i vad det innebär att tillhöra den mänskliga rasen. Jag kommer speciellt ihåg när karaktären Ismael i Fanny och Alexander satte ord på allt det jag som barn kände, hur Ingmar i bilder lyckades genom mamma och pappas gamla Tv-apparat fylla hela mitt pubertala hjärta med en känsla av att det finns hopp, att varje sekund som passerar är en möjlighet att förändra allt. Att jag som människa är värd så offentligt mycket mer. Många är de gånger är det som jag suttit i min ensamhet och gråtit, skrattat och ryst över den magi som Bergman spridit i sina filmer. Den mystik och gudomlighet som bor i hans verk. Vart jag än befunnit mig i livet så har Ingmars filmer mött mig där. När jag under en tid krälade längst ner i smutsen, tvivlade sönder hela min tillvaro. Hur viskningar och rop då flög in i mitt liv och höll mig under armarna. Hur jag då med min kassettbandspelare satt och spelade in dialoger från filmen och lyssnade på under täcket varje natt bara för att hålla mig över ytan. Stor konst kan rädda liv och jag tror till och med i visdomens blanka backspegel att Ingmar Bergman många gånger räddat mitt liv. Ingmar Bergmans filmer är drabbande, skoningslösa och när de väl tar sig in i hjärtat så stannar de där för evigt.

Idag lider vårt samhälle av många brister, brist på innerlighet och värdighet, brist på mystik, fantasi men även brist på det högtidliga samtalets skimrande sken. Att sätta sig ner och prata om det högts mänskliga inom oss alla. Bergmans filmer och uppsättningar är fyllda av allt vi i vår tid många gånger saknar. De berättar oftast om en tid utanför vår tid. Om ett tillstånd där människans skörhet och vilsenhet förenar tittaren med det som innerst bultar inom det egna hjärta. När Ingmar sträcker ut sin hand och pratar om Guds frånvaro ger han även miljontals människor chansen att komma åt Gud. För det gudomliga bor inom oss alla och i Ingmars konstnärliga språk blir det möjligt att bygga en bro och mötas i en tid då alla svar ska sökas på utsidan och aldrig inom oss själva. Som konstnär kämpar man alltid efter att spegla världssjälen, gå utanpå alla språk och kulturer och belysa det som innerst inne förenar all världens människor. Bergmans är en av få konstnärer i världen som i mina ögon lyckas med den bedriften. Det är med stor innerlighet jag nu sänder honom mina varmaste och uppriktigaste tankar. Hur mycket han betytt och format mitt liv som människa och konstnär kan jag inte nog prata mig trött om så jag stannar helt enkelt här och säger istället tack. Jag tackar Ingmar för hans enorma stöd. Hans tröst och klokhet som hjälpt och kommer hjälpa mig på min väg genom livet. Och Ingmar är inte död, han kommer aldrig dö. Han finns för evigt. Går vid min sida. Äger många gånger hälften av mina texter, böcker och mitt konstnärliga hjärta som bultar starkt, öppet och oförskräckt.

Tack Ingmar, Tack för allt….

bra grejer

Det är min gamla och nya hjältar som ser om mig. Det är deras andetag i nacken som påminer mig om att fortsätta. Som ser till att jag inte ger upp! Jag är skyldig mina hjältar så ofantligt mycket men det jag är mest skyldig dem är att jag fortsätter…

Här kommer några tips på nya och gamla hjältar och favoriter som jag tycker att ni ska kolla upp…

 

The Horrors – Strange House, Psychotic sounds for freaks and weirdos (CD)

Tomas Tranströmer – Klangen säger att friheten finns (CD)

Alla mår bra (Film, Dokumentär)  

Dag Hamarsköld – Dagsedlar (Bok)

Barbara Voors – Älskade du (bok)

PST Q – På hans dödsbädd (CD-spår)

stolt och närvarande

Idag är en dag mellan två dagar. En typisk brygga mellan allt. Jag mår riktigt fint, allt känns liksom i rätt riktning. Livet blir allt jag tänker och känner. Det finns inga andra svar, inga andra frågor. Just nu är redan ett minne blott och resten av mitt liv börjar just idag. Örebro är idag fullt av människor som medelålders, ömsom hukar och stolt går iväg i sin liv.

Jag är så stolt över vem jag är, för allt jag gjort och allt jag inte gjort och inte kommer göra. Är så glad över mitt pussel, mina bitar jag tillsammans med mina vänner, min familj och älskling lägger. Jag är så stolt över bitarna, svarta som ljusa. Så glad över att se dem spilas ut och formas till något. Se dem flygga ihop och skapa stunder som stilla vaggar allt intill framtidens yta. Så stolt är vad jag är över att finnas till. Att vara en människa, ett spelkort bland så många andra. Bläddrade och tappade, utspillda i det stora spelets namn. Ensam och gemensam på en och samma gång. Nästan som om vi blivit blandade av en högre makt….

God morgon kamrater

 God morgon är ett av de vackraste orden jag vet.

 

Idag åker jag till Örebro för att träffa goda vänner. Ska slänga lite ord med Hasse Arvidsson angående ett bokprojekt jag arbetar på i skrivande stund. Vädret utanför är grått och gött, precis som jag vill ha det idag. Det jagar bort alla lättklädda sommar turister. Pappor i fladdriga shorts och glassätande småglin som grinar och skriker i armarna på sina gapande Mammor. Det blir en lugn dag i en av mina favoritstäder.

Örebro är ingen speciell stad annars, som vilket Svenskt rövhåll som helst, men jag har upplevt mycket i den staden. Det var liksom på scenerna där allt började. Där stod jag på caféscener och läste mina första dikter. ”Det enda vi vet” heter min första scendikt. Det har jag kvar någonstans. Kommer ihåg speciellt en gång när vi efter ett uppträdande festade loss hela natten och jag vaknade i ensam i en lekpark, hängandes i en gunga. Jag hade inget busskort och alla andra hade dragit. Åh, denna purunga ungens underliga upptäckter under influens av spriten. Men, men Örebro bär i alla fall mycket skojiga minnen i sina armar. Sen är ju staden riktigt vacker.

På tal om vacker. Jag längtar min Carolin idag. Längtar henne, hårt, intensivt och på ett mycket berusande sätt. Känner mig idag som en gammal 1800-talspoet med luta och gåsfjäder. Herregud vad kärleken kan få oss att känna olika saker.

Sänder kyssar och kramat till dig min älskling.

RIP

Lars Forssell är död. Inte mycket mer att säga för mig än att lyfta på kepsen och tacka av en riktigt grym poet. Han kommer vara saknad av många men hans diktande lever vidare, vidare och vidare för evigt….

Idag

Det är stegen jag vill höra,

sinnena  inom annan

som bidrar till att jag älskar livet

Det finns något som aldrig

tas för givet

En kraft ur hjärtat som leder

mina tankar över bergen

Det är insjöar

Det är hustak

och vingar ner dit det finns en himmel

som vinner på att aldrig segra

utan vinner på att ständigt försöka  

Saker kommer alltid leva

och acceptansen

är låta det gå som det vill gå

Det är öppna rum full av syre

som gör att allt fungerar

Det är rädslorna på vägen

som sätter krockben

Vissa saker måste få ljuda i det tysta

för att höras bättre kring allt det

som verkligen gäller

Det är min värme längst inne

som värmer namnet

inom hjärtat

som gör att jag finns,

verkar och fungerar

Inspirerar

och gör mig trygg

Det bor en längtan

i mig efter ett delat liv

Något jag aldrig känt förr

men som samtidigt

är så bekant

För den har alltid funnits där,

Om inte i mig

så ändå i förnimmelser

och aningar gömda

i min drömmar

Jag är ibland för bra på att vara jag

och jag är glad över vem jag är,

är glad att jag blev

som jag blev

Aldrig förr har jag varit så säker

Aldrig förr har jag stått så stadigt

Det är här och nu jag lever

Det är här och nu jag måste

våga att tappa

balansen

och lita på att nätet finns där

Att det bara vill mig väl

Att det egentligen är precis

så

som jag vet…