Nu åker jag på semester till dalarna. Drar iväg idag. Kommer fira midsommar och ta det lugnt långt inne i den mörkaste skog ni kan tänka er. Jag tänker tillsammans med min älskling dra ett mosigt täcke över och bara bada, fiska och läsa böcker. Det kommer bli helt underbart.
Så jag kommer inte att blogga på en vecka nu. Bara så ni vet.
Jag önskar er alla en trevlig midsommar.
Ta hand om er och håll själarna varma.
Kramar till er alla
Du ser dem sitta i parken med sina namn gömda i en dimma bakom sig. Du ser den dricka samma sprit som dig fast mer, men du föraktar dem ändå. Du sticker osynliga värjor i deras ryggar och tror dig högre, bättre och bortom den värld de lever i.
Du skyndar varje dag ner till fabriken. Lever för din månadslön, för din sommarstuga, för dina barn och att någon gång då och då däcka ihop framför tipsextra med ett glas biligt lådvin. Du tror att världen som ryms kupad och varm i din hand, du tror att missbruket aldrig når dig. Du tror dig trygg. Du tro dig över och bortom. I skydd. Men min vän. Om du ser dig själv i spegeln riktigt noga så kan du spåra tecken i ansiktet. Tecken över att du även bär parkmänniskornas ansikten. Du är även de och de är även du. Vi människor är hopflätade. Det spelar ingen roll hur mycket vi flyr och fäktar. Bygger murar och trycker problemen från oss. Vi såkallade normala, vi som står på rätt sida om missbrukets snäva linje. Vi bär varenda alkoholist med oss. Varenda försupen kvinna och man är ständigt med oss som spökröster i nacken. Vi vänder oss om och ser ingen där, fast vi känner närvaro. De finns där, gör sig påmind och små tecken till oss. Deras liv är inte våra, kommer aldrig bli det. Alla människor lever sina egna liv och ingen människa varken kan eller får leva en annans liv. Men det vi bär på, det som länkar ihop oss med missbrukarna, alkoholisterna, de vissa av oss så felaktigt packar ihop till ”dom där”. Den skuld vi bär, är att se dem. Respektera dem och vissa hänsyn. De cirkulerar runt en massa otur i luften. Någon människa måste träffas och det kunde lika gärna vart du eller jag som träffats. Därför måste vi värna och se med värdiga ögon på våra mindre lyckade medmänniskor. Jag begär inte att du ska falla på knä och tycka synd om dem. De har aldrig krävt något av oss. De betalar skatt precis som oss. De drömmer och känner precis lika mycket som oss. De har aldrig bett om någon. Det enda vi är skyldiga dem är ett leende på stan, en blick i samförstånd. En mild kram genom luften, en hälsning att vi ser. Vet om och tror på dem, tror på dem. Älskar dem, älskar dem för att de lika gärna kunde burit våra ansikten…..
Jag vet en kvinna
som hjärtat mitt slår i lågor
Vet en kvinna
som ler
där ingen räcker till
Hon är bladet som stannar kvar
när hösten kommer
Hon är solljuset
som råder där skuggorna
förut kröp
Jag känner en flicka
med gnistregn i ögonen
och en blick som klyver
bröstet
Jag vet om en port
på min bringa som bara en hand
kan öppna
Ett rum bara en röst
kan andas
En bävning
där bara en skakning
kan skimra
Jag vet ett hjärta
som endast mig kan lindra
Ett lår som slaget
kring mig själv
är den jag bultar inom
samman och hel
Jag vet ett löv som stannar kvar
när hösten kommer
En röst som går genom rummet
och slår mina blommor i prakt
Jag veta bara en människa
vars närhet
jag öppet vågar vissa min kärlek till
och det är du Caroline
Det är du
som är mina drömmar
Det är du som ser mig stark
Det är du som ger mig kraft
att orka
Det är du
som får mig att våga tro
Det är du
som finns vid min sida
Det är du
som är min jämlike
min likadana motpol
Den för mig
Älskling
Jag älskar dig!
Sverige har en förmåga att brösta upp sig för tomma salar. Har en otäck skicklighet på att bygga gigantiska luftslott. Vi är ett att världen mest utvecklade, civiliserade och fungerande länder. Men ändå, trots att vi ser oss själva så otroligt utvecklade. Så fruktansvärt toleranta och fungerande med i våra ögon världens bästa sociala skyddsnät så blöder vårt land ymnigt och kraftigt. För jag har sett en annan sida. Jag har sett ett så grovmaskigt skyddsnät, ett gapande blödande sår i vårt samhälle där människa efter människa trillat ur och spräckts mot den gulblå asfalten. Sjukvården, psykiatrin och missbruksvården är i vår land många gånger ett skämt. Gränser dras härs och tvärs och kära medborgare er land har en väldigt sjuk bild av hur man behandlar en missbrukande människa. Har ni som läser detta sett hur ert samhälle behandlat och behandlar missbrukande människor, om merparten av befolkningen i det här landet sett det jag sett så lovar jag er att vi allesammans skulle stå och banka på riksdagshusets port och kräva att varenda jävla socialminister skulle avgå. För Sverige har ett sjuk sätt att se på missbruk och missbrukande människor. Missbruk (vare sig det handlar om sex, droger eller spel etc) är något som än idag, år 2007 är så skambelagt, så missförstått och oupplyst som företeelse att socialnämnder och annat löst folk fortfarande inte verkar fatta att det handlar om en sjukdom och bör behandlas som en sådan. Min bror har missbrukat i snart tjugo år och ju äldre han bli desto mer tycks samhället vända ryggen. Jag kan inte i ord beskriva det helvete som flyttit fram under våra broar och i detta blogginlägg bortser jag helt från det helvete vi som familj gått igenom utan fokuserar helt på det helvete som samhället många gånger helt i onödan belastat en redan sjuk familj med. Okunskap, ovilja till mänskligt medlidande och ibland en helt skrattretande brist på värdighet och hyggligt bemötande. Vi har som familj slagit fram genom en djungel av inkompetenta socialtanter, halvtaskiga behandlingshem, försäkringskassor som verkar se det som ett brott att bli sjuk och ett Sverige som helt saknar ett nationell behandlingsprogram. Kan det egentligen var så svårt att i Sverige och jag säger det igen, 2007, ha ett gemensamt mål med sin missbruksvård. Kan det vara så svårt att väva ihop ett behandlingsprogram där både den drabbade missbrukaren och dennes familj behandlas som värdiga människor. Bemöts med heder och tolerans. Detta är ett ämne som jag nu tänker dra min lans emot. Jag tänker härmed ge mig ut på ett korståg med mina upplevelser och mina erfarenheter som anhörig som vapen. Jag tänker låta debatten vara hård, uppriktig och saklig när det behövs men även skör, poetisk och tröstrik för att förklara smärtan med att i snart tjugo års tid väntat på att få gå på en begravning.
Sverige måste vakna!
Det här är bland det vidrigaste och sjukaste jag sett! Får mig att vilja plocka fram högaffeln och facklan! Fy fan! Säger bara det, fy fan!!! Vi måste se upp nu Sverige! Vi måste vekrligen se upp!!!
http://www.aftonbladet.se/vss/linkoping/story/0,2789,1097742,00.html
Nu går jag till sängs. Jag är vaken och mitt i livet. Jag trevar och söker välden med trubbiga föremål. Jag glesnar och veknar. Som alltid den här tiden. Ibland känns det som livet står precis, exakt stilla. På samma plats, mina fötter i lera. Aldrig rubbade. Jag glider bort från dagen. Jag vaknar imorgon och då är dagen jag ser min älskling igen. Då är dagen min hjul rullar ner till dig min skatt. Jag längtar dig. Väntar dig.
God natt min kära.
Jag älskar dig…
Det är en skör. Sårbar tid vi lever i. Det är minst möjliga motståndets lag som råder.
Det är nu för tiden allt för enkelt att låta ljuset vända tillbaks, fastna i halsen och kväva oss till sömns. Det är ett kvavt land jag bor i. Ett sommarkelande paradis så här års. Mitt land är fruktansvärt vackert nu, den blommande förnimmelsen av guds närvaro letar väg genom vinterstängda näsborrar. Men ändå känns det som själen inte få plats. Det känns som om nöjessidor, mediemoguler och andra idioter jagar varenda fri själ på flykt. Allt ska tuggas och spys upp, ätas igen och prats om. I soffgrupper på TV. Testa glass och prata strunt, för att det är enklare att drapera sig i skit än att verkligen bry sig om vad det bultande bakom bröstplåten säger. Vi lever i en tid då det är var och en för sig själv som gäller, där man måste hugga ryggar man älskar för att klara sig. Vi lever i en tid då moralen smulat sönder, bränts upp och spridits som aska över ett gapskrattande Sverige som ständigt ska ha allt så jävla roligt. Minsta allvar skrämmer oss. Gör oss rädda. Vi pratar om allt. Kiss, bajs, sex och snor men aldrig pratar vi om sånt vi borde. Vi tror vi är frigjorda när vi vältrar oss i vår egen avföring. Visst är det fint att vi kan diskutera om allt men något som aldrig diskuterar är saker som sorg och tröst. För vi är många runtom som sörjer. Det är många som sitter fast i vårt land, sitter fast i en väntan. Många är vi som hamnat mellan stolarna i livet. Hamnat i en svart väntan mellan liv och leva. Vi tar oss upp varje morgon. Borstar tänderna och äter men på nått sätt sitter vi fast. Vi tar oss ingen vägen. Vi rör oss längs tapeten. Trevar med händerna i mörkret. Vi är många som längtar efter nära och kär vi mist. Vi är många som letar spöken i vardagen. Väntar och känner efter en hand som passerat ska sträcka sig ut och lägga sig på vår axel. Vi är många som trillar av, dag efter dag hamnar på utsidan för att alla andra inte har tid att prata om det vi borde prata om, för att de är så upptagna med sina fantastiska liv.
Vi missar dagligen så många chanser att verkligen fylla våra liv med substans. Vi viker varje dag bort våra ansikten från guldglimmande sken. Bara för att inte falla bort från mängden, bara för att passa in. Vi ser det inte men när vi väljer att välja bort änglakören i våra egna ögons sårbaraste tårar så dör himlen i våra hjärtan, inte mycket. Bara lite, lite, lite mer…..
Nu är jag hemma från Hultsfred igen. Jag kickade lite poesi som underhållning på sidan av för deltagarna på riksfestivalen. Det var skit roligt. Tack till alla som lyssnade, köpte skivor och diggade med. Ni är så jääääävla bäst! (utom du som blev för full och pissade min vän Mattias i ansiktet när han låg och sov) Varmt tack även till att sköna worshops människor som satt guldkant på våra dagar nere i småland. Hoppas vi ses i framtiden!
Nu ska jag äta lite godis, slötitta lite på TV och gå och lägga mig tidigt för är det något som är rock n´roll så är det att lägga sig tidigt….
Sov så gott Sverige……
Gud, ibland kan man bara skratt åt sin egen klumpighet. Repad lite Etna låtar i min lägenhet med stativ och allt. Sjunga – framför – spegeln – med – hopprep – grejen har jag faktiskt aldrig slutat med sen jag var barn. Jag älskar det. Skillnaden är väll bara att jag gör det numera med egna låtar (kanske även ibland med andras också om jag ska vara ärlig) Men i alla fall. Jag hoppade runt här i alla fall och körde loss till några Etna låtar och vad gör jag. Jag river ikull ett glas rakt på stativfoten så det går i en miljon bitar sen trampar jag på det och skär upp foten. Jag har inget plåster så nu sitter jag här med virat toalettpapper med gaffatejp runt min bultande fot, tusentals glasbitar på golvet och känner mig en smula löjlig. HAHAHAHA, människan är fan rätt skön ibland……
 | Ismael Ataria på Drabbad |
| Ismael Ataria på På café (eller vad man ska kal… |
| Ismael Ataria på En orolig jävla poet på väg nå… |
 | Lovisa på Drabbad |
 | Carl på På café (eller vad man ska kal… |
